Senaste Kommentarer

Top Commenters

Sinister – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 19 november 2012 i

Film Recensioner Stockholm Filmfestival 2012

Avdankade författare skall akta sig noga för att flytta in i gamla hus. Det slutar nämligen aldrig väl eftersom familjen som bott där tidigare alltid har blivit brutalt mördade och vill hämnas. Ellison (Ethan Hawk) har visserligen full koll på denna gyllene regel men struntar fullständigt i riskerna när han tar med sig sin redan hårt prövade familj och flyttar in på brottsplatsen och det dröjer inte länge innan de hamnar mitt i smeten när han hittar en låda full med gamla inspelade super8-filmer uppe på vinden. Sinister är regisserad av Scott Derrickson (The Exorcism of Emily Rose) och producerad av gänget bakom Insidious.

Onyanserats Lindman och Embla har sett döden i vitögat och tyckte så här om filmen:

Lindman: Jag har ett stort problem med nyproducerad skräckfilm och det är att de nästan alltid gör mig besviken. Ett förbannat trist faktum eftersom jag samtidigt älskar genren men då det är ytterst sällan nya skräckfilmer faktiskt håller måttet så finner jag mig själv istället ofta grävandes i de gamla arkiven efter gamla odödliga klassiker som jag ser om och om igen. När turen nu kom till Sinister så måste jag erkänna att jag blev lycklig som ett barn på julafton för det här var verkligen some scary shit!

Embla: Jag håller med dig om att nya skräckisar nästan alltid lämnar en med byxorna nere, man har liksom förberett sig för ingenting. Jag trodde att Sinister var undantaget som skulle få mig att ligga sömnlös och likt första titten på Terror på Elm Street i trettonårsåldern och bittert ångra valet av film. Men tre kvart in i filmen la sig rysningarna och jag började vrida mig lite i fåtöljen. Mitt största problem var att känslan av att jag skulle få se en smart och genomläskig film mer och mer byttes ut mot vetskapen att Sinister inte kunde leverera fullt ut. Hade jag förväntat mig mindre hade den fått högre betyg men nu var både förväntningarna och uppbyggnaden i samma linje: här skulle det vara slutlarvat med tonårshorrror.

Lindman: Sinister kanske inte håller hela vägen, som vanligt lyckas man slarva bort lite av den ruggiga stämning som sakta byggts upp när vi närmar oss slutet men Christopher Youngs ångestfyllda ambienta electronica tillsammans med det mörka fotot och de otäcka bilderna av brutalt slaktade familjer skapar ändå en tung, varaktig atmosfär som är svår att skaka av sig. Trots att klyschorna haglar ganska friskt så är huvudsyftet trots allt att skrämma publiken rejält och det tycker jag att Derrickson lyckas med utan att att vara alltför pekoral. Och barnen då? Du kan väl inte på fullaste allvar påstå att inte de otäcka små liven med sina bloddrypande klänningar och tysta korridorsmygande inte påverkade dig?

Ethan Hawke tittar på gamla snuff-movies och ser döda människor i aktuella Sinister

Embla: Åh, när du säger så blir jag nästan tvungen att svara ”jo, det gör jag”. För, utan att avslöja för mycket, är det faktiskt ungefär där det dör för mig. Som så ofta när man ska visa för mycket. Jag hade helt klart föredragit att filmen fortsatt i exakt samma anda som absolut första scenen. Mystiken ligger nästan alltid i att inte veta. För visst är det ändå inte bara klyschor som blir problemet från mitten och framåt? Jag tycker det är som om man inte vet vilket ben man ska stå på, och med den minst sagt lovande början krävs mer än en luddig plott. Men absolut, hade det handlat om obehag och skrämsel allena hade betyget blivit betydligt högre, för ett tag får man verkligen ”ångra-sig”-känslor över att ens börjat se den.

Lindman: Det är klart att man inte vill veta. Man vill aldrig veta vem som ligger bakom allt ont, alla brutala gärningar. Det spelar egentligen ingen roll om det är i När Lammen Tystnar eller som du själv var inne på, Terror på Elm Street eller för att citera Somerset i Se7en; ”If we catch John Doe and he turns out to be the devil, I mean if he’s Satan himself, that might live up to our expectations, but he’s not the devil. He’s just a man.” och exakt så är det ju! Alla bilder i huvudet, alla vilda gissningar. Det blir alltid ett litet antiklimax när ”den skyldige” visas på duken men så länge resan dit är lång och högst obekväm kan jag leva med det för trots sina övernaturliga inslag är Sinister ett skolboksexempel på hur man skrämmer skiten ur sin publik. Det är trots allt inte manus eller ens själva händelserna som gör Sinister till ett rent helvete, det är atmosfären och ett riktigt övertygande skådespeleri från framför allt Ethan Hawke som den plågade författaren och hans långsamma resa mot galenskapens rand.

Embla: Du uttrycker dig så snyggt, det ska jag inte ens försöka toppa. Men det behövs inte heller för jag håller helt med dig. Ändå är det nåt i mig som gör att jag blir besviken – trots att jag nu är så gammal att jag borde veta allt om skräckens spelregler. Men bortsett från uppbyggnaden, vad tycker du om spelet, miljön och plotten?

Lindman: Tack Embla! Efter alla besvikelser finner jag Sinister både fräsch och effektiv. Alla inblandade gör sitt jobb med bravur, från små hemska barn till den åldrade polisen som blir en symbol för hopplöst inskränkt lantis. Ethan Hawke är en rutinerad skådespelare som sällan får den cred han förtjänar. Plotten är lagom köttig och egentligen sekundär för om sanningen skall fram så bryr jag mig inte nämnvärt huruvida morden faktiskt blir uppklarade eller ej, jag vill mest bara uppslukas av den karga skräckfyllda miljön, de mystiska ljuden och det minimalistiska fotoarbetet. Sinister är för mig en sådan där historia som man berättar en tyst kall och stjärnklar natt runt lägerelden för att skrämma polarna.

Embla: Vi är överens om mycket, men för mig blir det en historia för lägerelden där man mitt i  historien inser att man inte minns slutet nog för att kunna avsluta den. Trots att filmen gör sitt jobb med skrämseln och trots att jag tycker skådespelarna gör ett bra jobb gör bytet i halvlek att betyget sjunker. Det blir 2,5 från mig.

Sinister har biopremiär 30 november men visas redan nu på Stockholms Filmfestival.
Lindmans betyg:  betyg4
Emblas betyg:         betyg2_5

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg