Senaste Kommentarer

Top Commenters

Sully – Stabil Hanks i svajigt flygdrama

Inlägg av Måns Lindman den 8 september 2016 i

Film Recensioner

sully

Sully är Clintans nya storfilm och frågar du en random jänkare på gatan så är Sully, eller Chesley Sullenberger som han egentligen heter en vardagshjälte. Frågar du Clintan så är han en amerikansk hjälte och patriot och frågar du Gösta i Flen svarar han med en motfråga ”vem fan är det?” För så är det, Clint Eastwood fortsätter på inslagen väg, att oavtrutet gräva fram amerikanska hjältesagor där allt är så amerikanskt att det sprutar konfetti ur öronen på karln. Den amerikanska historien vimlar av mer eller mindre kända livsöden och jag skulle tro att det är lite lättare att ta Sully till sitt hjärta om man faktiskt känner till storyn. De flesta har säkert sett fotot där 155 överlevande står på flygplansvingarna till en Airbus A320 mitt i Hudson River men nyheten slog inte fullt så kraftfullt i Sverige som på andra sidan Atlanten för att uttrycka det milt, vilket givetvis är fullt naturligt. Där Denzel Washingtons påhittade karaktär Whip Whitaker i Robert Zemeckis Flight från 2012 blev startskottet för en moralisk diskussion var den här händelsen redan djupt rotad i amerikanska själar men blev blott en fotnot i svenska diton. Nå, så vem var då den här Sully som nu har förärats en plats på vita duken?

sully1

Tom Hanks ringer in rollen som tystlåten vardagshjälte

Chesley Sullenberger flög för American Airlines. Han hade vid den här tiden, år 2009 förflyttat miljoner människor från punkt A till B och inte haft en enda incident. Allt var under kontroll även den här dagen och till skillnad från Whip var han spiknykter, kärran var i bra skick och sikten var klar. Förutsättningarna för en flygtur var helt enkelt goda men ibland vill ödet annorlunda. Ett par desorienterade kanadagäss fastnade plötsligt i jetmotorerna och planet började tappa höjd. Sullenberger och hans andrepilot Jeff Skiles (Aaron Eckhart) lyckades landa i Hudson River och därmed också rädda livet på 155 själar, resten är så att säga historia.

Men USA vore givetvis inte USA om man inte hittade någon att stämma. I Flight, som jag ständigt återkommer till eftersom den bär extremt många likheter med Sully, gick Whip från hero to zero på en dag då det framkom att han var både dyngrak och hög som ett hus när han äntrade cockpit. Då spelade det ingen roll att han lyckades med det omöjliga och landade ett plan som egentligen inte borde gått att landa med ”endast” en handfull dödsfall till följd. Man kan givetvis älta en sådan situation i all evighet. Hade han kunnat landa planet nykter eller var modet de facto en effekt av berusningen? Zemeckis ville gärna få det till att Gud var närvarande den där dagen. Hur som helst bröt Whip mot flera moraliska och juridiska regler när han drog en lina och svepte en monsterdrink innan han satte sig i det där planet och tog ansvar över hundratals liv. Sully blev också ifrågasatt och utredd efter sin mirakulösa landning men av en betydligt mer byråkratisk anledning. Det är nämligen inte tillåtet att landa ett passagerarplan i vatten om det finns säkrare alternativ. Enligt reglementet borde han försökt att ta sig tillbaka till LaGuardia eller i värsta fall landa på en landningsbana i New Jersey. The National Transportation Safety Board (NTSB) tycker att han gjorde fel och inte alls värd sin hjältegloria och utredningen är snart ett faktum. Under tiden den skeptiska trion Charles Porter (Mike O’Malley), Ben Edwards (Jamey Sheridan) och Elizabeth Davis (Anna Gunn) vänder papper och läser finstilt text går Sully runt i ett vakuum och undrar om hans fyrtioåriga karriär av tusentals lyckade flygresor nu har nått vägs ände.

sully2

Syndabockar eller hjältar?

Överallt kablas nyheten ut. Det spelar ingen roll om han är på ett hotell, i en bar eller hemma. TV:n visar ingenting annat. Det är Sully på varenda förbannad kanal, dygnet runt och i bakgrunden vajar flaggan. Eftersom de flesta amerikaner väl känner till utgången men inte personen bakom och vad som hände efter landningen i Hudson River fokuserar Eastwood på efterspelet. Konsekvenserna av handlingen och ”what if…” Det resulterar i en film där vi snarare får följa Sully ner i avgrunden, där han torterar sig själv med existensiella frågor och tvivel än själva flygdramat. Under tiden bombarderar NTSB honom med samma frågor. Det här är alltså inte fråga om någon United 93 där vi spenderar tiden i flygplanskroppen bitandes våra naglar ner till nagelbanden. Landningen är snabbt avklarad och även om scenen är otroligt gripande är den egentligen bara en hygienfaktor som måste städas av innan vi kan ta tag i byråkratin. Tyvärr är dessa 208 sekunder filmens absoluta höjdpunkt. De kommer dock tillbaka i form av smärtsamma flashbacks och simulatortester. Återigen, precis som i Flight handlar det i slutändan om att hitta en syndabock och att kunna bevisa att det hade gått att göra annorlunda.

Sully landar efter blott 95 minuter och det räcker gott och väl. På den tiden har Eastwood och Todd Komarnicki hunnit berätta sin historia och den är i ärlighetens namn inte särskilt spännande. Jag känner att jag redan har sett den här filmen och jag var inte helt imponerad då heller. Precis som Flight är Sully egentligen inte direkt någon dålig film, både foto och skådespeleri är habilt om än något generiskt men framför allt är det dyngtrist. I Flight var Denzel uppbackad av flertalet hyggligt intressanta karaktärer men Sully är Tom Hanks show rakt igenom och det är klart att Hanks levererar, han tenderar ju att göra det gång på gång och han ringer in den här typen av roller men storyn är helt enkelt inte tillräckligt intressant för att få mig att bry mig nämnvärt även om Oscarsfiskeriet är enligt formulär 1A. En amerikansk hjälte, Hanks och Clintan, och så lite jazz i bakgrunden på det. Klappat och klart! För egen del känner jag mig spyfärdig. Det är för mycket högtravande socialpolitiskt raljerande, byråkratiskt tugg och segdraget dravel. Sully är dessutom en tystlåten och subtil herre som inte gör mycket väsen av sig. Han är urtypen av en vardagshjälte och därmed också en naturlig fortsättning på Donovan (Spionernas Bro) och Phillips (Captain Phillips) och här tycker jag att Eastwood brer på lite väl mycket.

sully3

En film om sammanbitna män

Som uttalad Trump-kramare älskar Clintan en konservativ syn på Amerika. Han har tröttnat på dagens politiskt korrekta klimat och vill ha tillbaka ”det gamla Amerika” Exakt vad han menar med det är väl högst oklart men han hänvisar gärma till sin Gran Torino (fantastisk rulle btw) som han enligt uppgift till mångt och mycket gjorde till någon form av manifest. Problemet är bara att budskapet i den filmen då blir ytterst tvetydigt i sammanhanget eftersom filmen faktiskt beskriver en bitter inskränkt människa som vaknar upp och plötsligt inser att han står vid sidan om och ser världen förändras. En kvarleva så hopplöst förlorad i gamla värderingar och så oönskad, eller i alla fall inte längre behövd, men samtidigt så naivt omedveten om detta faktum att han ständigt bränner sina ljus i båda ändar innan polletten slutligen trillar ner och han växer då också som människa. Jag gissar att Clintan inte riktigt hänger med i utvecklingen, det går för fort för farbror och likt Bosse Hansson tror han att man kan leva på att det som flög under radarn tidigare fortfarande är ”oförargligt” och att allt var bättre förr. Clintan ser med våta ögon tillbaka till en tid när USA var den enda stormakten, när fanan blåste i vinden, när vapenlagarna var (ännu mer) generösa och dödsstraffen inte var avskaffade. Helt enkelt, en tid när det som han kallar ”the pussy generation” inte existerade.

Detta modus operandi återspeglas i alla hans filmer och i en film som American Sniper är det kanske inte helt överraskande och till och med tematiskt passande men i en film som handlar om en nödlandning kan jag inte låta bli att undra över relevansen. I sin vanliga strävan efter att porträttera plågade hjältar öser han på med allt som finns tillgängligt, trots att den riktiga Sullenberger aldrig tvivlade på att han tog rätt beslut. Istället är det svettiga mardrömmar, melodramatiska ödesscener, röster i huvudet, en begynnande galenskap och samhället som fiende där allt mynnar ut i att Sully måste ta ansvar för sina handlingar, trots att han lyckades rädda livet på varenda människa på planet. Lägg därtill det obligatoriska hyllandet av folk lite varstans. Det är som en Oscarsgala när Sully står där och med handen över bröstkorgen skall tacka alla, från andrepilot, fru, passagerare, räddningsarbetare och morsa till Jesus Kristus. Dessutom lyckas Eastwood skohorna in ett par ”tårdrypande” sidospår som inte har någon egentlig bäring i storyn i övrigt.

sully5

Hudson River + flygplan = moralpanik

Utan Hanks har jag svårt att se att det hade blivit någon film. Han är alpha och omega, the beginning and the end i en trögflytande sörja utan minsta självdistans. Det råder inget tvivel om att Eastwood är en skicklig regissör, det har han visat flera gånger men han måste lära sig att tagga ner lite och välja sina strider. Men det är väl svårt att lära gamla hundar att sitta antar jag.

Sully har biopremiär 9 september

betyg2

 

 

 

 

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Olof

    Nyligen sett denna och håller delvis med dig. Hade dock svårt att inte ryckas med av historien och fällde nästan en tår till sist. Men, dryga 90 min hyllningssaga blir sällan riktigt spännande och tycker överlag att många av clintans (stort eller litet C?) filmer som regissör är lite….tråkiga. Ovanstående film tycker jag nog är en av de bättre, av dem jag sett. 3/5.
    Som tidigare, välskriven recension.

  • Lindman1

    Tycker du det? Jag känner precis tvärtom där jag håller filmer som Mystic River, Gran Torino Million Dollar Baby och Letters from Iwo Jima som de absolut starkaste. Ramstarka berättelser där jag verkligen sugs in i filmen och bryr mig om karaktärerna och utgången. Sully var i mitt tycke en ljummen historia som enbart lyfte på grund av Hanks men som sagt, det är tur att vi alla har olika preferenser och tycke, det hade varit extremt tråkigt annars! 🙂

Fler onyanserade inlägg