Senaste Kommentarer

Top Commenters

Suspiria – En hypnotiskt vacker och grotesk dödsdans

Inlägg av Ingrid Forsberg den 23 november 2018 i

Film Recensioner

Bild: Scanbox Entertainment

Man kan inte precis säga att regissören Luca Guadagnino är förutsägbar när han följer upp det finstämda, romantiska dramat Call me by your name med en nyversion av kultskräckfilmen Suspiria från 1977. Den som älskade Call me by your name och går för att se den här utan några förkunskaper, lär få sig en och annan överraskning om man säger så.

Guadagnino har inte bara bytt tid och plats, han har bytt temperatur också. Från ett solvarmt 80-tals-Italien till ett kallt och grått 70-tals-Berlin där regnet ständigt öser ner. Dit kommer den unga amerikanskan Susie Bannion (Dakota Johnson), för att bli antagen till det erkända danskompaniet Markos Dance Academy, som leds av koreografen Madame Blanc (Tilda Swinton). Susie får snart veta att en av dansarna, Patricia, (Chloë Grace Moretz) just har försvunnit från akademin. Och vi har sett Patricia besöka psykoterapeuten Dr Klemperer precis i början av filmen, för att närmast paralyserad av skräck berätta att dansakademin i själva verket styrs av ett ett häxcoven…

Chloë Grace Moretz som Patricia.

En del av de andra dansarna börjar tveka inför Madame Blanc och vad som pågår under ytan på skolan. Men Susie Bannion verkar inte störas av den allt mer skeva stämningen, utan sugs snarare in mer och mer. Och där har vi upptakten till Luca Guadagninos och David Kajganichs (som skrivit manus) dödsdansfilm Suspiria, komplett med krypande skräckstämning, splatter, desformerade kroppar, fasansfulla drömmar, köttkrokar och fantastiska scener med modern dans.

Jag har sett väldigt lite skräckfilm i allmänhet, och har inte sett Dario Argentos kultförklarade original-Suspiria från 1977. Däremot är jag ett stort fan av regissören Luca Guadagnino, så det var med den ingången jag såg den här filmen. I en intervju berättade Guadagnino att han alltid har velat göra skräckfilm, vilket förvånade mig först. Det skiljer ju sig rejält från hans tidigare filmer. Men när han sedan kallar skräckfilm “a cinema of the senses”, något som är förhöjt och framkallar starka känslor, så förstår jag. Det är ju precis så. Jag som väldigt ovan skräckfilmskonnässör börjar liksom förstå lockelsen mycket mer nu.

På ytan är Suspiria såklart väldigt olik Call me by your name, och även Guadagninos tidigare filmer Kärlek på italienska och A Bigger splash. De innehåller passionerade kärlekshistorier, åtrå, värme och familjerelationer. Spoiler alert, så är det inte i Suspiria. Men det finns verkligen något gemensamt. Suspiria säger mig kanske inte så mycket om livet, intellektuellt sett, men den talar extremt starkt till mina sinnen precis som Guadagninos andra filmer.

Suspiria

Bild: Amazon Studios

Med det sagt, det är verkligen inte intensiv skräck hela tiden i Suspiria. Filmen skrider ganska långsamt fram, men när det väl blir våldsamt så blir det riktigt groteskt och blodigt. Med äckliga knakande ljud av kroppsdelar som bryts, och annat mysigt. Jag ska inte ens försöka låtsas som att jag förstod allt som hände i filmen, i alla fall inte just när jag såg det. Men det var en sån upplevelse!

Scenerna mellan Madame Blanc och den nya dansaren Susie är närmast magnetiska. Det beror såklart mycket på att Tilda Swinton har en fantastisk utstrålning, som alltid. Madame Blancs look (inspirerad av den verkliga tyska danslegendaren Pina Bausch), med det långa brungråa håret och de hellånga långärmade klänningarna, ger en mäktig aura. Hon är både superobehaglig och tilldragande. Och Dakota Johnson, hon är ju en lite oklar skådis om man tänker på vad hon gjort innan, som till exempel Fifty shades of grey-filmerna… Men här passar det där flyktiga, lite irriterande, skådespeleriet verkligen. Och hon övertygar i dansscenerna som är otroligt snygga, och verkligen får fram kopplingen mellan dansen, kropparna och de mörka krafterna.

Tilda Swinton Madame Blanc Suspiria

Tilda Swinton som Madame Blanc. Bild: Amazon Studios

Det är Radioheads Thom Yorke som har gjort musiken, och det är suggestivt och hypnotiserande, och delvis uppenbart inspirerat av tysk krautrock från 70-talet. Han har en bit kvar till sin kollega Jonny Greenwood (om man nu ska jämföra), som ju är en av vår tids starkaste filmmusikkompositörer, men det är verkligen inte en oäven debut. Två låtar med sång sticker ut. Dels en låt som spelas (i olika versioner) både i början och i slutet av filmen. Men framför allt en låt som spelas i filmens mest intensiva scen, filmens klimax. Först tänkte jag att musiken inte riktigt passade in, men ändrade mig sen. Det är i själva verket en lysande kontrast till den extrema scenen – som jag ju inte kan beskriva utan att spoila – men den lugna pianodrivna låten med Thom Yorkes ljusa röst över bidrar till en otroligt stark stämning som liksom förhöjer allt. Det är väldigt speciellt, och skulle ha blivit något helt annat med en mer intensiv musik.

Filmen är också visuellt fantastiskt, med en färgskala i tyskt 70-tals-brun-orange-grått, med kontraster i blodrött (vad annars). Precis som i Guadagninos tidigare filmer är platsen där det utspelas också nästan som en karaktär i sig. Danskompaniets hus i Västberlin (i verkligheten det övergivna art noveau-hotelet Grand Hotel Campo dei fiori i Italienska Varese) är vackert men kusligt, med ekande marmortrappor, pelare, spegelsalar och hypnotiskt mönstrade golv.

Dakota Johnson som Susie Bannion

Det utspelas 1977, ett år då den vänsterextrema organisationen Röda armé-fraktionen genomförde en mängd våldsamma aktioner i Tyskland. Det är händelser som hela tiden ligger i bakgrunden i filmen, och bildar en slags inramning. Det är uppenbart att filmmakarna vill säga något extra med den inramningen, men jag inte tycker inte riktigt att den kopplingen går fram helt. Om inte annat så ger det en ytterligare känsla av spänning, och att något hela tiden är på väg att brisera. Men det finns en tematik om skuld och skam där någonstans, som dock är lite otydlig.

Historien om psykoterapeuten Dr Klemperer (som märkligt nog också spelas av Tilda Swinton, under aliaset Lutz Ebersdorf) och hans bakgrund är också lite oklar, och tar fokus från resten av filmen. Det tar lite för lång tid innan hans roll i berättelsen framgår. Och eftersom filmen är väldigt lång (två och en halv timme), så hade det kanske inte varit en dum idé att fokusera lite mer. Det behövs kanske inte riktigt såå många klippbilder på doktorn när han går mellan olika platser till exempel…

Dr Klemperer Tilda Swinton Suspiria

”Lutz Ebersdorf” som Dr Klemperer. Bild: Amazon Studios

Men ju mer jag tänker på Suspiria, ju mer vill jag se den igen. Det trodde jag inte riktigt under tiden jag såg den, för den är ju stundtals skitjobbig att se. Men ändå vill jag gå tillbaka och se allt igen, fundera över det som händer, se hur det hänger ihop. Och framför allt uppleva den där förhöjda, hypnotiska känslan igen. Det är en vacker och grotesk upplevelse på samma gång. Och som Madame Blanc säger i filmen: There are two things that dance can never be again: beautiful and cheerful.

Suspiria har biopremiär 23 november

 

 

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg