Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Imitation Game – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 19 januari 2015 i

Film Recensioner

TIG1

The Imitation Game är den tårdrypande och värmande historien om Alan Turing. Excentrisk matematiker som låg bakom Hitlers fall under andra världskriget. Ett underbarn som trots att han räddade 14 miljoner människoliv och samtidigt dessutom råkade uppfinna persondatorn av bara farten aldrig tog cred från sin omgivning. Omöjlig och prestigelös. Ett missförstått geni som utanför sin komfortzon bara var en vilsen själ utan mål.
Förhoppningsvis är vi alla hyfsat bra på våra jobb och kan klappa oss själva på axeln när vi gjort något extra bra men här har vi en karl som stoppade ett världskrig och lade grunden till ett oumbärligt verktyg som numera används varje dag, privat och i arbetet, i alla delar av världen. Nog hade man väl försökt fiska lite beröm från omvärlden om man hade lyckats med de bedrifterna? Men inte Alan, han gjorde bara något han brann för och om det kom något gott ur det, so be it.
Morten Tyldums porträtt av geniet Turing är imponerande men det är också oändligt sorgset. Det här är nämligen inte bara en magnifik historia om slutet på en ondskefull era, full av krig och elände. The Imitation Game är först och främst den hjärtslitande berättelsen om personen Alan Turing. En liten pojke i en vuxen mans kropp. En förbjuden kärlek och det omöjliga i att vara annorlunda i en värld av fördomar.

TIG5

”Vill du knäcka kod med mig?”

USA har ännu inte anslutit sig till alliansen. Det är England och Sovjetunionen mot axelmakterna och endast hundratalet mil från England sitter Hitler och dikterar villkoren. Nazisterna har ett rejält försprång. De har Enigma. En högteknologisk maskin som kodar varje meddelande som skickas till de tyska trupperna, helt omöjlig att knäcka. Alltså, helt jävla omöjlig. Det är svårt att knäcka koder med dagens teknik men här snackar vi tidigt 40-tal, en handfull krypteringsvirtuoser finns att tillgå, det är analog teknik hela vägen och på motståndarsidan står en maskin med närapå oändligt många kombinationer. 159 med 18 nollor efteråt för att vara exakt och som om inte det skulle räcka som incitament för att kasta in handduken innan man ens parkerat arslet på kontorsstolen vet man också att fanskapet byter inställningar varje dag. Det innebär alltså att allt arbete man har lagt ner dag ett är förgäves varje gång klockan slår midnatt. Man får ju magsår bara av att tänka på det. Sitta där och rita bokstäver under flera månader i sträck utan det har någon som helst betydelse men någonstans måste man ju börja och det här är det enda alternativet man har att tillgå.

Tidigt in i filmen säger Flottans kommendant Denniston (Charles Dance) att de allierade är på väg att förlora kriget. ”This war? We’re not winning it.” England är ett kämpande land i svält och nationen står på gränsen till kapitulation. Denniston är tvär och burdus över att ha hamnat i ett dödläge. Han har försökt med varenda kodexpert och lingvist men kammat noll. Efter en både pressad och cynisk anställningsintervju har han lyckats knyta till sig en oslipad diamant. Alan Turing kan varken tyska eller krigslist men om det är något han kan så är det att tänka utanför den där trista boxen som alltför ofta begränsar människors kapacitet. Han har inga som helst dubier kring utgången av sitt förestående arbete. Han kommer att knäcka Enigmakoden. Så är det bara.

En man och hans maskin

En man och hans maskin

Alan Turing (Benedict Cumberbatch) är en briljant matematiker och precis som de flesta genier är han en social katastrof. Han saknar det där filtret som vi människor oftast har fått oss tilldelat för att kunna vistas i det offentliga rummet utan att säga precis vad vi tycker och tänker. Man säger att ärlighet varar längst men ibland måste man skilja på offentliga diskussioner och samtal bakom lyckta dörrar för att undvika att hänga ut någon stackare som gör som gott han kan. Alan säger sitt hjärtas mening oavsett konsekvenser och det slutar med att han sitter där med halva sitt team upplöst och utan vänner. I en udda men väl genomtänkt rekryteringskampanj finner han sin kvinnliga motsvarighet och platoniska gnistor uppstår omgående.

Joan Clarke (Keira Knightly) är kryptologen som aldrig lämnade Turings sida. En stark kvinna som ständigt tvingades kämpa för att kunna bli accepterad och respekterad i en värld bestående av män. För trots en ofta förekommande humoristisk ton så vilar alltid allvaret där. Under ytan vilar en mörk historia av våld, homofobi, sexism och trångsynthet, något som Tyldum stundtals lyckas förmedla på ett mycket imponerande sätt även om det brister rejält i vissa lägen, vilket jag kommer att återkomma till.

TIG3

Snillen spekulerar

The Imitiation Game är i grund och botten ett porträtt vi har sett många gånger tidigare. Ett arrogant geni, en trasig själ. En tro på något större, en kamp mot alla odds. Visst känner vi igen upplägget, Steve Jobs, Stephen Hawking, Mark Zuckerberg men det spelar faktiskt ingen som helst roll när Cumberbatch levererar på den här nivån. Han är van vid att spela den smartaste personen i rummet men här hittar han en ny dimension i sitt skådespeleri. Han går in i sin roll med en sådan passion och övertygelse att alla klyschor plötsligt får liv och blir sanna. Benedict och Keira är euforiskt bra i sina roller och personkemin som är så nödvändig för trovärdigheten och som har fällt större filmer än så här sitter som en smäck. The Imitation Game behöver inte förklara för oss att Turing är lite eljest och att han ser världen på ett annorlunda sätt än du och jag. Varje sekund av Cumberbatch skådespeleri berättar allt vi behöver veta och hans närvaro på vita duken saknar just nu motstycke. Jag har varit skeptisk till Knightley sedan castingen blev offentlig. Hon har inte imponerat på mig tidigare med sitt överspel och ständigt darrande underläpp i diverse kostymdramer, med A Dangerous Method som rock bottom men här är hon precis så bra som alla trodde att hon skulle bli när hon var ung och lovande. Inte ens när hon tvingas slänga ur sig pinsamma floskler som ”I’m a woman in a man’s job.” faller fasaden.

Turing knäcker Enigma drygt halvvägs in i filmen och då får publiken omfamna mörkret. Här byter nämligen The Imitation Game helt skepnad och anammar en mörkare och mer allvarlig ton. Från att ha varit en ganska lättsam historia med lite humor, spänning och en småmysig historielektion så kastas vi in i en värld full av makt, hemligheter, förräderi och den tunga bördan att tvingas bestämma över liv och död.

TIG4

Som så ofta med genier är det Alan Turing mot världen

Den enda plumpen i protokollet är hur skevt Tyldum skildrar Turings sexliv. Hans homosexualitet var ingen hemlighet. Han var snarare både öppen och ärlig om sin läggning. Här får vi visserligen veta att Turing föredrar män men mer på ett teoretiskt vis och off screen. Det är fult, olagligt och skamligt och används snarare för att måla upp honom som någon form av martyr där de sexuella preferenserna bygger på känslan av hans utanförskap och udda beteende. Det känns nästan som om att ämnet är för obekvämt att hantera och att man gärna vill städa undan det lite snabbt och lätt. Ett fabricerat heterosexuellt äktenskap är ett enkelt sätt att slippa ta i den heta potatisen. I scener av tillbakablickar får vi följa Turing i uppväxten och en groende kärlek till sin studiekamrat Christopher, ett namn han senare använde för sin första datorprototyp men några djupare känslor får vi aldrig ta del av.

Visst är det hela ordentligt tillrättalagt för den breda publiken. Det är stundtals banalt, stretchat och sentimentalt till tusen och ibland förväntar jag mig nästan att det skall dyka små skyltar där det står ”gråt här” eller ”skratta nu” men det förtar inte filmens storhet. The Imitation Game är oerhört underhållande, välspelad, spännande och intressant och hur man än vrider och vänder på det så är det ett imponerande porträtt av mannen som visserligen lyckades knäcka tidernas mest avancerade kod men samtidigt misslyckades med att lösa det största mysteriet av alla, han själv.

The Imitation Game har biopremiär 16 januari

betyg4

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg