Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

The Monuments Men – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 14 februari 2014 i

Film Recensioner

TMM1

Telefonsamtal från exklusiv adress någonstans i Hollywood, California, United States of America

– Tjena produktionsbolaget, det var gamla goa Clooney här. Tack för senast, det gick ju kanon! Är ni intresserade av en film som jag har skrivit manus till? Det handlar om andra världskriget.

– Andra världskriget säger du? Men har vi inte urholkat det ämnet vid det här laget?

– Nej för tusan det är det som är grejen! Filmen handlar om all konst nazisterna stal under kriget. Vi är ett gäng som åker runt och glor på statyer, tavlor, gobelänger och sånt.

– Nja, alltså jag vet inte. Det känns inte som någon Box-Office-Hit direkt. Vilka tänkte du skulle spela?

– Matt Damon är redan på, sedan har jag John Goodman som sur gubbe, Bill Murray skall vara med plus några till och så jag då. Jag skall spela huvudrollen och mest gå omkring och se oförskämt stilig ut i uniform och mustasch.

– Okej, det låter ju rätt lovande ändå men är det något spännande? Jag menar, det är ju ändå en krigsfilm, väl?

– Spännande? Nej, det är faktiskt exakt så trist som det låter men grabbar, kom igen nu. Det är ju ändå jag, Clooney! Jag regisserar och min rollfigur kommer dessutom att droppa hjärtgripande citat som det här: ”Who will make sure that the statue of David is still standing and Mona Lisa is still smiling?”

– Fuck man, vad vackert! Nu kommer tearsen här! Okej, vi kör!

TMM2

Jakten på den försvunna konstskatten

Och där är vi nu. The Monuments Men har inte bara ett otroligt fånigt namn, det är också en utomordentligt fånig film. Ämnet i sig är visserligen intressant och som de flesta filmer om andra världskriget är även den här verklighetsbaserad. Hitler hade faktiskt specialstyrkor inom SS vars enda uppgift var att stjäla konst från den judiska befolkningen. Klassiker från Picasso, DaVinci och Michelangelo var inte bara värdefulla, de var också ett arv och en historia och så här resonerade Hitler om konstkuppen. Genom att stjäla och förstöra verken utplånar man också hela generationer där konsten är det enda som finns kvar och kan berätta för oss hur civilisationen såg ut då när det begav sig. Ingen konst, inget liv.

Det är precis detta Frank Stokes (Clooney) försöker att påvisa för stela kongressmän, presidenter och befälhavare men de är förstås mer intresserade av att ha ihjäl så många fiender som möjligt och begränsa det som jänkarna kallar casualties of war. Män som dör i tjänst. De skiter väl fullständigt i dammiga tavlor och kantstötta figurer i marmor. Män i valrossmustascher gastar ”Life’s are at stake here goddammit!” Stokes hade dock inte basat över the Fogg Museum of Art om han inte hade varit väldigt övertygande och envis och efter att ha visat overheadbilder i vad som känns som en evighet så får han till slut ett godkännande. Nu behöver Stokes bara samla ihop sin egen lilla elitstyrka för att rädda det som räddas kan.

Sagt och gjort. Likt en Nick Fury med pensel reser han runt och samlar upp sitt dream team, bestående av en art restorer, kan någon komma på en svensk översättning för detta yrke? Konståterställare kanske? Hur som helst, han reparerar trasig konst, han heter James Granger och spelas av Matt Damon. I Chicago lägger Stokes beslag på arkitekten Richard Campbell (Bill Murray). Han springer också på skulptören Walter Garfield (John Goodman) och ett gäng till som jag inte orkar rabbla upp. Det är i alla fall en idel samling farbröder med sina bästa soldatår långt bakom sig. Något som visas med all tydlighet under träningen där ensemblen sticker ut som en Picasso på Cloisters. Å andra sidan är de inte här för muskler och vigör. Det är gubbarnas hjärnor och spetskompetens man vill åt för nu gäller det att förekomma en intrigerande Goebbles med sin demagogiska skicklighet.

TMM3

Clooneys hjältar

För att vara en film om stulen konst är det förvånansvärt lite konst vi får se visas upp. Det flyger förbi några tavelramar här och där och lite Tora-rullar ligger och skräpar i ett hörn. Det mesta kretsar kring två specifika mästerverk, Michelangelos Madonna of Bruges och van Eyck’s Gent-altare och för att få tag i dessa dyrgripar tvingas vårt sällskap resa runt i världen och besöka allsköns platser för att samla ledtrådar.

Tittar vi på individerna som utgör The Monuments Men så är de stöpta i samma form. Det är ingen som direkt sticker ut eller ligger kvar i bakhuvudet när filmen är slut. Ena minuten var de där, nu är de puts väck, som om de aldrig ens existerat. Clooney är samma sorglösa charmör som vanligt. Här har han dock ingen kvinna att förföra. Det finns nämligen bara en och hon är lite småförtjust i Matt Damons karaktär James. En figur som i sin tur är störigt laid-back för  att vara en person som, när han inte jagar stulna konstverk spenderar varje vaken minut med att fylla i små detaljer i förfallna mästerverk. Han har ett uselt franskt uttal vilket ständigt blir den stående punkten för humor i filmen. Behöver jag berätta att det inte jättekul. Det är inte direkt på samma nivå som Brad Pitts italienska i Inglourious Basterds om man säger så. Denna filmens enda kvinna spelas av Cate Blanchett. Hon sitter på värdefull information om var tyskarna har gömt stöldgodset men är inte den mest samarbetsvilliga personen som har gått i ett par högklackade skor men det mesta kan lösas med en helstekt höna och konserverad skinka. Goodman springer omkring i gröna kläder som är för små och med hjälmen på kvalar han med lätthet in som en butter Skalman.

TMM4

Det är soligt, det är krig, vi steker

The Monuments Men är en monumental besvikelse. I filmen råkar en av karaktärerna ställa sig på en landmina och det verkar även den normalt skicklige och spännande Clooney ha gjort. Han har trampat på en mina och vågar inte kliva av av rädsla för att skiten skall sprängas. Precis så mycket håller han emot. Stå still! Inga hastiga rörelser. Det är återhållsamt och stapplande. Krigets fasor uteblir och det är mer Repmånad än Full Metal Jacket kan jag konstatera. Ibland faller det små hagelstormar av sentimentalitet och patriotism som får mig att dra på smilbanden. I en känslofylld scen sjunger kvinnan julsånger a capella när en ung soldat mister livet. Man skall väl gråta en skvätt men det går inte, det är för påklistrat och utstuderat och när Clooney i tid och otid rattar omkring sin militärjeep, ett fordon som helt saknar krigets förslitningar och så han då, med en hand på ratten, svarta pilotbrillor och ett Colgate-leende och ett halmstrå bekvämt vilande i mungipan då kapitulerar jag. Jag inser att det hela är ett falsarium. Ett luftslott. En gammal refräng från förr dyker upp i skallen. ”Du sa nåt om ett slott, det här är ett skjul. Jag har blivit lurad” Nej, det är tydligt att den insidiösa Clooney försöker lura mig här med sin sanna historia, en högavlönad skara skådisar, snygga bilder och knivskarpa pressveck men egentligen saknar filmen allt. Det är bara att konstatera att den är lika tom som tavelramarna. Det viktigaste saknas. Det måste finnas något där i mitten som förhöjer upplevelsen och ger liv åt det jag tittar på.

Jag undrar, vilka skall se The Monuments Men? Vilken är målgruppen? Kidsen tycker ju att det här är alldeles för mesigt och töntigt. ”Stulen konst? Det är väl en krigsfilm eller vad då? Orka tavlor och skit liksom!” Den äldre generationen tycker förmodligen att det är alldeles för flamsigt och modernt. ”Clooney? Den där sprätten. Han kan väl inget om de stora mästarna?” Avsaknaden av konst bidrar också till känslan och det som blir kvar då är ett matinéäventyr på två timmar, dock ett sådant utan spänning. Nu raljerar jag och framstår som enbart negativ men det finns faktiskt några saker som är värda ett par saluter. När det kommer till det produktionstekniska finns det nämligen inte mycket att klaga på. Kameraarbetet är imponerande och verklighetstroget filmen igenom och bidrar till den där känslan av gammal hederlig krigsfilm och hur irriterande och malplacerad Alexandre Desplats taktfasta marschmusik än må vara så kan man inte komma ifrån att det faktiskt är den, och den endast som håller mig vaken genom den här trögflytande sörjan.

The Monuments Men har biopremiär 14 februari

betyg1

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg