Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Nice Guys – Noir och komedi får ett kärleksbarn

Inlägg av Eduardo den 8 juni 2016 i

Film Recensioner

Crowe och Gosling

Crowe och Gosling

När jag för första gången fick höra om The Nice Guys kändes det som om det inte kunde sluta på något annat sätt än magplask. Som stort fan av både Russell Crowe och Ryan Gosling som spelar huvudrollerna, så borde denna film tilltalat just mig. Detta till trots fick jag känslan att projektet saknade lite själ. Jag vet inte varför; kanske var det den illaluktande buddy-komedi-storyn, eller den kitschiga 70-talsstilen. När jag senare förstod att det var Shane Black som stod bakom rodret, höjdes förhoppningarna rejält. De flesta yngre biobesökare idag känner nog främst igen Shane Black som regissören och manusförfattaren bakom Iron Man 3, men Black har en lång karriär i Hollywood bakom sig. Redan som 23-åring skrev han Dödligt Vapen och var med och utvecklade action-komedi genren som vi känner till den idag. Därefter har flera av hans manus sålts för rekordsummor. Framåt slutet av 90-talet tappade han dock tycke för Hollywood och vice versa.

Under nästan ett årtionde lyste Black med sin frånvaro men kom tillbaka med den briljanta Kiss Kiss, Bang Bang och det är på grund av den filmen jag har varit så nyfiken på The Nice Guys. Dessa två filmer har många likheter; ungefär så många som går utan att bli samma film. Båda filmerna är tungt noir-doftande actionthrillerkomedier (man borde komma på ett eget namn för Blacks säregna stil) som utspelar sig i Los Angeles, där handlingen sammanför en privatdetektiv (yes, i båda) med en oväntad kompanjon för att lösa ett invecklat mordmysterium. Men vad gör det, när det inte finns någon annan som gör sådana här filmer? Kiss Kiss, Bang Bang är så pass annorlunda från det mesta där ute att det för mig mest är poitivt att The Nice Guys blivit en spirituell uppföljare.

Fyra nyanser av blått

Fyra nyanser av blått

The Nice Guys utspelar sig i Los Angeles under slutet av 70-talet då en porrstjärna vid namn Misty Mountains plötsligt dör i en ganska bisarr olycka och handlingen är igång ungefär 2 minuter in i filmen. Holland March (Gosling), tidigare nämnda privatdetektiv, har fått i uppdrag av Misty:s mormor, som tror sig sett sitt döda barnbarn två dagar efter olyckan, att ta reda på vad som faktiskt hänt. Ganska snabbt korsas hans väg av Jackson Healey (Russell Crowe), busen vars högsta önskan är att få göra nytta i samhället och som, för att citera filmen, “får betalt för att spöa folk”. Mer än så behöver man inte veta egentligen, för detta är helt klart en film som blir desto roligare desto mindre man vet.

Historien vänder och vrider på sig som en orm och inte helt olikt karaktärerna i filmen vet man aldrig riktigt vem man kan lita på. Någon kan gå från huvudmisstänkt till oskyldigt offer lika snabbt som Healey:s knytnävar träffar kind vid ett första möte (det går fort kan jag meddela). Det blir en väldigt dynamisk upplevelse som åskådare, och resultatet är långt ifrån det själlösa magplask jag först väntade mig. I stället så känns det som att detta är en studiofilm där regissören har fått den frihet han vill ha och utnyttjar den fullt ut. Även 70-talsstilen funkar riktigt bra och känns inte alls så konstlad som jag initialt trott. Strukturen uppfinner knappast hjulet på nytt men en ganska klassisk berättelse får nytt liv med en adrenalinkick, en god dos humor, och en uppfinningsrik regissör bakom rodret. Man vet ju ungefär hur det kommer sluta ändå men vägen dit är kantad av ganska mycket bisarra situationer som bara en människa som Shane Black skulle kunna komma på.

asdfasdfasdfasdf

Gosling briljerar

Det är onekligen en film för vuxna, vilket gynnar den pulpiga berättelsen oerhört. Black mår inte bra av åldersbegränsingar. Ciggen som aldrig lämnar Marchs läppar, det lika konstanta flödet av alkohol, de höga tjuten av svordomar, eller för den delen nakenhet, för ständigt karaktärerna eller berättelsen framåt. Till skillnad från Kiss Kiss, Bang Bang erbjuder The Nice Guys ett lager mörker hos karaktärerna som gör dem mänskliga under det slapstick-broderade yttre på ett sätt som Kiss Kiss, Bang Bang aldrig riktigt gör. Man förstår varför March inte kan sluta dricka trots att klagomålen från hans dotter Holly (Angourie Rice) och Healey gör sig ständigt påminda. Till och med Holly, som ändå får anses vara någon slags moralisk kompass i den här berättelsen, utbrister “kan du spöa min kompis Janet” när hon får reda på vad Healey jobbar med. Just den här dosen grått gör mycket och helt plötsligt känns alla bisarra händelser längs med vägen ganska naturliga.

Inget bra manus funkar ju dock med dåligt skådespeleri och på den här fronten kan jag glatt meddela att man inte blir besviken. Russell Crowe känns helt naturlig i rollen som den våldsamma Healey. Han är skönt tillbakadragen i sitt spel vilket kompletterar Goslings March helt perfekt. Att rollsätta Gosling som en klumpig privatdetektiv utan sitt annars så självsäkra manér i en komedi med mycket slapstick-moment är inget annat än briljant. Han är nästan oförskämt rolig stundtals och har kanonkemi med alla han delar skärmen med. Det här är långt ifrån den tystlåtne Gosling som vi har fått se kanske en gång för mycket de senaste åren. Det går inte att undkomma hur kul han har i den här rollen. Angorie Rice som spelar dottern Holly bör också uppmärksammas. Att få dela skärmen med Gosling och Crowe, och ändå stjäla så mycket uppmärksamhet som hon gör är verkligt imponerande. Om något, är hon den karaktär som känns mest mänsklig och verklig. Hon är lika mycket den här filmen som hennes två kollegor och förhoppningsvis får vi se henne i mycket mer framöver.

asdfasdf

Hela 70-talets färgpalett i en bild

The Nice Guys var ungefär vad jag förväntade mig vilket i det här fallet inte är något negativt. Det är en skön revansch för Shane Black som är tillbaka i den genre han gjort sig känd för och detta är definitivt Blacks film. Ingen annan kan riktigt få en berättelse om en konstant rökande privatdetektiv och hans våldsamme väns kamp att hitta sin femme fatale att bli en så härlig berg-och-dalbana av skratt och spänning. De flesta beståndsdelar av film noir finns representerade här och just denna genre är extremt sällan rolig, vilket gör The Nice Guys till något ganska unikt, medan man på många sätt ändå känner igen sig från exempelvis Dödligt Vapen. Berättelsen är inget nytt i sig men den är genomförd med så mycket hjärta att det är svårt att ogilla den. Att man känner igen sig lite för mycket från Kiss Kiss, Bang Bang, som tack vare sin originalitet fortfarande är den bättre filmen, är det största och enda viktiga klagomål jag har. I ett filmklimat där man knappt hinner fånga andan mellan alla bombastiska och CGI-dominanta filmer om superhjältar som slåss om universums fortsatta existens, är det så skönt att se en film som är liten och i stället lever på charm, hjärta, och rent underhållningsvärde. The Nice Guys är en pärla till sommarfilm, varmt rekommenderad.

Recensionen är skriven av Oscar Stegland

 

betyg4

 

The Nice Guys har premiär den 8:e juni


Skrivet av Eduardo

Fascinerad av det ostrukturerade och det hopplösa. Stadsplanerare som anser att fler filmer borde ses i sin rätta urbana miljö – filmen är bara en del av upplevelsen. Tycker allt blir bättre på danska. Gillar överlag inte TV-serier.

Fler inlägg av Maila Eduardo
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg