Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Ridiculous 6 – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 19 december 2015 i

Film Recensioner

TR63

Människans nyfikenhet har sedan urminnes tider försatt oss i svåra situationer. Prekära belägenheter vi genast ångrat men lika snart insett att det är redan är för sent. Då har vi redan klättrat upp på det där taket, läst någon annans SMS, klickat på länken där det står ”VARNING!”, provsmakat en burk kattmat eller tryckt igång The Ridiculous 6 på Netflix. Vi drivs av den inre viljan att få veta och när impulsen väl slår in är den svår att stoppa men ibland är det faktiskt möjligt att avbryta handlingen. Visst, har du redan läst SMS:et eller klickat på länken är skadan redan skedd men du kan faktiskt klättra ner från taket, sluta äta kattmat eller stänga av filmen.

”Utan nyfikenhet dör man och utan mod lever man inte” skrev Hugo Pratt en gång och det är väl det som gjorde att jag genomled samtliga 119 minuter av Adam Sandlers fåntrattsparodi The Ridiculous 6, att härda ut för att i slutändan få veta exakt hur dålig en rulle kan bli. Svaret är att det är en film som är 119 minuter för lång och som faktiskt kvalar in som något av det sämsta jag någonsin sett. Jo, jag vet. Det är ett utnött utryck det där som folk gärna gödslar med. I ren frustration och besvikelse slänger man gärna ur sig att ”Det här är den/det sämsta X jag har sett/haft/gjort/hört/smakat.” Väldigt sällan är det så men i ingivelsens stund kan det mycket väl kännas på det viset. Efter en dag eller två och med viss reflektion inser man dock snart att nämnda upplevelse inte ens landar på en topp 50-lista över tidernas sämsta.

TR6

All I wanna do is *Bang Bang Bang Bang* And *Click* *Ka-Ching* And take your money

 

Nu har jag under drygt en veckas tid försökt att smälta den skymning som Adam Sandler och hans posse drar över kulturen men utan lycka. Jag har duschat extra länge för att tvätta av mig smutsen som på något sätt har bitit sig fast i kropp och själ. Jag har tittat på glada Disneyfilmer i hopp om att finna lycka igen. I desperation har jag försökt att ersätta minnesbilderna som etsats fast på min hornhinna med andra härligare diton men så fort jag sluter ögonlocken är han där. Adam Sandler med sitt sluga leende och dåligt fejkade accent som tycks säga ”You are mine now sucker!” Det är som en förbannelse som inte går att bryta och med detta som bakgrund vågar jag säga att The Ridiculous 6 är en av de sämsta filmer jag någonsin sett.

Egentligen är jag inte det minsta förvånad då produktionen redan från början kantats av bråk och kränkningar. Både rasism och sexism kunde bockas av i ett tidigt skede då ett dussin Navajos lämnade filminspelningen i vrede då den mer eller mindre pissade på deras historia och kultur och kvinnorna fick bära mindre smickrande namn som Beavers’s Breath, Prostitute och No Bra.

TR64

The Ridiculous 6 – stereotypernas högborg

 

 

Sandler spelar White Knife, ett övergivet vuxenbarn, son till banditen Frank Stockburn (Nick Nolte). Hans mor blev skjuten och White Knife fick växa upp bland ursprungsbefolkningen där han snabbt blev mästare på kastknivar och att röra sig i ljusets hastighet, typ. Farsan blir hastigt och lustigt kidnappad och White Knife måste nu samla ihop ett gäng bestående av diverse idioter för att ge sig ut på räddningsuppdrag. Övriga idioter är i detta sammanhang fem halvbröder, alla skruvade komedistereotyper utan minsta charm. Tanken är att leverera en modern westernparodi i stil med Det Våras för Sheriffen och Tre Amigos men det faller platt då skratten helt uteblir. Faktum är att det känns som ett stort hån mot nämnda filmer att överhuvudtaget bli förknippade med denna smädelse mot allt som kan kallas god smak. I en film där det stående skämtet kretsar kring en åsna med diarré kan slutresultatet aldrig bli annat än en smärta så djup att tusen nålar känns som en smäktande vårvind. I en film där man ger utrymme åt en karaktär så dum att han tror att kvinnor bajsar ut bebisar framstår Paradise Hotel-deltagare som genier. Bara det faktum att Vanilla Ice spelar Mark Twain och rappar one-liners som ”Make it rain like Twain.” får mig att vilja späka min lekamen med en vitglödgad spikklubba.

Och så Adam Sandler då. Denna farsot som fortsätter att dra fram i Hollywoods finrum och som kan hånskratta hela vägen till bankvalvet. Han är givetvis inte dum i huvudet. Han förstår att så länge folk fortsätter att se hans pubertala alster finns det ingen som helst anledning att ändra på något men här når han faktiskt rock bottom. Sandlers framträdande är så förbannat uselt och oengagerat att jag sällan sett dess like. Det syns verkligen att han inte alls gör det här för passion eller övertygelse. Nej, det här är endast för pengar eller möjligen för att se till att polarna har något att göra på dagarna. Polarna i det här fallet är en brokig skara skådisar som successivt fått färre och färre uppdrag i framgångsfabriken. Förutom nyss nämnda Nick Nolte så ser vi Rob Schneider, Jorge Garcia, Terry Crews, Danny Trejo, Taylor Lautner, Luke Wilson, David Spade och John Turturro.

TR62

Damn! Jag ser en sågning komma.

 

Ja som ni ser är det grabbfest för hela slanten. Visst förekommer det sporadiskt ett par kvinnor också men de är mest med för att kunna agera ögongodis för grabbgänget. De skall Slitz-posera i arla morgonstund, gärna i en genomskinlig negligé och styva bröstvårtor och ta emot snubbiga ”komplimanger.” Helst skall de också behöva bli räddade från farliga situationer av en hormonstinn cowboy med smuts i mustaschen och en bildning som skulle få honom utslängd från Vi i Femman.

Nej, nu är det ta mig fan dags att någon sätter stopp för Adam Sandlers framfart. Hans närmsta vänner borde samlas för en intervention och berätta för honom att han inte kan fortsätta så här. Folk far illa och han måste inse att han skadar sin omgivning. Situationen börjar bli ohållbar och om han inte kan hitta en väg tillbaka till Punch-Drunk Love riskerar han att bli ihågkommen som vår tids Staffan Westerberg. Mannen som förstörde en hel generation.

The Ridiculous 6 finns på Netflix om du skulle behöva kräkas upp julmaten. 

betyg 0

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg