Senaste Kommentarer

Top Commenters

Turinhästen – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 26 april 2013 i

Film Recensioner

TH1

Turinhästen öppnar med ett totalt mörker. Det är är becksvart och en röst berättar om hur den tyske filosofen Friedrich Nietzsche bevittnade misshandeln av en häst i Turin år 1889. Han försökte avstyra tortyren, hängde sig runt hästens hals, fick psykbryt och hamnade i sjuksäng där han låg i elva långa år tills han slutligen avled. Ungefär så. Turinhästen är eventuellt någon form av egentolkning om vad som hände med hästen och dess plågoande sen.

Det är svårt att föreställa sig en film mer deprimerande än ungraren Béla Tarrs märkliga och till synes slutgiltiga bidrag till filmskapandet, han skall tydligen lägga karriären på hyllan. Inte ens Ingmar Bergmans dystraste verk skulle komma i närheten, då förstår ni att det är dystert. Vi snackar här två och en halv timme långsamma monokroma bilder i gråtoner och vindpinade öde landskap. Nästan helt utan dialog får vi själva skaffa oss en egen uppfattning om vad det är som händer och sker, det är inte så jävla mycket kan jag upplysa om och det är så dystert att även om Turinhästen skulle ha filmats i färg så skulle denna förmodligen vittra sönder.

TH2

Hästen

Det finns tre personer i filmen plus själva hästen då. Mannen Ohlsdorfer (János Derzsi), dottern som jag inte hörde nämnas vid namn en enda gång under filmen men hon spelas i alla fall av Erika Bók och ytterligare en man vid namn Bernhard (Mihály Kormos). Under långa scener som utspelar sig i realtid, där ingenting är nerklippt får vi följa man och dotter i deras vardag. En vardag man inte direkt avundas. Hon hjälper honom att klä på sig, en procedur som kan ta sisådär 4-5 minuter. Under denna tid är det alltså allt som händer. Ibland har gubben somnat och vi får se honom sova. Ja, så där håller det på och det är inte konstigt att Tarr behövde över två timmar på sig att berätta sin historia. Det springer ju snabbt iväg när varje vardagssyssla snittar ett par minuter i utförandetid. Ibland inträffar händelser som tar betydligt längre tid. Att gå till brunnen och hämta vatten är exempelvis en tidskrävande manöver eftersom brunnen ligger en bra bit bort från huset. Men framför allt måste vi prata om potatisen för här äts det potatis. Eller nej förresten, det inte bara äts potatis, det tillagas även potatis i utdragna scener. Vi ser knölarna ligga där i vattnet som sakta kokar upp i den gamla järnkitteln. När potatisen sedan skall ätas så görs det under andakt, det tar sin tid och eftersom det inte finns några bestick så används händerna för att trycka in stora glödheta bitar i munnen. För att det inte skall bli för enformigt så byter man kameravinklar då och då.

Dag efter dag upprepas denna rutin med få tecken på någon förändring tills halvvägs genom filmen ungefär, då torkar brunnen nämligen ut och världen börjar nu apokalyptiskt rasa runt far och dotter och efter sex dystra dagar står de ensamma vid världens ände i ett evigt mörker där inte ens potatisen lockar längre.

TH3

Maten

Turinhästen är uppdelad i sex episoder där det dystra eskalerar för varje del. Det blir alltid värre framåt natten som det brukar heta och visst är det så men här är det så förbannat dystert att även dagarna är nätter. Ljudkulissen utgörs av en spöklik slinga som ligger och ylar ikapp med vinden utanför och det kryper i skinnet på mig. Ibland är det helt tyst under långa stunder och då känns det om möjligt ännu mer ångestfyllt. På det viset påminner faktiskt Turinhästen en hel del om Von Triers kontroversiella Antichrist men där dansken gjorde allt för att chocka sin publik satsar Tarr istället på att söva sin.

Filmen, som är från 2011 har fått flera fina utmärkelser och Turinhästen är också precis en sådan film. Det är så svårt, svart, spartanskt och skittrist att man riktigt kan se juryn i Cannes flyga upp ur stolarna, svälja sina cigarettmunstycken, kasta florhattar och baskrar och utropa ”Bravo! Excelente! Magnifico! Espléndido! Denna skall vi ha!”  Men samtidigt är det enkla hantverket atmosfäriskt och vackert och motvilligt sugs jag in i den närapå fulländade skildringen av en annan värld, en annan tid och ett annat liv. Ett liv där den stora blöta ångestfilten i det närmaste kväver mig.

Turinhästen kommer förmodligen inte att ligga högst upp på biotoppen men jag kan tänka mig att det finns många som tröttnat på biljakter, superhjältar och explosioner och vill se bio som bio en gång var och det här kan mycket väl vara sista chansen. För mig som inte har någonting emot utveckling och förnyelse och gillar storslagna äventyr och blodiga uppgörelser blir betyget ljummet. Det handlar inte om att jag inte skulle förstå filmen eller för att den är svart/vit eller för att den är östeuropeisk. Nej, jag kan helt enkelt inte bara hylla en film för att den ”skall” hyllas. Till syvende och sist så är Béla Tarrs ångestfyllda domedagsskildring helt enkelt för tråkig och deprimerande. Ingen särskilt ”kulturriktig” anledning, jag vet men ack så ärlig. Nej, när jag går på bio vill jag käka popcorn, inte stesolid!

Turinhästen har premiär 26 april

betyg2

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Blockbuster Jimmy

    Bra tryck i trailern ändå!
    /Blockbuster Jimmy

  • Johannes

    Ja, onyanserat var ordet, det lever du upp till.
    (Att potatisen inte lockar sista dagen före undergången är inte så konstigt, eftersom det inte går att få glöd i spisen, och de måste äta den rå…)

  • Lindman1

    Tack, det är precis vad jag strävar efter. Onyanserat har valt en egen väg där vi inte slaviskt måste följa den samlade kritikerkåren likt pipande ohyra runt en massmedial Råttfångare från Hameln, om vi nu inte tycker att fullpoängaren är berättigad vill säga. Då hyllas det förbehållslöst och ibland också besinningslöst. Jag gissar att du var eld och lågor över Turinhästen och i sådant fall gläds jag med dig men filmens längd och enformighet sänker tyvärr betyget för min del, även om jag som sagt var hänförs av det vackra fotot och ljudkulissen. Då jag tidigare sett Tarr’s maratonuppvisning Satan’s tango och gillade de dryga 7 timmarna så handlar det alltså inte heller om att jag sitter och suckar över att filmer är för långa men då får det faktiskt inte vara så här innehållslöst.

    När det gäller potatisen som ju uppenbarligen var väldigt het så väljer jag att citera mig själv ”Det handlar inte om att jag inte skulle förstå filmen…” Nej, det är klart att jag också förstår att man inte kan koka potatis utan glöd, och ja, det är en undergång. Jag försökte dock att inte spoila just den delen och istället lite gåtfullt hinta om ett evigt mörker och apokalyptiska händelser runt far och dotter men också att någonting händer så att potatisen inte längre lockar på samma sätt, Visst, nu är det väl inte mycket till spoiler och mycket är i betraktarens öga men i alla fall. Jag vill också klargöra att jag tillhör den människoskara som ständigt använder mig av allegorier, en stor portion humor, en smula ironi och ibland även sarkasm för att nå fram till mina läsare för att därmed få ut mitt budskap på ett underhållande och intressant vis. Ibland väljer jag också allvarsdörren men i det här fallet hade det helt enkelt blivit kolossalt trist, ungefär som filmen alltså.

    Hoppas att detta rätar ut eventuella frågetecken du hade kring recensionen och kanske även kring min person.

  • Måna

    Så naivt pretentiöst och ”onyanserat”. Protestera du, det gör inte filmen sämre. Tala om att du förstår; det gör du säkert…

Fler onyanserade inlägg