Senaste Kommentarer

Top Commenters

Unbroken – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 11 januari 2015 i

Film Recensioner

Unb3

”En femma. En, två, tre, fyra, fem. Jaha, då hamnar jag antingen på lila, litteratur eller så blir det gul, historia. Äh, jag tar gul. Jag kan minsann min historia”

”Okej, historia då. Vem sköts ner över Stilla Havet, överlevde 47 dagar till havs, dödade hajar med sina bara händer, blev misshandlad av ett fångläger under en hel natt, vaknade varje morgon piskad med bamburör, balanserade stockar på huvudet och sprang runt med bruten fot, allt medan folket omkring honom grät tyst och knöt nävarna i fickan?”

”Ja men vad fan, det kan ju bara vara en person. En snubbe känd under många namn men det är klart att det är JC, Jesus Kristus, Guds son från Nasaret.”

”Tyvärr, det är den amerikansk-italienska olympiern Louis Zamperini.”

Ja, så skulle det kunna låta i Trivial Pursuit om Angelina Jolies skildring av Louis Zamperini hade varit med sanningen överensstämmande. Vi möts av en inledande text som förkunnar att så var fallet men efter en hel del research så kan jag konstatera att storyn, inte helt oväntat är så saltad i filmen Unbroken att det krävs en hel kanna vatten för att man inte skall torka ut. En film som har lyfts fram som Jolies regidebut men faktum är att hon faktiskt redan 2011 debuterade med In the Land of Blood and Honey men visst, detta är den stora debuten. Den hypade och tippade Oscarsvärdiga debuten. Det är här och nu hon skall sätta sitt namn på kartan. Att bli en erkänd Hollywoodregissör och följa i Ben Afflecks och Clint Eastwoods guldkantade fotspår.

Unb2

Välrenderade flygplan

Unbroken är i grund och botten en krigsrulle. Andra världskriget rasar och det är ju ingen hemlighet att alldeles för långa filmer om WWII lockar amerikansk storpublik, i synnerhet när man kan ståta med stora namn på affischen. För den som undviker de gula frågorna i TP så var Louis Zamperini, eller Zamp som han kallas i filmen en olympisk mästare och krigshjälte som dessutom skrivit, inte bara en, utan två biografier och det var väl bara en tidsfråga innan någon skulle plocka upp den här storyn. Den innehåller ju egentligen allt som jänkarna gillar. En underdog, seger i krig, seger i sport och kristendom. Dessutom en rejäl dos kärlek till Amerikas förenta stater med hyllningssånger, markkyssande och gråtande stolta familjemedlemmar.

Unbroken börjar starkt med en välregisserad och gripande luftstrid där Zamp och hans kompani blir attackerade av de ettriga japanerna i sina små snabba stridsplan. Själva sitter de i den betydligt större och mer svårmanövrerade B-24:an som precis släppt sin dödliga last över en vapenfabrik när det plötsligt börjar smattra omkring dem. Nu är det kokta fläsket stekt och kraschen är ett faktum. Efter lite skönt kompishäng, sexistiska skämt och löpträning på en öde ö får de vältränade gossarna ett nytt uppdrag, fan vet hur men i alla fall, de får ett uppdrag och ett nytt plan, packar ihop sin skit och drar. Sedan är det rätt suddigt men jag antar att de blev nedskjutna igen för plötsligt ligger Zamp och två polare i plurret och guppar. Nu följer en smärtsam halvtimme full av bromance och gnocchi. Jag hade ingen aning om hur man kavlade en gnocchideg innan jag bestämde mig för att se Unbroken men det jag inte vet om gnocchi nu är förmodligen inte värt att veta. De tre skeppsbrutna lever på en fattig diet serverad av moder natur. Fåglar, fiskar och hajar står på menyn och solen den steker de illa medfarna krigarkropparna i gummibåten. Trots nästan femtio dagar till havs lyckas ändå samtliga involverade upprätthålla en vältrimmad ansiktsbehåring. Borta är de vildvuxna skäggen med dregel och snor. Här är det snarare goatee och en riktigt risig början till skepparkrans som gäller. Den uppmärksamme lägger också märke till klock -och solglasögonmärket som grundades tiotalet år efter att den här händelsen utspelar sig.

Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever

Slå mig hårt i ansiktet så får jag känna att jag lever

Hur som helst, dagarna går och drömmen om mammas gnocchi verkar alltmer avlägsen när de plötsligt blir upplockade av ett japanskt krigsfartyg och placerade i fångläger. Om livet till havs kändes som Life of Pi och Kon-tiki så kliver vi nu rätt in i en fysiskt och psykiskt påfrestande Mel Gibson-doftande våldseskapad där den nästan komiskt ondsinta lägerkommendanten Watanabe (Takamara Ishihara) sätter sin prägel på fortsättningen direkt genom att stirra så där elakt rakt fram som bara en ung japansk lägerkommendant kan göra. Han ler i mjugg och slänger sig med små vålds-haikun. I sin hand har han en bambukäpp som han använder ofta och gärna. Varje dag utan ett knäckt näsben är en dålig dag, ungefär så. Zamp är dock stöpt i samma form som Jesus och superhjältar. Ju fler slag och sparkar, desto mer sträcker han på sig och vrålar ut sin smärta och kämpaglöd i soluppgångens land. Sätt honom i kedjor, slå honom tills mörkret faller, bryt hans ben, och håna honom. Hans kropp kanske tar stryk men drömmarna om de olympiska spelen och mammas heta gnocchi dör aldrig.

Jolie utforskade nyligen avhumaniseringen under krigstider i relativt okända In the Land of Blood and Honey, ett provokativt drama som utspelar sig i 90-talets Bosnien. Där fick vi betrakta krigets fula ansikte när fruktansvärda förhållanden, törst, hunger, fysisk och psykisk tortyr, krigsskador och hopplöshet stod i fokus. Här försöker hon sig på samma sak men det blir aldrig lika jävligt. Verklighetens Zamperini tvingades leva under vidriga omständigheter med svält, insekter och sjukdomar. Här går hans lidande mest ut på att ta emot så många slag i ansiktet som möjligt.

Unb5

Pressat läge i Stilla Havet

För att vara en karaktärsdriven, verklighetsbaserad historia får vi veta väldigt lite om Zamperinis bakgrund. Visst, vi får se honom stjäla och springa från bylingen och vi får se honom växa in i den olympiska uniformen genom ett antal sprinterlopp men vem han egentligen var och hur han hamnade där han hamnade är höljt i dunkel. Jolie lyckas inte heller alls fånga kamratandan mellan soldater som är så vital för kunna uppnå den där känslan av att en man som kämpar för sitt liv aldrig kämpar ensam. Nej, Unbroken saknar mycket men framför allt saknar den emotionella element och den hade fallit platt till marken om det inte vore för en sak.

Jack O´Connell är en stjärna som kommer att lysa länge och klart på Hollywoodhimlen. Han var lysande redan i Blodsband men här bär han hela filmen på sina axlar. Det var länge sedan en ung skådespelare åt upp duken likt O´Connell. Han är som en Marlon Brando i James Deans kropp. Inte särskilt själfullt eller delikat men med en närvaro och en trygghet som är svår att finna i dessa dagar. Här lyckas han övertyga i en ganska krävande roll där han behöver vara snabb som en vind, stark som en oxe och dessutom pendla rejält i vikt genom hela filmen. Jag ser fram emot att se vad som händer härnäst, världen ligger för den här brittens fötter.

Har du suttit uppe mitt i natten under OS-sändningar och undrat varför inte någon kombinerat löpning med tortyr? Tyckte du att Passion of the Christ var en härlig bioupplevelse, njöt du av det salta livet på sjön i Kon-tiki och tycker du inte alls att två och en halv timme är för lång tid att spendera på en skitfilm som bara är ute och fiskar Oscarsnomineringar så är Unbroken för dig.

Unbroken har svensk biopremiär 9 januari 2015

betyg2

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg