Världens sämsta filmstjärnor – Del 3

Vi får aldrig glömma

Det finns en del saker jag inte förstår. Aerodynamiken som gör att plan kan lyfta är en sak. Att blint förlita sig på religion är en annan. Men mest obegripligt av allt är ändå att Nicolas Cage är en av planetens största filmstjärnor.

Människor vars smak jag vanligtvis respekterar, kanske till och med högaktar, brukar ofta rynka på näsan när jag raljerar över clownen Cages senaste kalkon. Det vanligaste argumentet för att påvisa hans storhet brukar vara: ”Men du har väl sett honom i Leaving Las Vegas. Där var han ju hur bra som helst!”

Ja, jag har sett ”Leaving Las Vegas”, och nej; den var verkligen inte ”hur bra som helst”. Hans försök att gestalta ett självmordsbenäget fyllo är bland det mest genanta som någonsin har visats på en duk. Problemet är det vanliga; han spelar full, han lyckas inte gestalta ett fyllo. Stor skillnad. Det första kallas charad, det senare skådespel.

Men OK, låt oss säga att det var hans karriärs höjdpunkt, han vann ju trots allt en Oscar för den filmen. Men det var 15 år sen. Sen dess har han medverkat i 32 filmer till. Vi tar en titt på Nicolas Cages insatser i några av de filmerna (och ett par äldre också för den delen.) För enkelhetens skull har jag har delat upp hans insatser i de tre arketyper som han alltid använder sig av.

Seriefiguren:

Visa mig vägen till cirkustältet sa jag!!

Helt klart den vanligaste. Det här är normen. Nicolas Cage 1.0 skulle man kunna säga. Oftast handlar det om actionfilmer där han på grund av bristande regi eller helt enkelt för att ingen bryr sig, fullkomligt löper amok med sitt ”skådespel”. I de här filmerna handlar det mest om att vråla, rulla med ögonen och vara så där galen som han älskar att vara. Lite oförutsägbar. Lite crazy.

Han är en karikatyr av en skådespelare som gör sitt yttersta för att spela över. På så sätt blir han mer seriefigur än människa. I farsen”Raising Arizona” springer han till exempel runt i en ironisk debasermustasch och skriker. Som tittare är man alldeles matt redan innan förtexterna börjat. Aldrig någonsin blir jag så hungrig att jag tänker köpa bröd av hans ”livsbejakande” bagare i ”Mångalen.” I Brian DePalmas ”Snake Eyes” tar han i så mycket att man fascinerat sitter och väntar på att en artär i pannan ska spricka. ”Kapten Corellis Mandolin” är också en höjdare; där spelar han en italiensk soldat. Gissa om han använder sig av ett yvigt och ”kontinentalt” kroppsspråk? I kalkonen ”Ghost Rider” är han faktiskt en seriefigur på riktigt så där får man kanske anse att han har hittat hem? ”Wild at Heart”, ”Con Air”, ”Face/Off”, ”Bringing out the Dead”, ”Gone in 60 seconds”, ”Bad Lieutenant 2″ är andra exempel där han spårar ur fullständigt och bör därför omnämnas.

Den Seriösa:

Om man är full ska man ligga ner...läste jag nånstans

Det är den här Cage-fansen brukar lyfta fram när de vill bevisa han briljans. Att det finns något betydelsefullt och fint bortom den fuktiga hockeyfrillan från Con Air. ”Leaving Las Vegas” är den givna kronjuvelen och putsas lika omsorgsfullt som hans mustasch i det ”viktiga” och bedövande tråkiga brandmansdramat ”World Trade Center”. ”City of Angels” är ett lustmord på den fina ”Himmel över Berlin”, ”8mm” skildrar den smutsiga porrindustrin och är långt mer plågsam än samtliga snuff-filmer som producerats, och den egenregisserade ”Sonny” spelade totalt in 127,243kr innan biografägarna bönade och bad om att får skicka tillbaka den. John Woo fick aldrig till det i Hollywood. Om det var på grund av Nicolas Cage insats i indianpekoralet ”Windtalkers” låter jag vara osagt.

Neurotikern:

Jag är sårbar

Det här är uppenbarligen den version som Nicolas Cage själv gillar bäst. Här spelar han enligt samma princip som Nirvana skrev låtar; börja lugnt, för att sedan explodera. Det är alltså inte konstant överspel. Innan explosionerna hinner han med att både stamma, titta ner i marken och spela lite sårbar. Inte sällan figurerar neurotikern i actionfilmer där han får chansen att bli den ”ofrivilliga” hjälten. Exempel på det är ”The Rock” och ”National Treasure”. Den mest typiska rollen är ändå Ridley Scotts halvt misslyckade komedi ”Matchstick Men”; där han toppar sina neurotiska manér med lite hypokondri och tics (se klippet nedan.) Det här upprepas även i ”The Weather Man” och till viss del i den inte helt oävna ”Lord of War”.

Liksom Gene Hackman gör alla filmer som han medverkar i lite bättre, gör Nicolas Cage samtliga filmer han medverkar i lite sämre. Grundproblemet är att han inte är någon skådespelare. Han är i bästa fall en underhållare. En showman. Bäst beskrivs han nog ändå som en clown. Och som alla vet gråter clownen framför spegeln innan varje föreställning. Så även Nicolas Cage. Han är nämligen enligt uppgift helt utblottad. Lurad av sin ekonomiska rådgivare.

Så räkna med att han kommer att tacka ja till precis allt de närmaste åren.

Först på tur?

Ghost Rider 2 och National Treasure 3.

Jag lämnar er med två klipp. Håll i hatten.

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Blir ofta besatt av smala ämnen och inhämtar all information för att sen snöa in på något annat. Älskar oändliga storylines och är HBO-taliban. Funderar därför på att sluta titta på långfilm helt och hållet.

Fler inlägg av Måns Lindén Maila Måns Lindén