Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

Vi måste prata om ”Det Stora Blå” – del 1

Inlägg av Måns Lindén den 13 december 2010 i

Film

Han är min! Hör du det!!

För ett antal år sen bestämde jag mig för att ge den så kallade ”nätdejtingsvängen” en chans. Jag var singel och desillusionerad, och efter drygt ett år av glädjelöst krogliv och pressade frukostbjudningar blev jag övertalad av min kloka syster att ge det ett försök.

Jag blev snabbt varse om fyra saker:

  • Bilder ljuger
  • En webpersonlighet har inget med hur en person är i verkligheten.
  • En oproportionerligt stor del av den kvinnliga befolkningen har ”Det Stora Blå” som favoritfilm.
  • Att detta var kvinnor som jag skulle undvika.

Jag har ett, ska vi säga, problematiskt förhållande till den filmen. Inte så mycket för att det är en svamlig och new age-anstruken melodram om en fullvuxen man som hellre vill ligga med delfiner än Rosanna Arquette. Inte heller på grund av det förljugna fotot, den svulstiga musiken och den vagt homoerotiska undertonen mellan Jean Reno och Delfinmannen. Min aversion går långt djupare än så. Den ligger på ett personligt plan och jag ska nu berätta varför ”Det Stora Blå” är en film som vill mig illa. (Om ni mot förmodan vill läsa mer om vad filmen handlar om ska ni klicka här eftersom jag inte orkar skriva en utförligare beskrivning själv)

Ljungskile Järnvägsstation

Ljungskile juli, 1990

Jag hade för dyra pengar lyckats komma över en krispig VHS-kopia av ”Det Stora Blå”, och med den tänkte jag imponera på min flickvän. Tanken var att kombinationen La Garonne och ”Det Stora Blå” skulle imponera så pass mycket att vi äntligen skulle ”få till det”. Det här var filmen som ALLA tjejer älskade hade man ju hört. Ville man 1990, som kille, visa sig känslig fanns det inget bättre trick än att framhålla ”Det Stora Blå” som sin absoluta favoritfilm. Jag hade fixat till det hemma i stugan som jag bodde i på den tiden. Värmeljusen tindrade, vinet var inhandlat och rökelsen var tänd. Jag väntade spänt på att hon skulle komma.

Och jag väntade.

Och väntade.

Hon kom inte.

Vid den här tidpunkten var det ju bara Gordon Gekko som hade mobiltelefon så det gick ju inte att ringa henne heller. Jag tog därför min Puch Monza ner till Ljungskile järnvägsstation. På den tiden hängde alla där. Det dracks folköl och röktes röda prince. Mycket mer än så hände inte, men det var vår lilla värld och vi visste inget annat.

Jag frågade runt bland vänner och bekanta om de hade sett min flickvän, men möttes bara av vaga besked och flackande blickar. Min magkänsla sa att allt inte stod rätt till och jag såg ingen annan lösning än att dra. Värdighet var än så länge bara ett teoretiskt begrepp, men jag tror att jag för första gången fick känna att den släpades i smutsen. När jag böjde mig fram för att vrida på bensinpumpen hörde jag en välbekant röst. Jag tittade upp och ur ett tätt buskage kom hon tillsammans med en kille. Med simmig blick och ostadiga ben gick hon fram och kysste mig. Hon smakade salt, trots hennes maniska tuggande av Jenka. Folk tisslade i bakgrunden men jag ignorerade det och efter lite stelt kallprat hoppade hon upp på mopeden och vi åkte hem till mig.

Vi tittade på filmen, men det var sjukt pressad stämning. Vi drack av det sura vinet och rökte cigaretter och jag försökte verkligen koncentrera mig på handlingen men kunde inte släppa den märkliga buskage-incidenten. Till slut pausade jag filmen och vände mig mot henne.

”Vad hände i buskarna?”

”Vad?”

”Du och Johan kom ut ur buskarna helt rödflammiga”

”Vi pratade bara”

”Pratade?”

”Ja, han mår inte så bra just nu”

”Men vafan, hade du helt glömt att vi skulle ses idag?”

”Jag var på väg men Johan var så ledsen så jag var tvungen”

”Vadå tvungen!?!”

Jag tog tag i omslaget till filmen och viftade det mot henne och tog en snabb klunk.

”Men den här då? Jag hade ju fixat din favoritfilm och vi skulle hänga ju..vi skulle ju..”

”Men jag vill inte mer..fattar du?”

Min handled blev alldeles slapp och jag tappade videoomslaget som i sin tur välte vinflaskan. Den ljusblåa batikduken blev alldeles mörk. Hon reste sig upp och gick mot ytterdörren och vände sig åter mot mig”

”Jag har ingen aning vems favoritfilm det där är. Inte min i alla fall. Jag tycker den är skittråkig.”

Hon gick. Jag satt kvar. TV-bilden var fryst på en bild där den snygga fransosen klappar en delfin. Jag reste mig upp och med återhållen vrede tryckte jag ut kassetten. Jag la den varsamt i fodralet och satte upp den i hyllan och svor att aldrig mer befatta mig med den där jävla delfinfilmen.

Det var ett löfte som jag höll fram till 2004 då jag närmast av en slump råkade se den igen med minst lika ödesdigra konsekvenser som följd.

Hur det gick kan ni läsa i nästa del HÄR.

Hej då delfinen!

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg