Senaste Kommentarer

Top Commenters

Logga in

Vi måste prata om ”Det Stora Blå” – del 2

Inlägg av Måns Lindén den 23 december 2010 i

Film

Delfiner är ondskefulla

Här kommer den avslutande delen om varför ”Det Stora Blå” är en film som fungerat rätt dåligt för mig genom åren. Första delen kan läsas HÄR

Mariaberget, juni 2003

”Vi drar till Grekland!”

Det var tidig morgon och jag var knappt vaken när hon höll upp den skrikiga annonsen som utlovade ett lågt pris för en flygresa till den grekiska ön Santorini. Vi hade nyligen träffats och befann oss i det stadiet då man bejakade precis allt. Hennes entusiasm var påtaglig och hon orerade yvigt om all god mat och alla snabba vespor som skulle hyras. Jag var inte så vansinnigt sugen på att åka till Grekland men jag hasplade ändå ur mig något om att en båtluff kanske skulle vara härlig. Min inre bild av en gisten träbåt rattad av en yoghurtgubbe med pipa i mungipan skulle snart raseras. Jag hade då ingen aning om att ”båtluff” i själva verket var en enorm industri och att det var vulgära Finlandsfärjor som kryssade runt i den grekiska ö-världen, sprängfyllda av blekfeta tyskar, rödmosiga engelsmän och klagande fransmän.

”Jamen, det är klart vi ska båtluffa!”, sa hon och himlade med ögonen.

”Ja..det är klart vi ska det”, mumlade jag

”Det är ju halva grejen. Det finns en ö som jag särskilt vill åka till”, sa hon och plockade fram datorn. Hon visade bilder som bockade av varenda tänkbar grekisk klyscha och överst på sidan stod det:

”Welcome to Amorgos”

Vi åkte ner till Apollos kontor och bokade två flygbiljetter redan samma dag.

Amorgos, Grekland, augusti 2003

Vi steg i land på den nästan löjligt idylliska ön och blev snabbt antastad av ”George”. Han visade oss vägen till ett helt fantastiskt hus med en innergård full av rosor och murgröna. ”George” pekade mot en blå dörr och sa:

”There. You live. 40 euro.”

Vi tittade in i rummet och kunde snabbt konstatera att det fanns en säng, ett skåp och en fläkt i taket. Detta var allt vi behövde eftersom vin kunde köpas och kärlek fanns i överflöd.

”We live. One week”, sa jag lika korthugget. Det är ju som bekant viktigt att ta seden dit man kommer.

Jag skakade hand med ”George” och betalade 250 euro för att få bo där resten av veckan.

Amorgos

Vi gick ut första kvällen och hamnade på ett ställe längst ute på en pir. Restaurangen var nästan full men vi lyckades få ett bra bord som snart skulle fyllas av calamares, sallad och ohemula mängder vin. Vi drack och åt. Och åt och drack. Stämningen var hög då musiken plötsligt sänktes och lokalen mörklades.

”Nu börjar det”, sa min flickvän.

”Vad?”

”Filmen!”

”Vadå, är det filmvisning här på restaurangen?”

”Ja, stället vi är på heter ”The Big Blue”. Vissa delar av filmen är inspelad här och de har som tradition att visa den varje kväll”

Jag skulle precis börja min harang om varför ”Det Stora Blå” är ett bedrövligt, kvasireligiöst och illa spelat melodram som helst borde sänkas ner i Marianergraven då filmen inleddes med en inåkning mot den klosterbyggnad som syns på bilden ovan.

Folk satt som trollbundna. Efter vissa scener applåderade till och med valda delar av restaurangbesökarna. Jag kände mig uttråkad och illa till mods och drack på tok för mycket vin för att på något sätt kompensera för den väckelsemötes-liknande stämningen. Under filmens gång lutade jag mig mot min flickvän och viskade (enligt mig) en mängd roliga och cyniska åsikter om filmen. Hon ägnade mig inte särskilt mycket uppmärksamhet utan log mest lite överseende.

På vägen hem spydde jag ur mig allt jag kände inför filmen. Jag till och med återskapade valda scener längs piren som vi gick på och häcklade alla som suttit på krogen. Efter ca 10 minuter stannade hon upp och sa:

”Måns”

Jag var mitt uppe i en synnerligen lyckad Jean Reno-imitation.

”Ja…?”

”Det där är inte roligt..”

”Vad?!”

Vi satte oss ner på piren och hon höll en närmare halvtimme lång och känslosam utläggning om hur mycket ”Det Stora Blå” har betytt för henne genom åren. Hon beskrev i detalj hur enskilda scener i filmen påverkade henne på ett nästan fysiskt sätt och att det alls inte var en slump att hon ville åka till just Amorgos. Jag kände hur dumstruten växte på mitt huvud. Hon fortsatte och sa att hon var uppriktigt bekymrad över att jag tog så lätt på allt som var ”andligt” och att hon blev ledsen när jag alltid skulle raljera över precis allt som inte går att bevisa med vetenskapliga fakta.

Vi hade både druckit enorma mängder vin och snart övergick diskussionen till helt andra saker än ”Det Stora Blå”. Till slut satt vi där i den kolsvarta grekiska natten och klankade ner på alla våra personliga fel och brister. En sluss hade öppnats och flodvågen gick inte att stoppa.

Dagen efter vaknade vi upp kände oss båda väldigt illa till mods. Vi skulle vara där en vecka var det tänkt men gårdagens holmgång gick inte att få ogjord. Vi åkte runt på vespan och låtsades som att inget hade hänt och lyckades hänga kvar där veckan ut, men tveklöst låg det en våt filt över stämningen. Varje middag blev mer och mer krystad.

Tre veckor efter hemkomst tog det slut.

Södermalm, maj 2005

Jag hade precis träffat den som jag var övertygad om var min livs kärlek.

Kanske borde jag ha anat oråd när jag senare upptäckte en delfin tatuerad på höger skulderblad?

Kanske.

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Saunet

    *skrattar så jag gråter* Det känns som vi inte behöver prata om det stora blå…förlåt men jag har fortfarande inte slutat skratta!

  • erik

    efter ett halvår på onyanserat måste jag säga att det här är det bästa jag läst här. så rakt och ärligt berättat, men ändå så målande. tusen tack!

  • Mengan

    Jag såg faktiskt delar av filmen på den resturangen.

  • http://onyanserat.se/om-oss-4/mans/ Måns Lindén

    @erik. Det var verkligen roligt att höra. Tack.

    @saunet. Julen är glädjens tid.

    @mengan. Du hade kanske vett att gå i tid?

  • johnny

    hahaha..kul
    men också fint
    och lite sorgligt

  • Pingback: Vi måste prata om ”Det Stora Blå” – del 3 | Onyanserat - Blogg om film och tv

Fler onyanserade inlägg