Senaste Kommentarer

  • Olof on Assholes off screen

    Intressant ämne. Svårt att överblicka. Vill vi ha en nolltolerans, eller var sätter vi gränsen? Ett sätt att lösa problemet,...
    Posted 26 juli, 2017
  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Wallander: Sveket – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 23 juli 2013 i

Dvd Film Recensioner

Wallander1

Wallander. En gång i tiden hyfsade kriminalhistorier från Henning Mankells storsäljande böcker. Komplicerade mordgåtor som skulle lösas av en skapligt skarpsynt poliskår med trovärdiga motiv och drivkrafter. En pigg och lagom tjurig Rolf Lassgård bar filmerna på sina breda axlar när han lyfte på varenda sten och knackade på hos det värsta buset för att i slutet av filmen hitta en gärningsman att slänga i finkan. En gärningsman som dessutom hade ett någorlunda övertygande skäl att ha ihjäl det eller de aktuella brottsoffren. Okej, det var lite småknackigt även då, det blir ju ofta det när en bok skall nå vita duken men det höll ändå och man fick vackert sitta där och vänta och försöka gissa vem som var den skyldige ända tills en frustande Lassgård slängde upp sista pusselbiten och spände ögonen i vederbörande. Dessutom hann man leverera ett hyfsat genomarbetat resultat då det trots allt hann gå en tid mellan varje film. På tolv år släpptes nio filmer.

Wallander2

Balkonghäng med mordmisstänkt

Numera vet man exakt vad man har att vänta när det kommer en ny Wallander . Det är skitnödigt, lövtunt och totalt fantasilöst. Man rider fortfarande på Mankells namn men filmerna är nyskrivna och endast baserade på Mankells karaktärer. Istället för Lassgård tvingas man nu stå ut med den tidlöst tråkige Krister Henriksson. Han lufsar runt i korridorerna, sur och totalt befriad från humor. Till sin hjälp har han ett gäng lika tråkiga och lika sura kollegor. Alla skäller på varandra, slår i dörrar, suckar högt och visar med hela kroppen att man är trött. Ett halvhjärtat försök till sammanhållning blir det ändå när romanser då och då uppstår mellan poliser och ibland även poliser och åklagare. Romanser som aldrig leder någonstans. Om något så blir de inblandade ännu surare när förhållandet väl havererar, för det gör det alltid, vilket resulterar i än hårdare och än mer frekventa smällar i dörrar och en och annan rejäl hårtorksutskällning vid kaffeautomaten.

Nej, hela polishuset i Ystad andas verkligen ångest och tristess. Inte på ett bra och skönt brittiskt vis där ångesten visserligen ligger i drivor men ändå alltid vägs upp av en portion dyster humor och gliringar kollegor emellan. Sammanhållning. En pint på puben, kamratanda i svåra tider. Stöttning och uppmuntran. Nej, Wallanderfilmerna får verkligen Ystad att framstå som landets, ursäkta uttrycket, rövhål men effektiviteten är hög. Alla fall löser man relativt snabbt och lätt och det är ju inte undra på så simpla som brottsfallen har blivit. Ibland är det faktiskt så transparent att man som åskådare omöjligen kan misslyckas med att räkna ut hela storyn från första början och då undrar ju i alla fall jag, vad är det för tjusning med det? Ofta får man se mördaren eller rånaren eller kidnapparen eller vad man nu valt för spår den här gången tidigt i filmen och sedan blir det bara en jakt på att få tag i den skyldige. När man väl har gripit personen i fråga så är motivet skrattretande tunt. ”Fanskapet fixade punka på min bil, klart att han måste råka ramla ner från ett berg”. Ibland är tidspressen så hård att det blir jobbigt att hinna förklara och då gör man det lätt för sig och låter brottslingen ta sitt eget liv och så slapp man det problemet. Då lämnar man det helt enkelt där och kan istället svepa med kameran över vattenbrynet där Kurt leker med sin hund i skymningen och dra på eftertexterna redan efter 80 minuter för att gå direkt på nästa film. Här körs det nämligen stenhårt efter devisen kvantitet före kvalitet. Det trycks ut Wallander-rullar på löpande band. 29 stycken på åtta år är ett skapligt tempo.

Wallander5

”Okej Nyberg, ärligt nu. Hur länge tror du att jag kan gå omkring och sura utan att folk tröttnar?”

I senaste filmen, Sveket är det otrohet som är huvudspåret. Det börjar i alla fall med en konfrontation på ett stilrent kontor i centrala stan där äkta makarna Werdin brakar samman i en äktenskaplig dispyt. Julia anklagar Erik för att ha brutit det heliga förbundet och hotar med att ta allt han bryr sig om, hus, bil och hora. Dörren slår igen och Erik står med armarna löst hängande längs sidan. Han svettas. Nej, jag håller med, inte särskilt originellt, jag vet men det är ju så här de jobbar nuförtiden. Gammal skåpmat som man har tragglat i otaliga produktioner men vad tror ni händer nu då? Jo, hon försvinner såklart. Dottern Amanda sitter hemma i den stora vita designervillan och hånglar lite med pojkvännen Oskar. Hon reagerar till slut på att morsan lyser med sin frånvaro eftersom hon alltid brukar ringa och kolla läget. Nej, det är bara att ta tjuren vid hornen så hon går ner till polisstationen och försöker att anmäla Julia försvunnen men ett gäng surkartar förklarar att det inte är aktuellt eftersom hon är vuxen och inte har varit borta länge nog. Kurt går förbi, ser grinig ut, suckar och slänger igen dörren. Väl hemma gör Amanda en makaber upptäckt ute i vassen. En död kvinna som snart skall visa sig vara just Julia. Erik blir direkt huvudmisstänkt och plockas in till förhör.

Under tiden får vi se en slashas med långt otvättat hår, trekvartsbyxor och collegejacka sitta och titta på svartvita övervakningsvideor. Han ser en kvinna bli knivhuggen i en korridor, kopplar ur utrustningen och ser nöjd ut. En annan säregen person stiger in det stökiga rummet fullt med datorutrustning. Det är en svarthårig kvinna med punkrock-attityd. Långhårig snubbe med datorskills och en excentrisk ung kvinna som är hård och besynnerlig. Känns det igen? ”Hej, det här var Stieg Larsson. Jag ringer här från andra sidan och vill gärna ha tillbaka mina karaktärer.”

Okej, så vi vet alltså att paret Wedrin har grälat, att Julia har blivit mördad och att någon random snubbe har dådet på film så nu kan jakten på gärningsmannen börja. En dryg timme har Wallander på sig innan det har blivit dags att åter filma vattenbrynet.

Wallander3

Erik, spelad av Tobias Zilliacus ser onekligen ut att ha det svårt men är han skyldig?

Inom affärsvärlden brukar man säga att det som inte är under utveckling är under avveckling och någon utveckling kan jag sannerligen inte se i den här slätstrukna soppan. Jag skall inte avslöja för mycket men återigen är det en simpel historia gjord efter standardmallen som rullas upp. Det är oengagerat och överspelat om vartannat, dialogen känns påtvingad och få karaktärer förtjänar min fulla uppmärksamhet. Förutom dessa standardproblem för Wallanderfilmerna  så brottas filmen även med tempotrubbel och irriterande tekniska brister. Jag känner igen allt. Jag har sett den här filmen förut, både en och två gånger och det enda som faktiskt utvecklas i filmserien är Kurts eskalerande sjukdom. Han börjar förlora tidsuppfattningen och glömmer saker vilket gör att man numera skall behöva tycka synd om karln också men jag som hellre vill gotta mig i genomtänkta deckargåtor känner mig sviken.

Wallander: Sveket dyker upp i en DVD-hylla nära dig 24 juli

http://onyanserat.se/wp-content/uploads/2010/02/betyg1.jpg

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg