Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

End of Watch – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 16 november 2012 i

Film Recensioner Stockholm Filmfestival 2012

Det är något speciellt med jänkare och deras polisfilmer. Oavsett genre och kvalitet drar de ofta stor publik men i takt med att fler och fler filmer når marknaden torkar idékällorna sakta ut och att det börjar bli svårt att hitta nya infallsvinklar blev tydligt när man återupplivade gamla 21 Jump Street tidigare i år men tänk om man kunde få en helt ordinär snutrulle utan handling, utan trovärdiga skådespelarinsatser och utan passion att kännas både intressant och nyskapande. Den, i filmskaparsammanhang överanvända handkameran fick regissören David Ayer (Training Day) att tro att detta faktiskt skulle vara fullt möjligt, i alla fall i teorin. I praktiken duperar Ayer oss tittare till att tro på att vi tittar på något nytt, häftigt och rörande. Svettig live-action,  våldsamma uppgörelser med diverse pårökta gang-bangers i mörka gränder. Blodiga knogar, kulhål i kevlar och stora gringos med små ordförråd. Kameran skakar och bilden flimrar till. Datum och klockslag visas tydligt i övre bildkant och känslan av att sitta och glo på ett alltför utdraget avsnitt av den amerikanska realityshowen Cops är påtaglig.

Ett rutinuppdrag som går snett i förorten, två unga poliser som precis blivit internutredda och friade från en dödsskjutning, en hårdhudad poliskapten som spottar, svär och beter sig allmänt otrevligt och VM i kameravinklar, där har ni End of Watch i ett nötskal.

Skall vi gå mer in på djupet så får Brian (Jake Gyllenhaal) i uppgift att dokumentera sitt och kollegan Mikes (Michael Pena) hårda kneg i Los Angeles brutala förorter. Detta arbete skall utföras med handkamera och en liten spionkamera som placerats på kroppen men eftersom man byter kameravinkel till förbannelse filmen igenom borde personen i fråga sett ut som en julgran med alla kameror som skulle krävts. Det filmas ryggar, ansikten framifrån, ansikten i profil, armar, skrev och skor tills man blir lätt illamående. Av en ren händelse så har även skurkarna fått för sig att filma en drive-by och döm om min förvåning när man även här lyckas filma både gärningsmän och offer i närbild och varierande vinklar, detta med en enda kamera. Imponerande hur tekniken går framåt.

Bängen trålar

Det är mycket ”fuck” och ”puta” när de hårdtatuerade, juvelprydda hårdingarna sprider skräck bland samhällets bottenskrap och i sina bästa stunder känns End of Watch både realistisk och skrämmande. Tyvärr är dessa stunder alltför korta och ovanliga för att filmen i sin helhet skall kännas genuin.

Alla skådespelare vill, och verkar tro att de kan spela hårdkokt snut men det är faktiskt ganska få som klarar av att axla rollen  på ett trovärdigt vis. Jake Gyllenhaal är definitivt inte en av dessa. Trots rakad hjässa och många timmar på gymmet ser han ändå ut som världens snällaste gossebarn och en svärmorsdröm. Man vill bara krama honom och säga att allt kommer att bli bra. Michael Pena klarar sig bättre men känslan av att deras polisliv skulle vara på allvar uteblir. När de inte utsätter varandra för practical jokes nere på stationen så åker de mest omkring och lyssnar på hip-hop och pratar kärleksbekymmer. Naturliga ingredienser i varje polisfilm men oftast då i en ordinär kameravinkel. Att höra historier om äktenskapslöften genom skrevkameran känns inte helt hundra. Och så var det detta med dudeismen. Jeff Bridges var the dude, inte Jake Gyllenhaal i full polismundering men för att understryka att de här två killarna är som ler och långhalm så kallar man varandra dude i alla situationer, vilket bara känns töntigt och malplacerat.

Efter att bokstavligen ha vidgat mina vyer i nästan två timmar blinkar varningslampan för epilepsianfall rött och ilsket. End of Watch  är bara ännu en tröttsam långkörare av found footage-film förklädd till polisfilm men inte ens som found footage håller den måttet då man bryter mot den viktigaste av regler. En filmkamera, en kameravinkel för realism.

End of Watch har svensk biopremiär 30 november men visas redan nu på Stockholms Filmfestival

betyg1_5

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg