Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Way, Way Back – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 10 juli 2013 i

Film Recensioner

TWWB1

Nu är det sommar och då kan man nästan alltid vara säker på att Hollywood trycker ut en sådan där härlig, mysig, solig film om missförstådda ungdomar som hittar på tokroliga saker samtidigt som de försöker hitta sin plats här i världen, en så kallad coming-of-age-film. Förra året plockade The Descendants hem en guldgubbe för ”Best Adapted Screenplay” och nu är samma manusförfattare tillbaka och tillsammans med producenterna från bl.a. Juno har de slängt ihop The Way, Way Back. Resultatet är soligt, ungdomligt och tokigt.

Duncan (Liam James) är en vanlig liten grabb. Visst, han har det väl lite si och så med självförtroendet men han klarar sig ändå hyggligt från att bli påhoppad i skolan. Som de flesta osäkra ungdomar försöker han istället att ta så lite plats som möjligt. Om han inte syns så blir han heller ingen hackkyckling, så funkar det ju. Hans självkänsla har inte direkt blivit bättre sedan hans mammas (Toni Collette) nya pojkvän Trent (Steve Carrell) sa till honom att han var en 3:a på snyggskalan men han biter ihop och försöker istället att inte vara hemma så mycket.

TWWB2

Mamma har skaffat sig en riktigt elak Steve Carrell, dock med en imponerande bränna

Till slut blir han dock tvungen att sluta fly, det har blivit dags för en roadtrip och en vistelse på familjens strandställe. För att lattja till hela ytterligare får även Trents dotter från ett tidigare äktenskap följa med. Stef är givetvis både snygg och trevlig och hand upp alla som tror att vår osäkre lilla hjälte faller för sin styvsyster och jag behöver väl egentligen inte berätta att dessa känslor inte är ömsesidiga. Nej, Stef hänger mycket hellre med sina tjejkompisar och gör tjejgrejer, amerikanska tjejgrejer och när morsan inte talar om för honom vad han skall göra så dricker hon paraplydrinkar med den lätt alkoholiserade grannen och skvallercentralen Betty (Alison Janney). Nej, hemma kan han ju inte vara så han försöker även här att vara ute så mycket som möjligt. Han trampar omkring på sin gamla cykel, som inte direkt osar brudmagnet men bättre det än att vara hemma och lyssna på förolämpningar från den odrägliga Trent.

Ödet leder honom till Water Wizz, en vattenpark där han träffar en skön lirare vid namn Owen. Owen som spelas av Sam Rockwell är allt Duncan inte är. Han är självsäker, galen och social men han är också djupt sarkastisk vilket Duncan har svårt att greppa i början vilket ger upphov till en del dråpliga situationer men framför allt är Owen den enda personen som inte behandlar honom som luft eller skit. Hur som helst, Owen lägger sina armar över sin nya adepts små axlar och säger ”jag skall lära dig allt jag kan” och nu följer lektioner i hur man snackar med brudar, hur man skaffar sig swag och lever efter devisen Yolo. Det raggas, flörtas och skämtas friskt och snart är Duncan uppgraderad och redo för den lite mer vuxna världen. Han lyckas också få grannflickan Susanna (AnnaSophia Robb) på fall och det ser ljust ut men då kommer nästa utmaning. Hur håller man en romans vid liv?

TWWB3

Rockwell rockar Duncans värld

På ytan är The Way, Way Back ett ganska simpelt publikfrieri fyllt med gamla slitna klyschor och det hade lätt kunnat falla platt men tack vare ett välskrivet manus, en rejäl dos sjuk humor och solida insatser från framför allt Rockwell och James  lyckas man ändå ge filmen en egen identitet så är du sugen på soligt, ungdomligt och tokigt, ge The Way, Way Back en chans.

The Way, Way Back har biopremiär 12 juli

betyg3

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Thomas K Ohlsson

    Hade du sett filmen när du skrev din ”recension”?
    Du verkar inte riktigt fått historien klar för dej… och om man använder 90% av texten åt att referera filmens innehåll är det ju bra om det är korrekt. Annars kan man låta bli!
    Eller var det du skrev ”ironiskt” – dvs utan innehåll?

  • Lindman1

    Thomas K Ohlsson,

    På punkten att ha fabricerat en recension erkänner jag mig icke skyldig.
    På punkten nyttjandet av ironi så erkänner jag mig skyldig.

    Försvaret säger. Ironi, visst det köper vi men egentligen är det väl snarare nyttjandet av metaforer och allegorier som den åtalade gör sig skyldig till här. Nu är det ju svårt att veta exakt vad det är som har gjort dig så upprörd och kritisk att vi nu står inför rätta men efter en snabb överläggning kan vi tänka oss att du möjligen reagerar på följande textrader ”Owen lägger sina armar över sin nya adepts små axlar och säger ”jag skall lära dig allt jag kan” och nu följer lektioner i hur man snackar med brudar, hur man skaffar sig swag och lever efter devisen Yolo. Det raggas, flörtas och skämtas friskt och snart är Duncan uppgraderad och redo för den lite mer vuxna världen.”

    Försvaret säger: Detta sker givetvis inte bokstavligen. Varken swag eller Yolo används. Här försöker den åtalade snarare måla upp en bild med breda penslar och kanske även göra sig själv lite lustig på andras bekostnad, i just detta fall rider han på vågen av ungdomliga populära uttryck elegant kryddat med Baloo’s välkända replik från Djungelboken.

    Lite samma sak är det ju med Betty, grannen. Hon sitter givetvis inte bara hemma och dricker, hon gör även annat i livet. Den åtalade har också skrivit namnet Steph som Stef. Citat ”enbart eftersom översättaren hade gjort så och det störde mig” Slut citat. Kanske är du upprörd eftersom den anklagade skrev att Duncan fick känslor för Trents dotter och han erkänner att så här i efterhand att det kanske var dumt eftersom det egentligen aldrig ”bevisas” i materialet. Enligt den åtalade var det snarare en känsla och även om han uppenbarligen inte är ensam om denna känsla, flera vittnen har uttryckt samma sak så finns det ju faktiskt inga belägg för den och han kan därmed ha missuppfattat situationen. På denna punkt förklarar han sig alltså skyldig men försvaret vill också gärna belysa att det rör sig om, ett i sammanhanget mindre brott. Han låter dock hälsa att en recension där man inte refererar till filmens händelser låter lockande och utmanande. Det kommer han att prova någon gång i framtiden men här valde den åtalade alltså ett annat spår, ett välbeprövat, att faktiskt referera till filmens händelser, kanske inte till 90 % men säkert i alla fall säkert 75. En siffra som faktiskt hade kunnat vara högre men han har medvetet undvikit att berätta vissa detaljer då dessa skulle spoila upplevelsen för potentiella biobesökare.

    Försvarets slutplädering: Den åtalade hade givetvis kunnat skriva en helt annan recension, helt och hållet befriad från liknelser, ironi och humor och det gör han också ibland när stämningen så kräver. Citat ”men ibland blir det så omåttligt trist att jag själv inte skulle vilja läsa resultatet och då kan det faktiskt lika gärna vara” Slut citat. Har du läst tidigare recensioner från den åtalade vet du kanske att han ofta skriver på ett humoristiskt, modernt och ironiskt vis, ja man skulle väl kanske rent av kunna kalla det onyanserat. Oftast fungerar det, ibland inte. Den här gången gjorde det tydligen inte det och det är givetvis alltid tråkigt men det är som den åtalade själv säger; Citat ”you just can´t please them all.” Slut citat. Jag hoppas i alla fall att du kan finna i ditt hjärta att låta denna fina människa gå fri den här gången. Han skriver trots allt för en oberoende blogg som heter onyanserat och i sina bästa stunder är han dessutom ganska underhållande.

Fler onyanserade inlägg