Senaste Kommentarer

Top Commenters

Whiplash – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 20 december 2015 i

Film Recensioner

Whiplash

En natt i Kansas City år 1936 förändrades jazzen för evigt. Då skulle en ung blivande stjärna falla skoningslöst mot sin undergång för att sedan stiga igen och bli den starkast lysande stjärnan på hela himlen. Charlie Parker var en ung ambitiös saxofonist som spåddes en lysande framtid men han var fortfarande oerfaren och Parker var bara sexton år när han plötsligt tappade takten i ”I Got Rhythm” och Jo Jones, helt utan förvarning kastade en cymbal mot honom. Han blev utskrattad och buad av scenen på Reno Club. Ett nederlag som fick honom att ta in på ett resort där han toktränade i ett år för att kunna åka tillbaka till brottsplatsen och leverera, citat ”the best fucking solo anyone in the room ever heard.” Denna händelse skulle inte bara komma att prägla Charlie Parker själv utan även hans mest hängivna fans.

Terence Fletcher (J.K. Simmons) lever, andas och skiter jazz. Likt en osalig ande vandrar han de öde korridorerna på Shaffer Conservatory of Music i New York där han har dedikerat hela sitt liv åt att lära ut jazz åt landets mest lovande talanger. Hans hårda klackar slår i golvet i jämn takt likt en perfekt kalibrerad metronom och han bär enbart svart. Hans liv går ut på en enda sak, att hitta en ny Charlie Parker.

Whiplash3

Blod, svett och tårar. Det kostar att ligga på topp.

 

Andrew (Miles Teller) är 19 år gammal och lovande men hans ambitionsnivå är inte på topp. Visst vill han gärna bli bra på slagverken men han går inte ner sig i trummornas förtrollande värld direkt. Nej, istället för att öva går han på dejt, äter, sover och ägnar sig åt andra världsliga ting. Ett beteende som Fletcher inte kan tolerera. När han ser ett embryo till stjärnstoff hugger han direkt och snart är Andrew hans protegé. Normalt betyder det ju att man tar hand om och ser om sin skyddsling men här är det mer Full Metal Jacket. Fletcher styr och ställer likt en bindgalen general. Det är tidiga mornar och tidiga kvällar som gäller framöver och kommer man en minut sent, ja då ryker platsen som ordinarie bandmedlem och man får börja om igen.

I Fletchers klassrum råder diciplin. Inte ett fel tolereras. Det spelar ingen roll om lektionen varar tills solen går ner, det skall sitta innan någon får gå hem och svordomar och förolämpningar haglar över de unga männen som spelar tills fingrarna bokstavligen blöder. ”Are you one of those single tear persons?” skriker han till Andrew när en ensam tår av smärta och förödmjukelse letar sig ner efter kinden. För Fletcher är tuffhet, manlighet och perfektion odelbart. Du är man. Du skall tåla lite smärta och du skall sätta dina noter om du så dör på kuppen. Det är falloscymbalism när den är som hårdast.

I en av filmens starkaste scener får vi se exakt hur långt Andrew är villig att gå för att bli bäst men framför allt för att visa Fletcher att han kan leva upp till hans högt ställda förväntningar och till och med överleverera. På papperet känns den här scenen klart överdriven och fullständigt orealistisk men i filmen så jävla självklar.

Whiplash2

Musiklärare eller Djävulen själv?

 

Whiplash är J.K Simmons film och han vann mycket välförtjänt en Oscar för sitt enastående porträtt av Fletcher men faktum är att Miles Teller, precis som i filmen ständigt var honom hack i häl. Han visade oss hur det är att vara en ung man med ett brinnande intresse för en idag något ovanlig konstform, det hade varit så lätt för regissören Damien Chazelle att välja något mer publikfriande som fotboll. Istället får vi en tacksam miljö, både vacker och klaustrofobisk där en man, beredd att offra allt fullständigt går in i en roll som både äter upp och utvecklar honom.

Whiplash är ett bländande och entusiasmerande drama om vad som händer när människor går hela vägen för att slutligen kunna formas till något extraordinärt. Det är enkelt att tänka rollspel och att den ena styr den andra men tittar man riktigt djupt ser man att de blir varandras mentorer och att två själar ligger på städet. Det här är en av årets i särklass bästa rullar. Se den! Gråt, lid, le, njut och känn håren resa sig på armarna under filmens sista rasande crescendo.

Whiplash finns ute att köpa och streama nu. 

betyg5

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg