Senaste Kommentarer

Top Commenters

The Wolf of Wall Street – Recension

Inlägg av Måns Lindén den 9 januari 2014 i

Film Recension

M_Id_454621_Wolf_of_Wall_Street

The Wolf of Wall Street

Börsmäklaren Jordan Belfort går från den amerikanska drömmen till den ohejdade girigheten, från ärlighet till korruption, under det sena 80-talet. Överdriven framgång och rikedom redan i 20-årsåldern gav Belfort, grundaren till mäklarfirman Stratton Oakmont, öknamnet ”The Wolf of Wall Street”. Pengar. Makt. Kvinnor. Droger. Frestelserna var lättillgängliga och hoten från myndigheterna ofarliga. För Jordan och hans ”vargflock” var ödmjukhet någonting överskattat och ”mer” var ändå aldrig nog.

Lindén: Det här är en film som överraskade mig. Martin Scorsese är 71 år gammal och hans senaste filmer var dokumentären Living in the material world om den lågmälde George Harrison samt den fina sagan Hugo Cabret. Det kändes som den gamle mannen hade blivit..ja, lite gammal helt enkelt. Så vad gör han? Wolf of Wall Street är en helt vansinnig resa på tre spektakulärt dekadenta timmar. Den är tveklöst årets minst subtila film om den vulgäraste formen av kapitalism. Och för att förtydliga vilket håll resan går åt inleds allt med en scen där Leonardo DiCaprio visar ett, ska vi säga, kreativt sätt att använda kokain från en naken kvinnas ändalykt.

Scorsese har sagt att Wolf är en tvillingfilm till Maffiabröder och det märks. Filmerna har samma form av frenetiska energi i sitt berättande och hade filmen gjorts för 20 år sedan hade Ray Liotta varit som klippt och skuren som den karismatiske psykopaten Jordan Belfort. Scorsese är alltså tillbaka på mammas gata. Att skildra och gestalta utåtagerande psykopater är något av ett trademark för den lille halvitalienaren; Taxi Driver, Tjuren från Bronx och Gangs of New York är bara några exempel. Wolf of Wall Street genomsyras av cynism och är hyfsat befriad från moraliska pekpinnar, och det är bra. Men det är också dåligt. Det gör nämligen att filmen har alla förutsättningar att bli för unga kapitalister vad Scarface blev för halvgangsters. Den ber om att bli missförstådd och en kritiker uttryckte sig så här: ”När jag lämnade biografen ville jag kräkas. Min nästa tanke var att köpa aktier.” Jag tycker det sammanfattar filmen ganska bra.

original

Hej! Det är jag som är den amerikanska drömmen!

Eduardo: Ja, subtil är nog det sista ordet som kommer associeras med den här filmen. Subtil, moraliserande och ödmjuk – tre ord eller begrepp om man så vill – som inte kommer göra sig påminda under dessa tre timmar. De som letar efter en Bechdelstämpel på den här filmen behöver inte heller göra sig något besvär.

Hela filmen är ett adrenalirus – ett rus som aldrig saktar in, som aldrig stannar – inte för någon eller något. Belfort och hans kollegor är män som är ute efter jakten, nästa kick och som ser ner på de svaga, de som stannar. De karaktärer som stannar upp eller efterfrågar någon slags moderation kastas snabbt ut ur vargarnas värld. Inte ens Amerika själv, som i början hyllas som möjligheternas land, kommer undan – ”America – fuck you” skriker Belfort när lagen kommer på tal. Lojaliteten ligger hos nästa rus – inget annat.

Det är samtidigt här jag ser en problematik – allt ersätts med ett nytt rus. Inget är på riktigt eller spelar någon roll. Inget som inte kan lösas med mer strippor eller droger. Detta gör att alla motgångar som kommer fram i filmen viftas bort och till tonerna av gladlynta melodier bleknar problemen bort. Dags för nästa kick.

Det är här jag tycker det finns en stor skillnad mot de tidigare filmerna du nämner: samtliga av dessa har mörka sidor som tillåts vara mörka, karaktärer som utgör en välbehövlig nyans till den dekadens och framgång som funnits. För att se ljuset måste du ha upplevt mörkret på något sätt tänker jag.

d9031bf2f79cc93af8c9c7f0354e3d55

Att smuggla pengar

Lindén: Jag håller med dig. De tidigare filmerna är mer komplexa och på många sätt bättre. Men, en annan stor skillnad är också att Wolf till skillnad från exempelvis Maffiabröder en svart komedi. Scorsese tillåter sig att ta fram den allra bredaste penseln och överdriva in absurdum. Jag tror han gör en poäng av det meningslösa, glättiga och repetitiva. Det är hans sätt att klä av kejsaren om man så vill. Jag tyckte det blev extra tydligt när Belfort för tredje (eller kanske fjärde) gången höll tal inför sina anställda. Han domderar likt en sektledare inför anhängarna som tar sin Kool Aid intravenöst dygnet runt. Det är en grotesk version av den amerikanska drömmen som presenteras. Ryska oligarker framstår ju som Ingvar Kamprad jämfört med Belforts excesser. Att krascha helikoptrar, sänka sin lyxyacht och muta FBI-agenter är bara en vanlig dag på jobbet.

Det är också rätt talande att vi aldrig får se förlorarna. De som krossas av Belforts kapitalistiska dekadens. Fokus ligger på honom och hans män. Skrattspegeln är vänd mot dem och Jonah Hill (i rollen som Joe Pesci) är om möjligt ännu vidrigare än Jordan Belfort. Det är en förrädisk film på det sättet. Vänner av Ayn Rand kommer gilla den här filmen av helt andra skäl än undertecknad. Men att Leonardo DiCaprio gör sin livs roll – det måste du ändå hålla med om?

Leonardo Dicaprio in The Wolf Of Wall Street

Hej! Jag kommer nog vinna en Oscar. Eller i alla fall en Golden Globe.

Eduardo: Du har givetvis rätt här, jag gick in med tanken på att det skulle vara ett mörkt drama/thriller men som du säger är det mycket riktigt en svart komedi. Ett oväntat drag som jag inte riktigt vant mig vid. Om det är något den här filmen är så är den amerikansk och de brandtal som Belfort håller är en ironisk påminnelse om att den amerikanska drömmen står över allt annat – även Amerika.

Exakt, de som förlorar något – oavsett om det är sina ekonomisk eller känslomässiga investeringar raderas ut snabbt. Dock så är det något som får ses som ett givet offer för att filmen skall kunna kalla sig svart komedi. Även en komedi måste ha sina gränser. På tal om gränser så är detta en lång film – 3 timmar som du påpekade. En inte oansenlig längd som tydligen klippts ned ifrån 4 timmar och 30 minuter(!). Det är inte utan att jag känner att klippsaxen kunde få klippa 15 – 20 minuter till utan att filmen skulle blivit lidande, vad säger du?

Att DiCaprio gör sitt livs roll tror jag få kommer förneka. Samarbetet med Scorsese är nu inne på sin femte film och de två har lärt sig varandra otroligt väl och utarbetat ett otroligt finmotoriskt samarbete vilket gör att det lyser genom bioduken. Men jag vill även ge en eloge till två andra – först Jonah Hill. Jag har ogillat honom i det mesta efter Superbad (inklusive Moneyball) men här känner jag verkligen att han kommer till sin rätt. Han börjar som ett rövhål med potential för att i takt med filmens utveckling verkligen slå ut i full ’blom’- en liten man med liten karaktär som plötsligt har världen i sin hand är ofta en dålig kombination och det blir inte tydligare än här.

Den andre är Matthew McConaughey – som totalt dominerar de få scener han är med i. Klapp- och humscenen är redan nu en klassiker och det är inte utan att jag känner mig snuvad på konfekten när han lämnar oss tidigt. Han är skälet till att jag bokstavligen gick hummande ut ur biografen vilket jag tror fler kommer göra. Det är länge sedan dekadensen varit sammanfattad så snabbt, så bra och så härligt.

THE WOLF OF WALL STREET

Leo & Matt

Lindén: Ja! Matthew McConaughey verkar inte kunna göra några fel just nu. Killer Joe, The Paperboy, Mud, Dallas Buyers Club och nu den här naggande goda rollen. Som du säger; man bör gå och se den här filmen med rätt ingångsvärden i ryggen. Det är en helt sjuk historia berättat på ett maniskt sätt av en gammal mästarregissör som fortfarande har det i sig. I vanlig ordning är musiken vald med omsorg och ligger ofta som ironiska blinkningar över scenerna. Kameraarbetet är oklanderligt och trots den väl tilltagna speltiden hade jag aldrig tråkigt. Tempot och intensiteten ligger i linje med tematiken. Wolf of Wall Street är en mycket sevärd och underhållande film som inte liknar något annat på bio just nu.

Eduardo: På tal om soundtracket så var jag skeptisk först men det har att göra med de förväntningar jag gick in med, i efterhand och efter ha lyssnat igenom låtarna så är det gediget men om det är en låt som jag håller över alla andra här så är det en låt som är så passande så man undrar om det inte är specialskriven enkom för den här filmen. Jag pratar om Kanye West – Black Skinhead med de primala lätena i kör och texten:

So follow me up cause this shit’s about to go down
I’m doin’ 500, I’m outta control now
But there’s nowhere to go, now
And there’s no way to slow down

Eller så är det bara Kanye West. Det är även den som är soundtracket till en av de bättre trailerna jag sett på senare år – en som förmedlar en känsla av filmen och inte filmen i sig. En konst många tycks ha glömt bort idag.

The Wolf of Wall Street har biopremiär 10 januari

betyg4


Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Ratzmann

    Fantastiskt rolig film. Scenen när de introducerar Belforts far är underbar. Tänkte direkt när jag såg filmen att det kan bli en ny Wall Street eller American Psycho, en film som misstolkas till att handla om hur coolt det hade varit att arbeta i finansvärlden.

    På tal om soundtrack så älskade jag när de klipper till, liten liten liten spoiler här, FBI-agenten på tunnelbanan i slutet och man hör ”Anyway you look at it you loose” från Mrs. Robinson.

  • Ed A

    Klockren spaning det där om tåget! Nästan så jag vill se om den en gång till bara för den scenens skull.

    /Eduardo

  • Pingback: Onyanserats Årslista 2014 – Emil « Onyanserat – Blogg om film och tv()

Fler onyanserade inlägg