Senaste Kommentarer

Top Commenters

Wrath of the Titans 3D – Recension

Inlägg av Måns Lindman den 27 mars 2012 i

Film Recensioner

Perseus, son av Zeus lever numera ett tillbakadraget liv som fiskare. Han har tagit sig samman, skrapat ihop en brokig liten familj och bosatt sig i en idyllisk by längs kusten där han njuter av lugnet och vardagen. Det sista han önskar är att åter dra ut i strid mot ondskefulla makter och han har svurit att hans son aldrig skall behöva smida ett svärd. Perseus har bytt tunga vapenarsenaler smidda av gudar mot enkla fiskeljuster, combatsnaggen är borta och har nu ersatts av David Hasselhoffs strandraggarfrilla. Perseus har det helt enkelt rätt chill i den grekiska övärlden och hade han haft tillgång till Facebook så är jag rätt säker på att hans statusrad ständigt skulle vara ”l<3ving life”, fast på grekiska då, eller kanske inte ändå för i den här grekiska förhistoriska världen pratar givetvis alla engelska.

Hur som helst, inget varar för evigt och ni som såg det enfaldiga sandaljippot Clash of the Titans för ett par år sedan vet att Perseus, även här spelad av Sam Worthington, tvingades till en maffig bossfight med sjömonstret Kraken, vilket för övrigt var den enda höjdpunkten i hela filmen men nu är det dags för nästa koloss till rakning och det är ingen mindre än Zeus egen far, den mäktiga Kronos och om ni tyckte att Kraken var en rejäl rackare kan jag bara säga, you ain’t seen nothin’ yet.

Andromeda är inte bara en galax hon är kvinna också

Wrath of the Titans är en fristående fortsättning på Clash of the Titans och även om man inte tvunget behöver ha genomlidit föregångaren för att njuta av den här filmen så underlättar det helt klart. Framför allt har man mer koll på de olika gudarna, deras ursprung och ständiga intrigerande.

Zeus (Liam Neeson) är den högsta guden som en gång i tiden förvisade sin bror och familjens svarta får, Hades (Ralph Fiennes) ner till underjorden där han nu är enväldig härskare. Han har ännu inte förlåtit sin broder för detta tilltag, vilket man kan förstå. Tänk att sitta uppe på Olympen och dricka fint vin, frottera sig med vackra damer och njuta av en härlig utsikt ena dagen för att nästa dag sitta instängd i ett mörk grotta med slemmiga monster och kokande lava så långt ögat når. Ett hyfsat nerköp. Han har därför bestämt sig för att släppa lös sin jättelika och ondskefulla fader, Kronos som hämnd. För att kunna effektuera denna diaboliska plan har han till sin hjälp Ares som är krigets, ursinnets och det besinningslösa våldets gud. Ares är också Zeus son och är det någonting han inte är nöjd med så är det att alltid ha fått vandra i sin bror, Perseus skugga. Ni som följt oss ett tag kanske kommer ihåg att jag en gång hyllade huvudrollsinnehavaren i miniserien Carlos, Édgar Ramirez och hoppades på att han skulle få mer exponeringstid. Nu får han gestalta Ares, en roll som väl inte riktigt utmanar den uppenbara talang karln besitter. Tråkigt men money talks, I guess.

Wrath of the Titans är ett lyft jämfört med sin föregångare, framför allt visuellt. Faktum är att det här är en riktigt snygg actiondräpare men den är tyvärr ganska ointressant, bjuder inte heller på några större överraskningar och filmen saknar djup och då syftar jag inte på 3D-effekterna för de är klart godkända och ett par scener är rent av riktigt mäktiga i tredimensionellt format men tyvärr spelar det ingen roll att regissören, Jonathan Liebesman tar i från tårna och öser på med alla grekiska mytomspunna varelser och mytologier som finns att uppbringa. Jag överöses av Chimeras, Minotaurer, Cykloper, Pegasuser och blixtrande vapen som klyver fiender med kirurgisk precision. Lava, rök och sand utgör skådeplatserna när strid efter strid avverkas i ett furiöst tempo. För trots all denna extravagans och ett habilt dagsverke från de inblandade, skådespelarensemblen är det heller inget större fel på så känns det som om filmen likt förbannat går på halvfart och aldrig riktigt lossnar. Flertalet scener känns överflödiga och dödar effektivt den intensitet som byggts upp minuten innan. Wrath of the Titans är helt enkelt alldeles för ojämn i sitt berättande vilket gör att jag som tittare aldrig riktigt fastnar i storyn, vilket i sin tur är beklagligt eftersom underhållningsvärdet faktiskt hade kunnat vara skyhögt.

Ful är du men mig skrämmer du inte!

Wrath of the Titans är ett monumentalt skrytbygge, en attraktion, ett gigantiskt skinande guldpläterat Kinderägg med en fasad som putsats och polerats till perfektion men där, någonstans i tillverkningsprocessen glömde man bort att lägga med själva leksaken och när filmen, något abrupt plötsligt är slut, ja då sitter jag där i biomörkret med ett pråligt skal utan något spännande innehåll och vet väl egentligen inte om jag skall vara besviken eller lycklig. Kanske är jag både ock.

Wrath of the Titans har svensk biopremiär 30:e mars

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg