Senaste Kommentarer

Top Commenters

Bästa filmerna för en gråtfest deluxe

Inlägg av Cissi Eriksson den 2 december 2017 i

Filmtips

Vissa dagar vill man bara gråta (tänk Lille Skutt-tårar). Tårarna är som en vattenspridare och man hade kunnat bevattna en mindre by på landsbygden. Hyfsat mycket tårar alltså. Nu pratar vi inte om ”Sömnlös i Seattle”-nonsens utan brutala, smäll-på-käften-tårar som torkar ur tårkanalerna för sisådär ett år framöver. När detta behov uppstår hos mig brukar jag alltid ta min tillflykt till filmens magiska värld och kategorin kärleksfilmer.

Brokeback Mountain (HBO Nordic)

Denna käftsmäll till kärlekshistoria slog ned som en bomb när den hade premiär 2006. Baserad på boken med samma namn av Annie Proulx berättas en historia om två cowboys relation i västra USA under en tjugoårsperiod. Två MÄN och dessutom COWBOYS (finns väl inget manligare) som blev kära gav den konservativa högern blödande magsår i generationer framöver. Handlar om Ennis (på tok för tidigt avlidne Heath Ledger) och Jack (fantastiska Jake Gyllenhaal) som anställs en sommar för att ta hand om får uppe i bergen. Efter en kväll av lite för mycket alkohol inleder de en passionerad affär som påverkar deras liv på olika sätt. Regissör Ang Lee fick slåss hårt för att få denna film gjord då Hollywood inte var redo för en homosexuell kärleksfilm, men skam den som ger sig. Filmen tog hem bästa film på de flesta filmfestivaler detta år men förlorade till ”Crash” på Oscarsgalan, ett beslut som ledde till en hel del osämja bland jurymedlemmarna. Det är en historia som lämnar dig med en bottenlös frustration över hur människans fördomar kan leda till olycklig kärlek av den obotliga sorten.

Den engelske patienten (Plejmo)

En personlig favorit som tog storslam på Oscarsgalan 1997 och är baserad på en roman skriven av Michael Ondaatje. Handlingen utspelar sig i Nordafrika under andra världskriget och en svårt skadad pilot (Ralph Fiennes) räddas ur ett flygplansvrak i Sahara-öknen. Han är bränd till oigenkännlighet, har tappat minnet, det är närmast ett mirakel att han fortfarande lever och han tas till ett kloster i Italien där han väntar på att döden skall skona honom. Där tas han omhand av en sjuksköterska (Juliette Binoche) som genom deras samtal får honom att minnas mer och mer vad som hände innan flygplanet störtade. Detta är en film man hjälplöst sugs in i eller så dör man av tristess, finns inget mellanting här anser jag. Det är en riktig Oscarsrulle som innehåller allt – drama, äventyr, bottenlös sorg, krig, vackra ökenlandskap, skådespeleri i det högsta skiktet – och jag har gjort slut på ett antal näsdukar när eftertexterna rullar.

Moulin Rouge (SF Anytime)

Tänk dig att stå i kön till ICA en vardagskväll efter jobbet, stressad på gränsen till galenskap och då brister kassörskan helt otippat ut i sång och börjar dansa. Japp, inget drömscenario där inte. Jag har aldrig varit ett fan av filmer där de sjunger och har sig. Men det finns en musikal som jag älskar att gråta till och det har vi regissören Baz Luhrmann att tacka för. Handlingen utspelar sig i sekelskiftets Paris på innestället numero uno: Moulin Rouge. Dit kommer den obotligt romantiske poeten Christian (Ewan McGregor) med författardrömmar. Det tar inte lång tid innan han faller huvudstupa för kurtisanen Satine (Nicole Kidman) och showen kan börja. Vad som utmärker Moulin Rouge är att musiken bygger på populärkulturella hits som Nirvanas ”Smells like teen spirit” som det dansas cancan till, eller medley mellan Christian och Satine som innehåller allt från U2 till David Bowie. Scenografin och kostymerna är fantastiska och det är en färgfest som kan ge vem som helst ett epileptiskt anfall. Vrid upp volymen på surroundsystemet och bunkra upp med näsdukar för maken till skratt- och gråtfest får du leta länge efter.

Titanic (Viaplay)

Vad vore en lista som den här utan James Camerons sockersöta kärlekshistoria om Jack (Leonardo DiCaprio) och Rose (Kate Winslet) med en stegrande domedagskänsla. Handlingen är irriterande enkel och övertydlig: välbärgad flicka är förlovad med välbärgat arsle men träffar pojke av lägsta samhällsklass och ljuv musik uppstår. Gullepluttigt på gränsen till vinterkräksjukan men vi köpte det rakt av och James kunde ligga på soffan och pilla sig i naveln under många år medan dollarna rullade in. Visuellt är den en av de få filmerna man inte glömmer i första taget. Scenografin är top notch och James var enligt filmteamet skoningslös i sin strävan mot det oundvikliga slutet. Det är spännande trots en ibland fjantig dialog, men man förlåter detta då kärleken mellan Jack och Rose trollbinder oss tills den berömda slutscenen där man ifrågasätter om ordspråket ”finns det hjärterum, finns det stjärterum” bara är en stor fet lögn…

En dag (SF Anytime)

Baserad på en bok av David Nicholls som även skrivit manus till filmen. Handlar om Emma (Anne Hathaway) och Dexter (oerhört charmige Jim Sturgess) som träffas dagen innan de tar examen från universitetet. Under 20 års tid får vi följa deras möten på just denna dag, 15 juli, då deras vägar korsas. De lever olika liv och ses en gång per år men ändå utvecklar de en unik vänskap och kärlek. Självklart ökar deras behov av att se varandra och det är en berg och dalbana av känslor att följa dessa två. Som åskådare blir man ofantligt frustrerad när man ser dessa två tvillingsjälar vela till det med diverse partners istället för att förstå att den stora kärleken står precis framför näsan på dem. Det är just detta som jag tycker är filmens styrka, igenkänningsfaktorn är hög. Ibland är lyckan närmare än man tror och man måste våga för att vinna även om det kan få dig att gråta floder av Nilen-proportioner.

Skrivet av Cissi Eriksson

Rastlös beteendevetare och hundälskande dykinstruktör som fascineras av det magiska samhället under ytan i tropikerna, tunga dramer och George Clooney. Svart humor är meningen med livet och Denis Leary är ett missförstått geni som är en bestående stjärna på min himmel.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg