Senaste Kommentarer

Top Commenters

Göteborg Film Festival – Lindmans Tips

Inlägg av Måns Lindman den 25 januari 2015 i

GIFF2015 Nyheter

giff2015

Det har blivit dags för min fjärde filmfestival på hemmaplan och som vanligt brottas jag med samma problem. Så mycket film, så lite tid. Att jag skulle lyckas se allt jag har markerat i programbladet är givetvis en chimär men jag gör väl som jag alltid gör, siktar mot stjärnorna och hoppas på att jag i alla fall landar i trädtopparna eller åtminstone på en sketen kulle någonstans och skall jag gallra rejält och vara så där trist realistisk så ser min önskelista ut ungefär så här:

Pervert Park – Provocerande, obekväm och utlämnande dokumentärfilm om ett vidrigt ämne. Pervert Park är filmen jag egentligen inte vill se men ändå inte kommer att kunna avstå. Frida och Lasse Barkfors har träffat ett hundratal sexbrottslingar, pedofiler och våldtäktsmän, för evigt brännmärkta av samhället. I väntan på en förlåtelse och acceptans som aldrig kommer att komma har de bosatt sig i en trailer park där de försöker leva ett så normalt liv som vanligt. Pervert Park är de dömdas livshistoria och jag gissar att jag kommer att gå ut från bion frågandes mig själv, kan man verkligen förlåta en människa som våldfört sig sexuellt på en annan människa eller bör de för evigt vara förpassade till en risig trailer park kallad Pervert Park, eller är det till och med ett för lindrigt straff? Öga för öga eller absolution?

The Look of Silence – Vintern 2012 gick jag sönder. Jag blev sliten i stycken, trampad på, uppäten och utsketen. Det var då jag såg  Joshua Oppenheimers Act of Killing, fortfarande bland det jävligaste jag sett i filmväg och har ni missat detta fruktansvärda dokument över massmordet i Indonesien på 60-talet så är det obligatorisk titt som gäller. The Look of Silence följer upp historien ur offrens perspektiv. De som överlevde. De som har en historia att berätta och precis som Act of Killing har filmen fått brutalt höga betyg och blivit försedd med diverse varningstexter så jag förbereder mig väl helt enkelt för att gå i bitar än en gång.

Jennifer Aniston i Cake

Jennifer Aniston i Cake

Flapping in the Middle of Nowhere– Vietnamesiskt tungsinne i ungdomlig tappning. Paret utan monetära medel som plötsligt blir gravida och inte ens har råd med en abort måste snabbt få ihop en ansenlig summa för att lösa sin prekära situation. En hyllad debut av Diep Hoang Nguyen som jag tror kommer att beröra på djupet.

Parabellum – När någon öppnar en dörr där det står ”en mix mellan Melancholia och Dogtooth” så är det givetvis omöjligt att inte gå in där. Världen är möjligen på väg att gå under och ett gäng plufsiga medelklassmän hamnar på en resort i djungeln utanför Buenos Aires där de tvingas påbörja ett överlevnadsprogram lett av kvinnor i pikéer. På pappret härligt helskruvat i Lukas Valentina Rinners debutrulle.

In Order of Disappearance – Hans Petter Molands och Stellan Skarsgårds svarta komedi får mig nästan att jubla av förväntan. Skarsgård spelar här en snöplogande entreprenör i nordligaste delarna av Norge. Han är ute efter hämnd. Någon illasinnad sälle har mördat hans son och snöspåren leder till Greven, spelad av Pål Sverre Valheim Hagen som gjorde en magnifik rolltolkning som Thor Heyerdahl i Kon-Tiki. Stressigt, bisarrt och med vibbar från både Tarantino och bröderna Coen borde det här vara riktigt gött mos.

Cake – Jennifer Aniston i sitt livs minst väntade roll. Ärrad plågad och känslomässigt dränerad lider Claire helvetets alla kval. Hon har lyckats driva alla ifrån sig och lever ensam i sin bungalow där hon då och då har meningslöst sex med trädgårdsmästaren. I övrigt lever hon ett isolerat och ångestfyllt liv fyllt av suicidala drivkrafter och existentiella frågor. Så långt bort från romantiska komedier man kan komma skall det bli oerhört intressant att se vad Aniston kan göra med den här karaktären. Oscarsstatyetten har nämnts.

The Light Shines Only There – Japans Oscarsbidrag är ett mörkt drama signerat Mipo O. The Light Shines Only There är en djupdykning i två förlorade själars inre. En arbetslös och deprimerad man med trösten i flaskan träffar kvinnan i sitt liv men hon är trasig utanpå och inuti. Fast i ett våldsamt förhållande är hon både rädd och kuvad. Filmen har redan vunnit finfina priser världen över och nu får vi äntligen chansen att se den.

Ryan Reynolds i The Voices

Ryan Reynolds i The Voices

We are Young, We are Strong – I en nutida verklighet där främlingsfientliga vindar fortsätter att dra fram är Burhan Qurbanis film om nynazismens tyska rötter ett skrämmande och nödvändigt dokument. Filmen skildrar kravallerna i Rostock 1992. Brännande och drabbande film om människans oförmåga att lära sig av misstagen.

Timbuktu – Den mytomspunna ökenstaden har givit upphov till mycken mystik och spänning. Här får vi följa en ung familj, en orädd kvinna, en man som får lära sig köra bil och några skönsjungande ungdomar. Filmen skall enligt uppgift vara litet av ett konstverk, som en tavla med många motiv. En intensifierad skönhet mitt i det förödmjukande och jag är oerhört spänd på att få se om verkligheten spöar myten.

The Voices The Voices är en hårt stiliserad, absurd och rejält blodig blandning av seriemördarfilm och romantisk komedi, med kroppsvätskor som skvätter ända in i musikalnumren. Det här är en riktig chansning där det väl knappast finns några gråzoner. Antingen blir det hiss eller diss. Jag har svårt att se hur en film som The Voices skall kunna ligga och puttra i mittfilen. Handling? Ryan Reynolds karaktär arbetar på toalettfabrik och slaktar kvinnor efter att ha samtalat med sina husdjur. Där har ni det, svart på vitt.

We are Twisted Fucking Sister – ”I Wanna Rock!” vrålade Dee Snider från tjock-TV:n när MTV fortfarande spelade musik. Året var 1984 och föräldrarna sket i byxan när de hårdsminkade, kvinnoklädda metalgudarna kommunicerade med oss kids genom ett medium som sades både hjärntvätta och uppmuntra till mord. Så här trettio år senare undrar vi väl mest ”jaha, hur jävla farligt var det här då?” I 2 timmar och 16 minuter får vi följa bandet och enligt regissören Andrew Horn kommer vi att tänka Spinal Tap både en och två gånger. Bring it on! säger jag.

Vi ses i vimlet movie lovers!

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg