Senaste Kommentarer

Top Commenters

Ronin – Fartfylld medelmåtta

Inlägg av Måns Lindman den 13 maj 2016 i

Oexklusiv efterhandstitt Recensioner

Ronin

1998 var året då legenden om den herrelösa samurajen skohornades in i en actionrulle som aldrig riktigt visste vilken fot den skulle stå på. Någon tyckte tydligen att likheten mellan övergivna krigare i det feodala Japan och ett brokigt gäng småkriminella i ett franskt garage var slående och det är klart att man med lite fantasi kan se det mesta i en story men kom igen nu gubbar. Det var faktiskt riktigt rejält långsökt. Och för att ytterligare accentuera allegorin satt det en skäggig snubbe i ett hus på landsbygden och målade små samurajer i sin ensamhet. Men visst, det var i efterdyningarna efter en lång period av Japan-hysteri med mängder av filmninjor, nunchucks, kaststjärnor och katanas som resultat så PR-mässigt var det säkert kanoners. Jag minns Ronin som en rätt tunn rulle med vaga karaktärer, horribla accenter och ett sjuhelvetes race genom trånga gator. Det har blivit dags att kolla in hur John Frankenheimers Ronin mår i dag.

Ronin1

Jean Reno och utfyllnaden Sean Bean lägger planer för kvällen

På en bistro i Paris samlas en internationell styrka. En jänkare, en fransman, en ryss som inte är det minsta rysk, en britt och ännu en amerikan. Deras bakgrunder är höljda i dunkel och de presenterar sig endast med förnamn. I en film som förlitar sig på karaktärer snarare än story är det inte mycket vi får veta. Eventuellt har Sam (Robert De Niro) varit CIA och Gregor (Stellan Skarsgård) KGB men det är oklart. Frankenheimer och David Mamet har valt att inte jobba med någon plot. Det finns någon form av förklaring i filmens sista den men den kunde man lika gärna vara utan. Det är ett rätt intressant grepp egentligen. Ingen direkt handling, inget slut, vaga karaktärer. Hur håller man liv i två timmar då? Jo man låter den pittoreska franska miljön sluka biopubliken, lämnar strålkastarljuset åt två lysande skådisar och öser på med vad som förmodligen är tidernas svettigaste biljakter i scener som hade gett självaste Steve McQueen gåshud.

Ronin2

Regel nummer ett hos skurkar; lita aldrig på andra skurkar

De mystiska gubbarna har i alla fall blivit ditkallade av en ännu mer mystisk kvinna vid namn Deidre (Natascha McElhone) som på gräslig irländsk dialekt uppger sig vara IRA. ”Why did you go around to the back?” frågar hon Sam när de möts första gången. ”I never walk into a place I don’t know how to walk out of.” svarar han iskallt och spenderar resten av filmen att göra just det. Att gå in på alla möjliga ställen utan att ha en susning om hur man kommer ut. Anywho. IRA vill åt en väska med superhemligt innehåll och har därmed kallat till sig nämnda herrar att lösa biffen. De besitter nämligen också olika specialkompentenser som krävs vid en väskstöld. Någon måste kunna spränga skit i luften, en annan behöver hacka säkerhetssystem och någon behöver kunna ratta 400 hästar. Sam och Vincent (Jean Reno) behöver egentligen bara vara avspänt coola och leverera stenhård dialog men det räcker gott. Det är rena Hitchcockupplägget ett tag och mer eller mindre omöjligt att inte tänka på McGuffin i Vertigo. Väskan ifråga skall visa sig vara synnerligen hårdbevakad och spaningsarbetet går över halva Frankrike där framför allt Cannes och Nice visar upp sig från sina allra bästa sidor. Väskans nuvarande ägare vägrar givetvis att lämna ifrån sig dyrgripen. Ja, jag antar att det är något värdefullt och besvärande i den på grund av det hysteriska pådraget. Det är dock ingenting som vi någonsin får veta. Den hemligheten tar samtliga involverade uppenbarligen med sig ner i graven och nyfiken som jag är retar det mig lite att jag aldrig får reda på anledningen till den hisnande och blodfyllda biljakten som går genom städer och landsbygd.

Ronin3

De Niro laddar om

Något som också var populärt på 90-talet var att slänga in datorexperter i stora glasögon som på allmän plats satt och övervakade en massa random shit som inte hade någonting med storyn att göra bara för att det såg vrålhäftigt ut med monokroma satellitbilder, blandade kartbilder och flimrande oscilloskop. Ryssen (som alltså är svensk) Gregor är just en sådan person. Genom Paris trånga smågator guidar han sina kumpaner med hjälp av ett headset och en PC som om han vore Colin McRaes kartläsare.

Robert De Niro, Jean Reno och Audi S8. Där har ni de främsta anledningarna till att viga två timmar åt Ronin. En annan sak som slår mig är hur välproducerad filmen är. Om man bortser från Natascha McElhones jeans skulle man nästan kunna ta den för en nutida produktion och hade man bara lagt lite mer krut på en spännande story så hade betyget faktiskt kunnat vara skyhögt. Nu flyter det mest på. Det är kul för stunden men lämnar inga djupare avtryck.

betyg3

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg