Senaste Kommentarer

Top Commenters

Ett sorgligt möte med en gammal kärlek

Inlägg av cpanov den 29 maj 2010 i

Onyanserat

Vad gör du nu för tiden? Varför hör du aldrig av dig?

Får några nätter sedan, när jag hade svårt att somna, lät jag min tv agera John Blund. Jag zappade förbi någon trött repris av 24, Mad tv ( sämsta sketch-programmet någonsin), Leila bakade och Jörgen pratade med människor från andra sidan. Det slutade med att VH1 fick med hjälp av Hits from the 90´s vagga mig till sömns.

Men så plötsligt hörde jag ett välbekant ljud: ”live from New York – It´s Saturday night!”

Jag satte mig klarvaket upp.

Nu skulle jag definitivt inte somna, för när jag träffar en gammal vän, nej, kalla det en gammal kärlek, är somna det sista jag tänker göra.

Alla som känner mig vet att jag är en stor vän av nostalgi och SNL var mitt absolut favoritprogram mellan 1993-1996 (Tack ZTV).

Jag la min filt över mina ben och kröp upp i soffan.

Men likt en gammal kärlek som man inte träffat på länge blev jag så sjukt besviken.

Vad hade hänt? Det här var ju inte grejen jag blev kär i? Vi pratar inte samma språk längre. Allt vi hade är som bortblåst. Saker jag tyckte var så roliga och speciella med just dig är borta. Hur kunde vi som varit skapta för varandra plötsligt kännas som främlingar?

En bra sketch för mig har en början mitt och slut. Men framförallt en konflikt. Må den vara absurd eller banal, men någonting behövs för att göra en sketch intressant.

Låt mig ge er ett exempel på nutida SNL:

Vi befinner oss på en bowlingturnering. Kommentatorn och experten är uppe i varv. Skämtet i sketchen är följande – experten vet inte vad en strike är. Han kan inga regler. Kul? Inte i 6 minuter och 39 sekunder.

Vi befinner oss i en grotta. Stenåldern. Familjeråd. Alla som säger emot familjens överhuvud får en klubba i huvudet. HAHAHAHA! Eller? Nej. Framförallt inte i 5 minuter och 29 sekunder.

Sketcherna är alldeles för långa och samma skämt dras från början ända fram till slutet. Man bankar in skämtet tills publiken tänker: ” Om jag skrattar, tar den här förbannade sketchen slut då? Jag prövar, det har ju ändå hållt på i flera minuter.”

Jag vill inte låta som en gammal gubbe, men det var bättre förr. Att vara med i SNL var det som alla unga, uppkäftiga, begåvade skådespelare ville bli en del av. Nu känns komikerna tagna från någon bakgård i staden Bottenskrap.

I den fantastiska boken ”Live from New York: An Uncensored History of SNL” berättar folk om ångesten över att inte kunna leverera varje Lördag och hur Lorne Michaels (mannen som skapade programmet) styrde allt med järnhand och inte släppte igenom någonting om han inte tyckte det höll. Fanns det bara en liten antydan till dipp så var Michaels där med saxen och dumpade sketchen.

Nu känns det som om Michaels, som varit känd att ha branschens bästa nos för att sniffa upp och hitta begåvade människor verkar helt ha tappat sin doftfärdighet och nu istället blivit kårens blindhund.

Dagens ”Weekend update” är som tagen från en aula i Uppsala och det är bara den skrikiga overallen och någon som skriker ”blaaaaandaren” som saknas.

Det smärtar mig något oerhört. Jag har på riktigt funderat på vad som gick fel. När, var och hur? Det måste ju verkligen finnas en orsak till denna enorma krasch jag nu bevittnar. Men jag har inte lyckats komma på en orsak.

Men så hände någonting idag när jag promenerade mot mataffären. I mina hörlurar spelades Dave Gahan och han sjöng: ”That time has passed. Some things they never really last”.

Jag hade fått mitt svar.

Vissa saker varar inte för evigt och det måste jag acceptera.

Precis som en gammal kärlek.

Svårare än så var det inte.

Skrivet av cpanov

Fler inlägg av Maila cpanov
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Ingrid

    Kristen Wiig är ju för det mesta helt fantastisk! Briljant på att spela förorättad, bitter tant med puff-frisyr.

Fler onyanserade inlägg