Senaste Kommentarer

Top Commenters

Gammal Kärlek Rostar Aldrig

Inlägg av cpanov den 3 januari 2011 i

Onyanserat

Jag har under ledigheten träffat två gamla kärlekar genom min dvd-spelare. Den ena heter Blur och den andra Take That.

Blur tillhörde mitt absoluta favoritband. Jag bad en kompis som skulle åka till London att köpa samma halsband som Damon hade på sig i Countryhouse videon. Det var små träkulor i diverse glada färger och var det snyggaste jag någonsin sett.

Min kompis levererade inte.

Jag fick gå till dåtidens Panduro och köpa, måla och trä på kulorna själv. Det blev inte så snyggt men jag var ändå sjukt nöjd. Jag bar mitt Damon halsband med stolthet.

Damons halsband jag dyrkade

Jag tyckte Oasis var taskiga och dumma mot mitt Blur. Jag stängde av radion varje gång jag hörde hur Liam Gallagher tog sig ton. Blur var dom snälla och Oasis huliganerna.

Och jag har alltid varit en snäll kille utan huligan-gener.

Min kärlek till Blur fick sig dock en rejäl törn när jag 1996 sprang på den helige Damon Albarn utanför Spy Bar och bad på darrig engelska om hans autograf. Han tittade hånfullt på mig och sa: ”Nah mate, if you were a bird, then maybe” rufsade till min pagefrilla (á la Jocke Björklund VM 94), skrattade och gick därifrån.

Jag bytte sida. Jag blev Oasis-fan på heltid.

För ett år sedan kom en dokumentär om Blur – No Distance Left To Run. Jag har länge velat se den och jag sjönk ner i soffan mellan glöggen och paketöppningen. Dokumentären handlar i stora penseldrag om Blurs uppgång, fall, heroin, vänskap som går åt helvete, egon (Damon. Vem annars?) och försöken att sätta ihop bandet en sista gång för en spelning på Hyde Park.

Filmens röda tråd är hatkärleken mellan Albarn och bandets gitarrist Graham Coxon. Dom träffades redan i skolan och Coxon blir fascinerad av Damons skådespel i skolans teaterpjäs. Han blir dock lika äcklad av Damons enorma ”SE MIG! SE MIG!”- tendenser. Damon tycker Coxon är en nörd men gillar hans gitarrspel. Dom bildar vid 20 års ålder Blur.

Albarn och Coxon relation påminner mycket om Oasis. Dom är inte bröder men har en hatkärlek gentemot varandra som det slår gnistor om och ur det skapas det pophistoria.

Som så många gånger förr så börjar det ju så bra. Blur blir kungar och flickorna med hårspännen i luggen står på kö för att få berätta hur mycket Parklife betytt.

Men…

Managern blåser dom på enorma summor pengar. Alkohol blir bandets frukostdryck och Damon kryddar flingorna med knark. Kriget med Oasis tar fart och Coxon blir deprimerad av att det inte längre handlar om musiken. Efter ett självmordsförsök (genom hoppa från ett fönster) lämnar han bandet.

Blur försöker ett tag till. Det går sådär. Det är inte roligt längre. Hur svårt det än är för Damon att acceptera att det var laddningen mellan honom och Coxon som var Blur, inser han till slut det och ger upp bandet som varit hans liv.

När nu pojkarna, eller männen, bestämmer sig för att träffas igen uppstår dokumentär-magi. Det är vackert, nervöst och kärleksfullt. På riktigt, finns det något vackrare än när gamla ovänner möts och inser hur mycket dom saknat varandra. No Distance Left To Run är en mycket bra dokumentär och The Universal är i mitt tycke en av dom mest filmiska sångerna som gjorts. Se trailern och medge att du får gåshud när låten kickar igång (0:57). Magnifikt.

Take That. Detta magnifika boyband. Det många inte inser är att Gary Barlow skrev dom flesta låtarna så allt Milli Vanilli-snack kan upphöra genast. Jag älskade låten Back for good besinningslöst. Alla flickor jag gav blandband till (och som inte slängt/bränt det) kan gå i god för att Christopher Panovs Mix Tape alltid slutade med den låten. Jag bad samma kompis som misslyckats köpa halsbandet att köpa en Take That tröja i London och denna gång levererade han.

Nästan iallafall.

Tröjan var small, orange och hade texten: ”Take That and Party”. Den var inte snygg men -”den var fan den enda som fanns” berättade kompisen. Jag tyckte det var konstigt med tanke på att bandet var ett av Englands största 1995 (om inte största).

Jag slet den inte med hälsa.

Dokumentären ”Look Back. Don´t Stare” påminner väldigt mycket om Metallicas ”Some Kind Of Monster” fast utan en dansk trummis som är arg och vill slå hårt, HÅRT på sina trummor och är väldigt mycket snällare. Nästan lite feg faktiskt.

”I never signed up to be Gary Barlows background dancer”, berättar Robbie och Gary erkänner att han bara såg Take That som en språngbräda för sin egen solokarriär.

Vi vet hur det gick för Barlows soloförsök och att bakgrundsdansaren blev en av världens största popstjärnor. Mycket av filmen handlar just om relationen Williams/Barlow. Robbie tog efter sitt avhopp (och fram till bara något år sedan) varje chans att prata skit om sin tidigare bandmedlem. Gary var gentlemannen som aldrig pratade skit om Robbie, men som bad varje kväll att något ”tragiskt” skulle hända tjockisen.

Nästan 15 år senare har Gary och Robbie talat ut. Eller som dom själva beskriver det: Det finns tre versioner, min, din och sanningen.

Dokumentären är producerad av samma människor som gjorde Blur-dokumentären jag just skrivit om. Det är intressant men på något sätt blir jag ändå lite besviken. Jag kanske är lite tabloidskadad men jag hade hoppats på mera snaskigheter. Eller kanske inte bara snaskigheter, utan mer ärlighet. Visst, folk var sårade och avundsjuka, men mer då?

Jo, Mark Owen hade problem med spriten.

Med detta sagt är det ingen dålig dokumentär. Absolut inte. Den är bra. Men inte mer.

Att den skulle vara ”en av dom mest rörande och ärliga dokumentärer jag sett” som Sir Elton John uttryckt det är lika överdrivet som att säga att deras nya singel ”The Flood” är den bästa singel dom släppt.

Patience från 2006 är mycket bättre.

Skrivet av cpanov

Fler inlägg av Maila cpanov
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg