Senaste Kommentarer

Top Commenters

Gästkrönika – Svensk Film, bara finkultur?

Inlägg av Gästkrönikör den 4 juni 2010 i

Onyanserat

Svensk film – bara finkultur?

När beskedet kom att Sveriges stora galjonsfigur Ingmar Bergman avlidit gick det som en sorgetsunami över den svenska kulturmassan, den fullkomligt sköljde över skådespelare, regissörer, producenter, recensenter och filmvetare. Lite av den stänkte till och med över på vanliga Svensson. Denna man som under flera decennier blivit huggen i landets kulturella sten, huggen så djupt att fler tusen år av erosion inte kan utplåna hällristningen, lämnade ett stort tomrum efter sig… med all rätt. Men ett tomrum är väl ändå till för att fyllas?

Skådespelare, regissörskollegor och andra kulturarbetare gick ut i media och orerade över hur mycket denna man betytt för den svenska filmen och teatern, ja för hela den svenska kulturen. Utan honom hade svensk film och teater inte varit vad den är idag! Då ställer jag mig genast frågan: Vad exakt är svensk film idag?

Missförstå mig rätt nu, Bergman har betytt mycket för den svenska filmen både inhemskt och internationellt. Han satte Sverige på världens filmkarta. Hans filmer är nästan alla mer eller mindre mästerverk. Men innebär det att vi måste göra exakt likadana filmer som han? Att vi bara ska göra en sorts film i all evighet? Ska vi aldrig våga prova något nytt? Det finns en anledning till varför ”Bergman-oket” har blivit ett allmänt känt uttryck i filmsverige, det finns där och det håller utvecklingen tillbaka. Bergman och hans sätt att jobba och berätta historier, hans val av historier och tonen i dom har blivit etsat som finkultur i Sverige.

Så åter till frågan: Vad är svensk film idag? Jag kommer nu att göra en extrem generalisering av vad svensk filmindustri producerar idag:

  1. Tunga socialrealistiska draman i Bergman-anda
  2. Lättsamma folkliga komedier i Sällskapsresan-anda
  3. Polisfilm i alla dess former i sann tyska-finanser-anda

Dessa tre är på något sätt inte placerade i någon rangordning utan bara staplade ovanpå varandra (även om jag skulle sätta mina pengarpå polisfilm), men det är i stort sett allt som produceras. Märk väl att dessa tre kategorier också med piska och salt ska göras med någon form av verklighetsförankring, för gud nåde dig om du skulle använda fantasin och gå utanför vad som är verkligt! Då kommer ditt alster att bli stämplad som fulkultur! Usch och fy!

Det här gör att vi aldrig vågar ta ut svängarna riktigt ordentligt utan lägger oss på en ”lagom” nivå. En socialrealistisk nivå. Visst vågar någon sticka ut ibland med en genrefilm (skräck, action, sci-fi osv.) men då är den oftast underbudgeterad och drivs av folk som inte har erfarenheten och det blir pannkaka. Vilket gör att det hela blir ett moment 22, vi tar inte ut svängarna vilket gör att varken filmskaparna eller publiken har den erfarenhet som krävs för att producera respektive köpa att overkliga saker händer i en svensk miljö.

Nu sitter säkert några av er läsare därute och tänker; ”Fast vänta nu! Låt Den Rätta Komma in var en skräckfilm och det blev en succé hos såväl publik som recensenter och inte allra minst utomlands. Så du har fel”. Nej! Ni har fel! ’Låt Den Rätta Komma in är ingen skräckfilm, det är ett socialrealistiskt drama producerat på ett extremt svenskt sätt där man tagit bort i stort sett alla dom element som gjorde John Ajvide Lindqvists bok till en sån fantastisk och nyskapande bok.

Varför inte våga ta ut svängarna!? Våga tro på att vi som publik kan hantera det! Våga tro på bokens genomslagskraft, den sålde ju otroligt bra. Delvis, tror jag, på grund av att det var en vampyrbok som utspelade sig i svensk miljö, som vågade ta ut svängarna och samtidigt ta sig själv på allvar. Ett av dom element som jag fascinerades av i Ajvides bok var just kontrasten mellan den klassiska svenska vardagsrealismen och det övernaturliga och brutala! När det blev våldsamt så var det verkligen ”in your face” och man kände det verkligen. I filmen väljer dom i stället att köra kameran en kilometer bort och skjuta allt med teleobjektiv och stativ, så att vi knappt ser vad som händer. Jag blir inte engagerad, för att jag inte kan känna våldet och skräcken och således inte heller dom andra känslor och stämningar som filmen försöker förmedla. Det blir ingen dynamik, bara tråkigt.

Skådespelerskan Noomi Rapace gjorde ett uttalande om att hon tyckte vi skulle göra mer smal och ”riktig” film i Sverige, inte göra så mycket kommersiell smörja. Nu minns jag inte ordagrant vad hon sa, men jag uppfattade att kontentan var detta. Vilket i min värld är ett väldigt idiotiskt uttalande. Att hon dessutom mer eller mindre öppet visar sitt förakt och sin avsky mot Millenium-trilogin som konststycke, blir ju bara grädde på moset.

Har det blivit så extremt djupt rotat hos svenska skådespelare att finkulturen är det enda rätta att man till och med går så långt som att förkasta och spotta på en filmserie som man själv valt att medverka i? Att inte kunna stå för vad man har gjort? Visst kan man både som skådis, manusförfattare eller regissör vara mindre nöjd med slutprodukten av olika själ, men det kan väl knappast ha kommit som en chock för Noomi Rapace att det inte blev ”Jungfrukällan” av Millenium-trilogin?

Vi gör ju ingenting annat än smal film i Sverige, även en publiksuccé i Sverige är smal film eftersom vi är så få invånare och endast en ganska liten procent av oss går på bio. Så att göra en film som en större publik vill se, ska det anses som fel och fult? Vem gör du filmen för? Dig själv eller en publik? Om du gör det för dig själv ge fan i att söka anslagspengar och bidrag, gör filmen helt med egna medel och visa hemma i vardagsrummet i så fall. Hur kan det har blivit fult att göra kommersiell film? Alltså film som genererar pengar?

Som manusförfattare får jag ofta frågan ”vad är syftet med filmen?”, är man som producent tvungen att ställa den frågan så har man i mitt tycke hamnat på fel position. Det allmänna svaret för ALLA filmer borde vara ”för att underhålla en publik!”. Sen om man underhåller genom skratt, spänning, sorg, avsky eller en salig blandning spelar föga roll. Jag vill med detta inte säga att en film inte kan ha ett budskap eller en djupare mening, men det ska väl inte behöva vara ett måste? När du går och tittar på Michael Bays senaste actionrökare så sitter du väl ändå inte och letar efter det dolda budskapet? När Bruce Willis fyrar av sin pistol i takt med sina one-liners så sitter du väl inte och försöker hitta en djupare mening? Jack Sparrows berusade och sammanbitna mummel har ingen undertext! Men folk strömmar in på biograferna för att se just detta.

När vi satt och skrev manuset till ”Kommissarie Späck’”så tänkte vi inte på någon djupare mening än att vi skulle försöka göra en film som fick folk att skratta i biostolarna. Storyn är simpel och i vissa fall ointelligent, men också medvetet så för att det är en parodi. Självklart var manuset långt ifrån perfekt men vi tog ju tag i en, inom svensk film, ny genre och parodierade något typiskt svenskt. Det gjorde att manuset led av en del barnsjukdomar som vi inte hade kunskapen att upptäcka.  Men vi vågade prova något nytt, sen om vi lyckades återstår ju att se. Min definition av ett lyckande är publiksiffrorna, för det är publiken och inte några fisnödiga recensenter som bestämmer vad som är kommersiellt gångbart.

Visst ska det finnas plats för smalare och mer ”betydande” film, men om vi inte gör några riktiga kassasuccéer först så finns det heller inga pengar till att göra dessa! Så låt filmbolagen göra så kommersiella filmer det bara går i vårt svenska filmklimat, låt dom dra in så mycket pengar dom bara kan, så att det finns möjlighet att göra smalare film, att låta nya unga filmskapare få en chans, att för en gångs skull underhålla en publik ordentligt! Så bort med finkulturen och in med lite fulkultur!

/Alexander Kantsjö

Alexander Kantsjö har skrivit manus till långfilmen ”Kommissarie Späck” som har premiär 4 Juni över hela landet.

Skrivet av Gästkrönikör

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg