Senaste Kommentarer

Top Commenters

Hur tungt väger en Guldbagge?

Inlägg av Embla Sue Panova den 21 januari 2013 i

Onyanserat

För ett tag sedan fick svenska folket veta vilka som blivit nominerade till vårt lands finaste filmpris: Guldbaggen. Det borde varit i stil med spänningen inför Oscarsgalan – kanske till och med ännu mera peppning eftersom det är vårt eget lands filmer som ska slåss mot varann. Men infann sig verkligen någon slags spänning hos oss och kommer vi bry oss om Call Girl eller Palme får pris när Kvällen nu infinner sig? Hur mycket väger egentligen en Guldbagge? Ikväll är det dags att kröna Sveriges filmelit – men kommer du bry dig tillräckligt för att kolla?

Det är inte sällan jag hört från kompisar när jag sagt att en viss film är bra: ”men, den är ju svensk…!”. Det verkar bo en förutbestämd besvikelse hos oss gentemot filmer som gjorts på det egna språket. Inställningen verkar luta åt att det antingen är engelsktalande film alternativt det som lite slarvigt kallas ”smala” filmer, vilket i princip skulle kunna vara Bridget Jones Dagbok fast på polska, som gäller. Alltså filmer på språk vi oftast inte pratar helt flytande. Vad beror det då på att allt svenskt känns lite sämre än det som kommer från andra länder? Är det så att vi förstår vårt språk så bra att vi ser alla små fula nyanser i dåligt spel och usel dialog – nåt som, åtminstone för mig, försvinner helt i filmer som franska Medan Vi Faller, där allt de säger låter bra för mitt otränade franska öra. Om det är logiken borde ju alla amerikanare, australiensare, britter och nya zeeländare bara se, för dem, utländsk film?

Ju mer man inte fattar, desto bättre är det.

Eller handlar det om att svensk film sitter på budgetar som motsvarar vad toapappret kostar under en amerikansk produktion? Att vi med våra små medel inte kan konkurrera med Hollywoodproduktioner där inte en pixel lämnas åt slumpen? Om det istället är förklaringen borde ju alla fläskiga storfilmer från USA automatiskt vara bra? Och så är det ju, som bekant, inte.

Svenskt skådespel har ju så länge jag kan minnas också anklagats för att vara överspelat. Som om samtliga framför kameran spelar för sista bänken på en teater i ett sammanhang där varenda por har möjlighet att göra sig hörd enbart med mimik. För tiotalet år sedan pratade man om att danskarna gjorde en mycket mer minimalistiskt sätt att spela på film och att svenskarna låg i bakvattnet. Men, borde vi inte i så fall lärt oss av Danmark och tagit ner överspelet en smula? Låta teaterfolket spela med stora gester och filmskådisarna prata med kameran?

Tystnad, tagning! 

Är det kanske det här ”fina skådespelet”, det teatraliska, som också gör att svensk film ofta får kritik för att vara ”för svår”? Att det ska vara så mycket svärta och realism att man känner sig brutalt överfallen efter ett biobesök? Är det kanske först då konsten känns – och allt som inte gör att man, som briljanta Marie Göranzon just uttryckte det i Allt Faller, vill våldtäktsduscha efteråt inte riktigt räknas? Men det är å andra sidan aldrig de där lättsmälta Marvel-filmerna som vinner Oscars heller …

Kan det inte bara vara lite mera… glamour?

Det kanske helt enkelt är så att det krävs en finstämd avvägning av allt ovan? Och att vi dömer vårt egna med onödigt kritiska ögon? Ungefär som att Kiss-medlemmarnas ungar förmodligen tycker att deras farsor är såååå töntiga. Ja, vad som händer på Gudlbaggegalan ikväll spelar mig i ärlighetens namn inte så stor roll, jag är bara glad att det görs så mycket bra film i Sverige. För, även om jag är först med att sträcka upp handen om ett brittiska medborgarskap skulle delas ut till den med snabbast reflexer önskar en del av mig att vi kunde sluta titta avundsjukt på Kim Bodia i filmen Bron när vi hade duktiga Sofia Helin som motspelserska, att vi sträcker på oss när våra produktioner görs om i utländsk tappning och vi får se Kenneth Branagh som Kurt Wallander. Och att vi helt enkelt lär oss att ta saker för vad de är och sluta titta avundsjukt på grannens gräs. Vi har ju faktiskt turen att slippa välja sida.

 

Här är, oavsett om du bryr dig eller inte, listan på gänget som garanterat redan har börjat bita på naglarna.

Bästa film: Call Girl, Searching for Sugar Man och Simon Chinn Äta sova dö

Bästa regi: Gabriela Pichler för Äta sova dö , Jan Troell för Dom över död man och Mikael Marcimain för Call Girl

Bästa kvinnliga huvudroll: Linda Molin för rollen som Kristin i Bitchkram, och Nermina Lukač för rollen som Raša i Äta sova dö Pernilla August för rollen som Dagmar Glans i Call Girl

Bästa manliga huvudroll: Bengt C.W. Carlsson för rollen som Alvar i Lycka till och ta hand om varandra, Johannes Brost för rollen som Janne i Avalon och Matias Varela för rollen som Jorge i Snabba cash II

Bästa kvinnliga biroll: Léonore Ekstrand för rollen som Jackie i Avalon, Ulla Skoog för rollen som Puste Segerstedt i Dom över död man och Yohanna Idha för rollen som Linda i Katinkas kalas

Bästa manliga biroll: Fares Fares för rollen som Mahmoud i Snabba cash II, Milan Dragišić för rollen som pappan i Äta sova dö och Peter Carlberg för rollen som Klas i Avalon

Bästa manuskript: Gabriela Pichler för manuskriptet till Äta sova dö, Malik Bendjelloul för manuskriptet till Searching for Sugar Man och Marietta von Hausswolff von Baumgarten för manuskriptet till Call Girl

Bästa dokumentärfilm: Palme av Kristina Lindström och Maus Nycander, Pojktanten av Ester Martin Bergsmark och Searching for Sugar Man av Malik Bendjelloul

Bästa foto: Hoyte van Hoytema för fotot i Call Girl, Jan Troell och Mischa Gavrjusjov för fotot i Dom över död man och Måns Månsson för fotot i Avalon

Bästa kortfilm Dance Music Now av Johan Jonason Fotografen av Vanja Sandell Billström Gläntan av Peter Grönlund

Bästa utländska film Amour Regi: Michael Haneke Laurence Anyways Regi: Xavier Dolan Moonrise Kingdom Regi: Wes Anderson


Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg