Senaste Kommentarer

Top Commenters

Onyanserats Årslista – Embla

Inlägg av Embla Sue Panova den 24 december 2012 i

Onyanserat

Årets jag-känner-mig-lurad 1: Misfits, säsong 4. OBS! SPOILER!!! Jag hade just accepterat att Nathan inte skulle vara med mer när resten av gänget också gick till slakt. Känner mig som om jag kommit hem från skolan och min familj bjudit hem Charles Manson på kaffe.

Årets jag-känner-mig-lurad 2: Dexter. Efter att ha väntat sådär som man annars bara gör när man är liten och väntar på Tomten/sin födelsedag är jag minst sagt besviken på att äntligen fått sätta tänderna i en ny säsong av Dexter som visade sig leverera noll och ingenting av alla fantasier jag hunnit få under månaders väntan.

Årets I didn’t know I loved you ’til I saw you rock’n’roll: American Horror Story 2. Till en början var jag så besviken att jag till och med skrev en syrlig recension om hur kass uppföljaren var. Men det blev efter bara 3-4 avsnitt helt andra ljud i skällan. Sjukt bra. Alltså, sjukt.

Årets heroin: Sons of Anarchy. En serie jag inte kunde drömma om att jag skulle gilla. Men när man väl svalt ”born to be wild”-vibbarna och kommit över de omotiverade strippdanserna, vilket går snabbt,  är det en av de bästa serier jag sett.

Årets grå pasta: SVT’s Äkta Människor. Min kompis Anna och jag brukade när vi bodde ihop laga en grå pastasås som smakar gudomligt, men ser förjävla trist ut vid första anblicken. Precis så var det med serien Äkta människor som gick på SVT i våras. Svensk sci-fi? Det kan väl aldrig vara bra? Jo, det kan det. Och det är det. Ser fram emot den andra säsong som utlovats.

Årets jag-kunde-inte-bry-mig-mindre: Nya Bond. På riktigt, hur länge ska folk vara trogna en agent som tappade sin stjärnglans ungefär samtidigt som hans ”specialvapen” blev rätt mediokra? Zzzzz.

Årets oemotståndliga: En oväntad vänskap. När både min actionaälskande pappa, diskbänksrealistisk-slukande mamma och allätande jag enas, med tåriga ögon, att det var en sjukt bra film – ja då kan fan vem som helst gilla’t. Inte bara oväntad vänskap på film, ett oväntat GILL från alla jag pratat med.

Årets hype: Hobbit. Inte bara för att det är en av Tolkien-filmerna, utan för att Martin Freeman varit fräck nog att hoppa av Sherlock för att spela en liten konstig kille med håriga fötter som käkar två frukostar om dagen. För mig blir det biobesök i mellandagarna, efter det kan det hända att kategorin får döpas om till ”don’t believe the hype”, men jag hoppas inte. Sällan har jag velat gilla en film så mycket.

Årets blågula: Arne Dahl-deckarna. Blågult betyder nämligen inte bara att det är svenskproducerat, utan att vi får se Sverige i miniatyr: en kvinna som inte bara agerar kuttersmycke utan är både stålhård och normalkänslig, en östgöte som inte bara är med för att tillföra lite exotiskt inslag (långt ifrån kommissarierna i Ystad som pratar stockholmska alltså) och så svenskar som inte har blont hår och blå ögon. Heja!

Årets ”look away”: Walking Dead. Säsong 1 = asbra. Säsong 2 = vad fan håller ni på med. Säsong 3 = orkar inte ens längre. Jag hatar att säga det, men jag fortsätter hellre vara svältfödd på zombieskräck än ser mer på de överlevande i tv-serien. Tacka vet jag serieböckerna.


Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg