Senaste Kommentarer

Top Commenters

Stjärnorna som försvann – Jennifer Grey

Inlägg av Måns Lindman den 7 februari 2013 i

Onyanserat

Jennifer Grey i fenomenet Dirty Dancing

1987 var året då alla tjejer jag kände, och då menar jag verkligen alla, gick på bio oavbrutet. Skolkompisar skolkade för att gå på bio, flickvännen hann inte träffa mig, grannarna var aldrig hemma längre, släktingar klippte banden och flyktiga förbindelser blev ännu mer flyktiga. Alla var som i trans och det var inte utan att man undrade vad tusan det var som pågick. Hade de blivit besatta av Hin Håle själv, hade utomjordingar fört bort hela den kvinnliga rasen och utfört hemska experiment på någon avlägsen planet eller var det helt enkelt så att vår regering hade aktiverat en hel armé av kvinnliga sleeper agents som nu var i någon annans våld och lydde varje deras vink? ”Gå på bio!” ”Sir, yes sir!” Det var givetvis intressanta teorier allihop men tyvärr var sanningen en helt annan, visserligen fascinerande men inte fullt så spännande.

Dirty Dancing. Patrick Swayzes svettiga vältränade torso och ett odödligt soundtrack som fortfarande gärna dyker upp på firmafesten. Hungry eyes på dynghög volym runt 23-snåret med näven som vevar i luften och The Time of my Life framåt gryningen med slipsen i pannan och klänningen som nu har halkat ner halvvägs på höften. Rödvinsfylla och kroppar tillhörande ylande gifta män och kvinnor omslingrade på dansgolvet. Tänk om regissören Emile Ardolino och manusförfattare Eleanor Bergstein hade haft facit i hand. Jag är osäker på hur det såg ut i övriga världen men här vet jag tjejer som gick och såg filmen 30-talet gånger och dessutom flera gånger samma dag. Man gick dessutom i flock. Det kunde vara gäng på 20-30 personer som satte sig i biosalongen för att se dödslyftet andra gången för dagen. Helt galet men givetvis roligt eftersom film skall engagera och roa. Dirty Dancing-effekten sitter dessutom fortfarande i såhär drygt 25 år efter premiären. Mina vänner har än idag temakvällar med åttiotalsrekvisita i form av hemmapizza och after eight-päron.

”Nobody puts baby in a corner.” Sagan om en omöjlig kärlek och en brinnande passion. En önskan om att åtminstone en gång i livet få uppleva den där förbjudna hettan och kampen mot konventioner, inskränkthet och avundsjuka. Drömmen om att få, om så bara en enda natt tillsammans med någon som vält ditt hjärta över ända. Blodet som pumpar i ådrorna och svettpärlorna som långsamt rinner ner längs pannan i en älskog tagen ur valfri Harlequin-novell. Dirty Dancing siktade mot tonårsflickornas hjärtan och träffade mitt i prick. Det var hetare än i en finsk ångbastu.

Jennifer dök upp i ett avsnitt av Vänner. Någon som minns?

Baby eller Frances som hon egentligen hette spelades av Jennifer Grey. En tjej, söt men med ett ganska alldagligt utseende, inte alls stöpt i Hollywoods standardform och dessutom helt okänd, vilket förmodligen också bidrog till hennes popularitet. Vanliga tjejer kunde lätt identifiera sig med Baby och kärlekshistorien blev deras egen. Ungefär som när jag sitter och tittar på Dexter och känner att jag faktiskt också saknar känslor och gärna samlar på blodstänk. Nej, just det, det där var ju inte på riktigt men det kändes så. Ja, ni fattar säkert vart jag vill komma. Identifikation och samhörighet. Att bli den där personen och leva samma liv, på gott och ont. Att dela glädje och sorg, passion och motgångar. En verklighetsflykt och små hemligheter som du bara delar med din själsfrände på vita duken..

Baby var modig och  stod upp för sånt hon tyckte var viktigt, hon ställde alltid upp för dem som behövde stöd och revolterade mot klasskillnader, könsdiskriminerande beteende och andra orättvisor och var det någon som förtjänade att få ligga med Johnny så var det hon. Det fanns inga som helst tvivel. She’s was the one.

Efter succén med Dirty Dancing sköt Patrick Swayzes karriär i höjden och han fick ett gäng publiksuccéer där Ghost, Road House och Point Break var de främsta. Jennifer, vinnare av Golden Globe däremot, hon fick harva runt i diverse direkt-till-DVD-produktioner och TV-serier där det blev en gästroll på sin höjd. Många vill göra gällande att det var näsan som var problemet. Jennifer fick nämligen för sig att hon behövde göra en plastikoperation och justerade därmed snoken. Ni vet vad man säger: don’t fix what’s not broken men hon vägrade lyssna på det örat och opererade sig till oigenkännlighet. Borta var nu den naturligt vackra flickan med det där charmiga smålantliga sättet och publiken kunde inte längre identifiera sig med henne. Hon blev plötsligt en främling utan tillgångar och landade också till slut på den ”mediakyrkogård” där många andra avdankade kändisar som inte längre är da shit håller till. Dancing With Stars, men man kan väl ändå säga att cirkeln till slut slöts när hon fick dansa hem förstapriset.

Näsjobbet som kostade karriären

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg