Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

7 exceptionella musikögonblick från tv och filmåret 2017

Inlägg av Ingrid Forsberg den 17 december 2017 i

Onyanserat

120 slag i minuten.

Det är säsong för årslistor av olika slag! I väntan på alla våra traditionsenliga listor över alla årets bästa och sämsta exempel i tv och filmvärlden så kommer här en lista som går in på en specifikt viktig beståndsdel – musik. Tillfällen i serier och filmer från 2017, där musiken tillfört något alldeles extra eller helt enkelt bara varit väldigt viktig för upplevelsen.

Baby Driver – Harlem Shuffle med Earl & Bob
Huvudpersonen Baby i Edgar Wrights Baby Driver plågas av tinnitus efter en bilolycka och går ständigt runt med musik i lurarna för att kunna fokusera, inte minst vid bankrånen när han agerar flyktchaufför. Och musiken är mycket det som gör den här filmen så speciell, eftersom den är så otroligt snyggt invävd i scenerna. Låtarna passar inte bara in perfekt i stämningen, många scener är klippta och liksom koreograferade ihop med musiken så att de närmast smälter samman. Oerhört snyggt!

Ribban sätts högt redan i filmens titelsekvens när vi följer Baby ute på stan i Atlanta när han köper kaffe på väg till bossens högkvarter, och i lurarna hörs en av världens kanske bästa soullåtar – Harlem Shuffle med Earl & Bob. Det är nåt så djävulskt snyggt så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det svängiga soundtracket har förresten fått en välförtjänt Grammy-nominering för “Best Compilation Soundtrack for Visual Media”.

 

Call me by your name – Visions of Gideon med Sufjan Stevens
Årets kanske bästa film har inte ens haft svensk premiär än (premiären är 22 december) men visades på Stockholms Filmfestival, och Luca Guadagninos Call me by your name är  inte bara en ljuvlig film, den har också ett ljuvligt soundtrack. Det smälter samman en på pappret omöjlig blandning av modern konstmusik, italiensk 80-talspop, Stravinsky och nyskrivna låtar av Sufjan Stevens.

Och just en av Sufjan Stevens låtar står för en av filmens starkaste scener, slutscenen som går över i eftertexterna. Nu vill jag ju inte förstöra någons filmupplevelse genom att beskriva slutscenen, så det blir lite svårt att förklara varför detta ögonblick är så stort. Men jag gör ett försök: Låten Visions of Gideon är i sig fantastiskt vacker, lågmäld men samtidigt mäktig, och i kombination med huvudrollsinnehavaren Timothée Chalamets otroliga ansikte så avslutar den perfekt filmen i en känsla som på modernast vis kan beskrivas som en blandning av hjärtögon-emojin och fulgråt-emojin.

 

Master of none säsong 2 – Only god can judge med Tupac 
All musik är ju bra i Aziz Ansaris Master of None, och i säsong 2 när Dev är i Italien blir det extra härligt med all italiensk schlager och filmmusik från 60- och 70-talen, för att inte tala om italo-discon. Det är liksom hundra procent bra musikstämning hela tiden.

Och så har vi ju de där ögonblicken där musiken kommenterar handlingen på ett sätt som skapar komediguld. Här i det lysande avsnittet om religion, där Dev försöker leva upp till föräldrarnas förväntning på honom som muslim. Inledningen där Dev som barn får höra från sin mamma att de inte får äta fläsk eftersom de är muslimer, och lille Dev svarar “I can’t eat it? But it’s so good!”, stirrar på baconet och tar en njutningsfull tugga medan Tupac börjar sjunga Only god can judge me på soundtracket…
(crappy avfilmad tv-kvalitet på det här klippet, men jag hittade inget annat…)

 

Thor: Ragnarok – Immigrant Song med Led Zeppelin
Taika Waititis Thor: Ragnarok är en extremt underhållande superhjältefilm, helt klart en av de bästa Marvel-filmerna i mitt tycke. För att den omfamnar allt det fåniga och överdrivna med superhjältar, och inte låtsas vara något den inte är.

Alltså är det enbart njut när filmens första actionscen kommer, där Led Zeppelins Immigrant Song spelas medan Thor fajtas mot elddemonen Surtur. För både musiken och texten passar såklart perfekt: We come from the land of the ice and snow. (…) The hammer of the gods will drive our ships to new lands. (…) Valhalla, I am coming. Thors blonda hårsvall och den röda manteln fladdrar i vinden och jag sitter bara med ett nöjt flin på läpparna.

 

Stranger things säsong 2 – Thriller med Michael Jackson
När den första trailern för Stranger Things 2 kom skjöt förväntningarna i höjden. Och inte blev det sämre av att trailern ackompanjerades av en perfekt invävd version av Michael Jacksons Thriller. 80-talssoundet, det onda skrattet, rösten som läser darkness falls across the land. The midnight hour is close at hand. Creatures crawl in search of blood. Det känns nästan som att låten är gjord just för detta ändamål, så bra passar det in.

 

Skam säsong 4 – Håper du har plass med Cezinando
Skam är ju i en klass för sig när det gäller musikögonblick, vilket jag skrivit ett helt inlägg om tidigare. Ett av de bästa exemplen på hur viktig musiken är i Skam var i avsnitt 8 av den här vårens säsong 4. Cezinandos låt Håper du har plass ligger som ett tema i hela första halvan av avsnittet, och texten passar så bra in i Sanas känslor av att vara helt ensam och inte ha någon plats någonstans. “Jag hoppas du har plats, jag hoppas du har plats” sjunger Cezinando, och då äntligen rullar Noora, Vilde, Eva och Chris in på skolgården och Sana får en plats i tjejgänget igen.

 

120 slag i minuten – Smalltown Boy (Arnaud Reboutini remix) med Bronski Beat
Regissören Robin Campillo har berättat i intervjuer att titeln 120 slag i minuten anspelar både på pulsen man får av olika typer av upphetsning och på tempot i housemusiken som var soundtracket till början av 90-talet.

I filmen om aids-aktivisterna i organisationen Act Up-Paris blir klubbscenerna som livsbejakande andningshål. Bronski Beats gay anthem-klassiker Smalltown Boy från 1984 har fått en house-remix av Arnaud Rebotini, och scenen får ta lika mycket plats som låten är lång. Som för att visa hur viktigt det är för aktivisterna och vännerna att få dansa och festa tillsammans, trots mardrömmen som är aids-virusets framfart.
(Det här är en musikvideo och inte den exakta filmscenen, men den liknar filmscenen väldigt väl och frambringar samma känsla).

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg