Senaste Kommentarer

Top Commenters

7 scener som skrämde byxorna av mig när jag var liten

Inlägg av Emma Stormdal den 28 september 2018 i

Allmänt Onyanserat

Av naturliga skäl har jag tvingats tänka igenom fenomen som skräck, barnkultur vad som gör oss rädda och om det egentligen är skadligt att bli skrämd av film, böcker eller dylikt. Jag skriver ”av naturliga skäl” eftersom mina två senaste inlägg har rört åldersgränsbråket om Suzanne Ostens Flickan mamman och soporna och skräck och fantastikfestivalen Monsters of film. Det fick mig osökt att fundera på vad som gjorde mig skrämd när jag var barn. Samt om jag kunde erinra mig specifika tillfällen och filmer. Det blev en lista på sju tillfällen på när jag nästan hoppade ur kläderna av rädsla mellan ca 4 och 8 år.  Listan hade kunde ha fyllas endast av skräckmästaren Astrid Lindgren.

 


Ugglan i Igelkotten i dimman (1975)
Om ni inte sätt den här filmen så GÖR det med en gång! Själv såg jag den på barnfilmklubben på  Filmhuset i Stockholm, men jag tror att den gick på SVT någon gång också. En fantastisk film som bygger på en rysk folksaga, om igelkotten som ska gå hem till sin vän björnen och dricka te med hallonsylt, men fastnar i en dimma med olika saker som skrämmer honom. Jag skrev min B-uppsats i filmvetenskap om tecknade barnfilmer från öststaterna och gjorde då en närläsning av Igelkotten i dimman.  Så bra är den. Suggestiv och vacker och samtidigt enkel handling, men också läskig. Igelkotten överfalls vid ett tillfälle av sin egen rädsla mitt i dimman och minnesbilder av saker och djur  som han träffat på i dimman (ugglan bland annat) och tittaren blir rädd med honom. Och jag minns den här scenen tydligt, trots att jag inte kan ha varit gammal.

 


När Diana drar av skinnet i tvserien V (1982)
Själv minns jag inte om det verkligen var Diana som drog av människoskinnet först, men jag minns att det var sjukt läskigt och att jag tänkte på det många gånger efteråt. Mina föräldrar trodde att det skulle vara en vanlig dramaserie, men efter det där skinnavdragandet fick jag inte se fler avsnitt. Det är också anledningen till att scenen med Diana som äter en råtta inte är med på listan, jag såg helt enkelt inte det avsnittet. Men jag hörde om det på dagis efteråt, dagiskompisarnas föräldrar gjorde kanske inte samma bedömning. Alternativt hade de syskon som hade sett det och berättat, för på dagis hade tredje och fjärdeinformation samma värde som om man sett det själv.

 


Riddar Katos klohand
På 80-talet fanns något som hette Sagostunden i barnprogramstimmen på SVT. Kapitelböcker som lästes och bland dem fanns såklart Mio min Mio i uppläsning av författaren Astrid Lindgren själv. Mio min Mio är väldigt läskig med faror som lurar nästan hela tiden. Allra läskigast är passagen när Mio och Jum Jum har lyckats ta sig in i borgen och Mio faller i trappan men lyckas hänga kvar. ”Ta min hand” säger någon som Mio inte ser i mörkret, men han förutsätter att det är Jum Jum. Mio tar tag i den utsträckta handen… “Men det var ingen hand… Det var en KLO av JÄRN!” Och så slår Astrid ihop boken utan att säga något. 

 


Affischen till Den onda dockan

Jag fick såklart inte se Den onda dockan när jag var liten. Självklart inte! Däremot tapetserade biograferna med Chucky-affischerna över hela Farsta där jag bodde, och de skrämde brallorna av mig. Det fanns ställen jag undvek när medan de satt uppe, eller försökte tittade åt andra hållet när jag passerade dem. Det var egentligen det läskigaste jag kunde tänka mig, jag hade ju dockor hemma! När jag sedan, långt senare såg den, var den inte alls lika läskig som den hade varit i min barnfantasi. Bara den där fåniga rösten! I mitt huvud hade den varit mer i kalibern Annabelle.

 


Emils pappa i Emil i Lönneberga
En hård knut i magen var det jag fick av Emils hyss, saker som jag visste att pappa Anton skulle bli arg av. Men det jobbigaste var ju att Emil allt som oftast inte hade ont uppsåt, han ville ju oftast lösa saker till allas fördel. Men det läses inte på det sättet av pappan, och det var nog det som var jobbigast. Missförstånden och att Emil fick låsa in sig i Snickeboa för att skydda sig från pappa Anton. Idag kan jag kanske skratta lite åt hyssen, men som liten tyckte jag helt enkelt inte att Emil var en komedi.

 


Råttbråket i Lady & Lufsen
Mamma säger att hon fick jättedåligt samvete när jag och hon gick på bio och såg Lady & Lufsen när jag var ungefär fem år. När råttan dök upp utbrast jag indignerat: ”Mamma, det här är ingen barnfilm!” Själv minns jag bara råttans röda lysande ögon. Lady & Lufsen blev senare mitt favoritsagoband – så väldigt skadad blev jag alltså inte av upplevelsen.

 


Pappföräldrarna i Vilse i pannkakan
Sveriges i särklass mest utskällda barnprogram av Sveriges mest utskällda Staffan Westerberg. ”Storpotäten gav mig mardrömmar!” skrek man i media i slutet av nittiotalet. Själv tror jag att det mest handlade om att de ville skälla på de vänstervridna sjuttiotalsbarnprogram de varit uppväxta med. I Slutet av nittiotalet var politisk kultur ett skällsord, ingen ville beskyllas för att vara politisk. Själv tyckte jag det var hemskt obehagligt när föräldrarna av papp kom och skällde på Staffan och pekade på honom med sina jättefingrar. 

 

Barn blir rädda, eller illa till mods av lite allt möjligt. Självklart tycker jag inte att det är lämpligt att se en film som Den onda dockan i åttaårsåldern, och jag hade nog fått mardrömmar av den då. Men jag tycker också att det också blir omöjligt att skydda barn från allt som kan göra dem rädda.

Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg