Senaste Kommentarer

Top Commenters

90-talets skräpfyllda tablå – vi minns bottenskrapet – Embla

Inlägg av Embla Sue Panova den 27 augusti 2017 i

Onyanserat

Vi har ju gått och blivit helt nostalgiska här på redaktionen och temat är 90-talets skräp-tv. Något jag stolt kan säga att jag är lite av en expert på. Nu hart turen kommit till mig att lista mina utvalda serier som jag har tittat på på samma sätt som man förhåller sig till en trafikolycka: man kan inte låta bli att titta fast man mår lite, lite dåligt.

Rederiet. Häromdagen fyllde Rederiet 25 år och alltför få runtom i landet häpnade. Jag, som varje torsdag bänkade mig tillsammans med mamma (jag bodde inte hemma då), drack ibland för mycket vin och slaviskt följde serien fick min ålder på pränt och blev rätt chockad. Denna kavalkad av farsscener som ändå lyckades få in spänningen som gjorde att man hatälskade Per Morberg och bara var tvungen att se nästa avsnitt. Och nästa. Och nästa … ja, ni fattar! Det finns väl inte en ung skådespelare idag som inte under åtminstone i en scen har varit med ombord på Freja? Du-dududududu-du…

Beverly Hills. Jag bodde i min första lägenhet på Hunnebergsgatan i Linköping och hade ofta vännerna Karin och Tom över för att dricka Lambrusco och kolla Bevvan. Vi gjorde det dock med ironi och eftersom vi levde i ironins peak minns jag att jag skulle vinna varsin tisha till mig och Tom genom att ringa och svara på 10 Beverly Hills-frågor på ett 071 nummer, om ni minns dem. Jag fick en t-shirt – och den kostade mig 8000 kronor.

Vita lögner. Ja, jag har alltid haft en förkärlek för skräp-tv. Kommer det dessutom från Sverige är chanserna stora att jag kommer kolla. Vita lögner är min och kompis Annas stående skäms-koll. Så uselt, men ändå.. så underhållande! (Med det sagt: nej. Skilda världar var aldrig en grej. Incest och överklass mot sjukhus och piller = nobrainer.)

Sunset Beach började också som ett skämt. Det är ju ofta så med skitserier. Sen dras man in. Likt knark. Till slut var jag så nyfiken på hur det skulle gå för den onda tvillingen och den synska mamman att jag spelade in serien om jag inte kunde vara hemma och kolla. Tji fick jag som missade det absolut sista avsnittet efter år av idogt tittande. Jag hörde något om att det var en Dallas-avslutning, att någon bara skulle ha drömt alltihop. Men jag får nog aldrig veta sanningen.

Hem till gården är kanske ändå den serien jag har sett mest av, alla kategorier. Under en period, på 2000-talet för all del, spelade jag in hela veckans avsnitt (dubbelavsnitt dessutom) så jag hade inte mindre än 5 timmar brittisk landsbygdsintrig att tugga i mig i ett långt soffkoma med chips som enda sällskap. Om ni tyckte det lät lite konstigt så är det märkligaste ändå att personerna i introt inte ens är med i serien …!


Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg