Senaste Kommentarer

Top Commenters

Alla älskar film! – 30-talisten

Inlägg av Therese Wåtz den 6 december 2017 i

All Älskar Film! Onyanserat

alla älskar film

I dag ska vi prata lite med Iris Blomgren, född 1932, om hennes relation till film och om hur det var att se film i Stockholm på 50-talet.

Hej Iris, jag tänkte att vi kunde prata lite om din relation till film. Hur var det när du växte upp, pratades det mycket om film då?

Nej, inte alls. Där jag växte upp, Hjorthagen, hade vi en biograf, sk Folkets hus. Det kostade 25 öre för matiné och 35 öre för vanliga filmer. Jag är uppväxt i en mycket fattig familj. Mamma var handikappad av reumatism och satt i rullstol. Pappa jobbade på olika ställen och hade besvär med alkoholen efter en olycka som handikappade honom. Att ha råd med en biobiljett var otänkbart när jag var liten. Jag minns inte riktigt vad som var min första film. Däremot minns jag när jag såg Anna och kungen av Siam. Jisses vad förälskad jag blev i Yul Brunner. Hans manlighet, hans ömhet och värme i umgänget med Anna. Jag gick på moln och för första och jag tror sista gången i mitt liv, såg jag om en film. Jag var helt förtrollad.

Kungen och jag, 1956

Kungen och jag, 1956

Kungen och jag är verkligen en fantastisk film. Jag har själv sett den flera gånger. Den kom ut 1956 i Sverige, var det en film som det pratades om mycket skulle du säga?

Ja, det vill jag minnas. På den tiden var filmerna till för att vi skulle fly verkligheten, njuta och drömma. Visserligen kunde man då resa efter krigsåren men det var ganska dyrt att ta sig med flyg till andra länder och med tåg tog för lång tid. Filmen var upplevelsen av en annan värld. I den här filmen var det ju en krock mellan två vitt skilda miljöer med olika värderingar och religioner. Ondska fanns och mycket romantik som man sög till sig. Filmen skapade inga dåliga vibbar över rasgränser i alla fall inte som jag kan minnas.

Hur var det att gå på bio på den tiden, var det uppklätt och en speciell händelse eller som idag, att man kan ta en film lite när som helst?

Ja det gjorde man, kanske mest för att det betydde en resa in till storstan. Jag bodde i Hjorthagen från det jag var 3 år till jag gifte mig 1956, 24 år gammal. Sedan flyttade vi (Len och jag) till Hässelby Gård. Att gå på bio var litet av ett ”företag”. Man planerade, i alla fall var det så för mig och oss. Len var till sjöss till 1958. I Hjorthagen fanns bara Folkets Hus som också fungerade som bio. Trästolar och inte ett dugg glamoröst. Vi kallade huset för Lusoperan. Minns inte vad en biobiljett kostade 1956. Just den här filmen såg jag på Rigoletto, ensam, och jag minns att jag när jag gick hem efter föreställningen var kvar i Annas värld, drömsk, sorgsen och mycket förälskad i Yul Brunner. Har aldrig upplevt den känslan igen efter en film.

rigoletto

När man var på Rigoletto på bio på 50-talet, var det läsk och popcorn som gällde då också eller var det annat fokus då?

Jag kan inte påminna mig att vi åt och drack under filmvisningen. Jag vet att vi köpte chokladkakor, men inget annat.

Kan du fortfarande få samma känsla idag när du går ut från en biograf, som du fick på 50-talet, fast att det är mer lättillgängligt nu?

Nej, jag tror inte det. Visst finns det filmer jag sett som så att säga gått mer till hjärtat än andra, men då på 50-talet var vi inte så bortskämda med vare sig romantik eller att tas till andra länders kulturer via film. 1956 hade TV inte intagit hemmen. Vi köpte vår 1959 till VM i fotboll (tror jag), så film fick man ge sig iväg till biografer för att se.

 

Tack Iris, för att du berättade för oss om din relation till film och hur det var att se film på bio på 50-talet.


Skrivet av Therese Wåtz

En biolog som vill känna sig invigd och därför alltid letar efter detaljer och dolda budskap. Älskar riktigt bra karaktärsbeskrivningar men hatar övertydlighet. Har även en förkärlek till Will Ferrell och tecknat.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg