Senaste Kommentarer

Top Commenters

Ångest och tv-serier

Inlägg av Emil Viksell den 29 november 2013 i

Onyanserat

Gröt 1

Risgrynsgröt in på skinnet…

En lättare höst-vinter-depression har lämnat mig mer eller mindre oskadliggjord senaste tiden. Det slår aldrig fel, senhösten eller den tidiga vintern kommer alltid med ett känsloläge som gör att jag egentligen inte vill göra någonting annat än ligga i sängen och stirra i taket. Eller bara sova, sova, sova. Allt som oftast inträffar det i slutet av oktober eller någon gång i november. December är alltid förskonat. Inte för att jag varken gillar snö eller brukar julstöka och köpa julklappar. Men den där det-nalkas-jul-stämningen, med några enklare värmeljus och en sån där korv med risgrynsgröt, brukar faktiskt göra underverk.

I vanliga fall mildras konsekvenserna av denna ångest medelst konsumtion samt produktion av kulturprodukter. Något bot är aldrig att tala om. Denna gång var det dock värre än vanligt, jag var mer eller mindre tvungen att tvinga mig till att uppdatera min tv-serie-bildning för att dessa veckor inte skulle gå helt till spillo. Denna improduktivitet är ytterst frustrerande, särskilt när man rör sig i något slags frilanstillvaro av obetalt eller lågavlönat arbete. Det finns liksom inte utrymme för svackor. ”It’s a competetive world”, som Dave Gahan sjöng. I dessa stunder önskar jag att jag hade en rutinbaserad 8-5-tillvaro. Så kunde jag åka till jobbet och vara ”least effective” under en period. Och kompensera min själsnöd genom att i mjugg slicka på chefens mugg och lämna toaletten utan att nyttja toaborsten.

Nog om mina psykiska tillkortakommanden. Jag tvingade således mig själv att plöja igenom samtliga säsonger av Justified och Sons of Anarchy. Det första en mycket underhållande serie som Måns Lindman skrivit bra om här. Serien bygger på några av Elmore Leonards böcker. Han har själv sagt att han kommer från en annan deckarskola än Dashiell Hammet och Raymond Chandler. En skola där tyngden ligger på rollkaraktärerna snarare än intrigen. Ett mycket märkligt uttalande, jag vet inte riktigt om Leonard verkligen kan sin Chandler ordentligt. För om det är något denne lägger vikten på så är det rollkaraktärerna. Intrigen är hos Chandler alltid sekundär, ofta till och med ologisk och obegriplig.

Justified 2

Säg det problem som inte kan lösas med nävarna…

Särskilt obegriplig är dock inte intrigen i Justified. Det är ingen pusseldeckare, tack och lov. Den som är ute efter sådant vänder sig med fördel till samhällsfrånvända skildringar såsom Morden i Midsomer. Utan det är rakt och enkelt berättande, tyngden och fascinationen ligger – som alltid när det gäller bra serier – i människor och deras relationer. Seriens protagonist, Raylan Givens (Timothy Olyphant) har sin egen ”take” på rättvisa, han skjuter helt enkelt de som inte sköter sig, likt en Western-sheriff. Vem har tid för rättssamhällets malande justitiekvarnar liksom. Dessutom fäller han, med flera, lakoniska och dräpande kommentarer – likt de Chandlerska rollfigurerna. Mycket underhållande.

Justified 1

… eller med två rejäla skjutjärn för den delen.

Jag var väldigt het på gröten när Sons of Anarchy först drog igång. Svalde första säsongen utan fördröjning. Sedan svalnade intresset, inte av någon specifik anledning, serien föll helt enkelt bara ur mitt tv-schema. Christian Eklöw har skrivit om serien här. Christian har rätt i att Jax Teller (Charlie Hunnam) och Clay Morrow (Ron Pearlman) är rätt ointressanta rollkaraktärer. Men detta påstående håller jag definitivt inte med om: ”Jag tror i och för sig inte att den någonsin kommer att produceras en tv-serie om kriminella som är bättre än Sopranos…” THE WIRE för Guds skull, The Wire. Vilken Christian också benämner som ”världens bästa tv-serie” i en senare artikel här – så sant.

Något som Jax Teller dock gör för HD-klubbar i allmänhet och Sons of Anarchy i synnerhet är att han för in sex-appeal. De flesta rollkaraktärerna i övrigt ser mest ostädade och oduschade ut. Jax representerar den där dragningen till kriminella MC-klubbar som ibland är svår för gemene man att förstå. Framför allt en scen någon minut in i fjärde avsnittet av femte säsongen skildrar denna dragningskraft. Jax med possy bränner på sina Harleys förbi två kids som står vid sidan av motorvägen. Jax vänder sig mot dem och släpper ena handen från styret, för att sedan ånyo greppa styret och gasa ur bild – allt skildrat i slow motion. Kidsen står gapande och fascinerande. Köttigt uttryckssätt det där slow-motion. Eller ”slow-mo” som vi kallade det på 80- och 90-talet. Visst gick det väl under en period en del inflation i det där uttryckssättet, men här fångar det verkligen hur kidsen ser och uppfattar Jax.

SOA 3

Jax Teller sexing it up.

I övrigt är det ju inte en särskilt romantiserad tillvaro som skildras. Tvärtom. Det är till och med ovanligt lite av de där scenerna där frukterna av det kriminella livet skördas. Snarare är det vissa montage där glädjen av att vara en stor familj skildras – men inte alltför ofta. För någon som blir illamående av tvåsamhet och borgerligt familjeliv är detta kvävande på ett helt nytt sätt. Det är något av en bymentalitet som får sin representation. En bymentalitet där den utökade familjen är allt och det strösslas med ”I love you” än hit, än dit. Ofta visar sig dock kärleken inte vara särskilt kärleksfull.

Annars är det våldsamt som fan. Och förvecklingar som liknar den klassiska såpans intrigmakeri. Den påminner om den HBO-producerade moderna klassikern Oz. Det är mycket ur askan i elden. Så mycket att det ibland blir tröttsamt. Men det är väl kanske så den kriminella tillvaron både är och upplevs.

Det är kul och sunt att den amerikanska tv-världen skildrar platser som sällan visas i Hollywood-produktioner. Harlan County, Kentucky, i Justified och Albaquerque, New Mexico, i Breaking Bad. Och även om Sons utspelar sig i California – skildrat så många gånger i film- och tv-historien – så är det ändå en fiktiv småstad i delstatens norra del som är i fokus. Samtidigt undrar man vad det är för självbild den amerikanska tv-branschen har av sin nation: våldsam, korrupt och i princip i fritt fall. Kanske är de inte så fel ute.

Venus och Boyd

Venus Van Dam och Boyd Crowder.

Walter Goggins spelar den komplexe Boyd Crowder i Justified. Han dyker också upp i Sons som den prostituerade Venus Van Dam som genomgått ett könsbyte. Timothy Olyphant känns igen från vi-svär-mest-hela-tiden-serien Deadwood. Charlie Hunnam fick sitt genombrott i den brittiska serien Queer as Folk, se den om ni inte sett den. Den innehåller också Aidan Gillen, som även spelar Tommy Carcetti i The Wire och Littlefinger i Game of Thrones. Både Justified och Sons of Anarchy sänds i USA av FX. Också hem för den läskiga serien American Horror Story, vars andra säsong Embla skrivit om här och tredje säsong här. Jag har sett de sex första avsnitten av första säsongen. Underhållande och otäckt. Om än något rörigt med alla intrigtrådar.

Ångest – alltid aktuellt. Sons of Anarchy – sjätte säsongen snurrar nu i amerikansk tv. Justified – en femte säsong startar i januari 2014. American Horror Story – tredje säsongen as we speak. 

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg