Senaste Kommentarer

Top Commenters

Är tv farligt?

Inlägg av Embla Sue Panova den 10 augusti 2017 i

Onyanserat

Det som har varit nytt för oss har alltid känts farligt. Skräckpropagandan och användningsråden haglar tätt innan något nytt kommer och då känns det som är gammalt plötsligt tryggt. Först var det radion, sen tv’n och nu skärmtid. Det är lätt att skratta åt det man har varit rädd för, men idag tänkte vi ta en närmare titt på varför tv faktiskt KAN vara farligt och hur du kan göra för att undvika riskerna med tittandet.

Konsten att skapa en vettig människa
Som nybliven (ok, 2,5 år, but still) mamma är uppfostran plötsligt ett av mina största intressen. Det är förstås för att jag vill göra “rätt” med min dotter, men också för att jag vet att fel behandling kan göra folk fucked for life. (Tror du mig inte kan du öppna fönstret och titta ut, 98% av de du ser är ju inte riktigt kloka. Okej, inte helt vetenskapligt, men du fattar. Folk, liksom!) Man vill skapa en person som inte ägnar resten år sitt liv åt att bli ok. Under en massa år nu har Nanny-programmen gått varma och i höst kommer även en svensk produktion med råd för föräldrar som snabbt vill ha lydiga barn. Det låter väl bra. Eller?

Vem vill se en mjukis?
Innan barn tyckte jag hon var briljant, den där nannande Jo. Hon styrde upp i familjer där barnen var asjobbiga och jag skulle ha varit den första att göra precis som hon med “naughty steps”, “ imeout” osv. Faktum är att det fortfarande är en överväldigande massa mammor som följer hennes råd och tror att de gör rätt. Hon är ju ”expert”? (Då pratar jag förstås inte om de råd som faktiskt är bra, som att umgås mer med familjen osv. Det här är ju Onyanserat, så nu får ni den svartvita versionen.) Läser man lite mer om hur barn fungerar och sen ytterligare lite till om forsking kring ämnet så vet man att isolering är rent förödande för någon som har en massa känslor de behöver hjälp med – och dessutom strider det mot barnkonventionen. Tvärtom är det mjuka, inlyssnande och respektfulla metoder som får barn att växa allra mest. Men, vem vill se ett tv-program med en mjukis som lyssnar på barnen och låter dem komma till tals?

Hundarnas motsvarighet
Samma sak är det inom hunduppfostran. Istället för att visa tränare som förklarar hundens beteende och som vill förstå (Fredrik Steen har ju många poänger, till exempel att vi inte är perfekta och inte borde kräva att en hund ska vara det, men han är en av måååånga) visar man tränare som förespråkar att man ska kasta saker på sin hund när den inte lyder. Och blir den resistent mot det så – tam tam taaaammm! kastar man en tyngre sak. Låter ju långsiktigt? För att inte tala om Nannyakutens motsvarighet Cesar Milan som använder sig av hemska och kränkande metoder mot sina hundar. Som tv går det förstås hem – som metod förstör det något som hade kunnat vara en fin och ömsesidig relation mellan människa och hund. Ni vet, djuren är ju också människor.

Arga män på tv
En annan sak jag brinner för är feminism, eller allas lika värde och rättigheter oavsett kön, om du kände att ordet var läskigt. Då har vi en uppsjö program som baseras på arga män under kategorin underhållning. Arga män ska snickra, arga män ska laga mat och så vidare. Kul, kan man ju tycka. Roligt med folk som sticker ut! Och framför allt: bra tv! För vem vill se en tystlåten idiot stå och banka med en hammare? Nej, ilska och svordomar, det är kul. Men läser man endast en kortkort text om machokultur inser man ju hur jävla sjukt normaliserande det är att vi matas med sådant här utan vidare – män inte bara får vara arga, de SKA till och med gärna vara lite småförbannade och kränka folk med ord hela tiden. Det blir fel signaler både till män och kvinnor och övriga på skalan. Ett bra exempel på det är ju hur provocerande Ernst upplevs – i all sin godhet. ”Varför är han man och så snäll?” ”Varför är han mat och barfota, det är väl inte manligt?” Smaka på det en stund bara.

Snabbmat på bästa sändningstid
Jag förstår att utbildande program kanske inte är så kul. Att det känns lite statligt. Jag förstår också att de där programmen har mer bakom kameran än vi får se. Men vet ni, det är skitsamma om nannyn och barnen och föräldrarna bara spelar och alla går och äter glass efteråt – det är signalerna vi får, tipsen och råden, normerna vi matas med som är problemet.

Så nästa gång du slår på tv’n – håll ögonen öppna. Jag menar med hjärnan och skepsisen påslagen. För  TV kan fortfarande vara farligt och alldeles, alldeles förödande om vi bara sväljer det vi matas med. Kräv åtminstone att få tugga snabbmaten själv. Och om du ändå ser fram emot att se den svenska versionen av Nannyakuten i höst, och den är i närheten av sin förlaga, läs då samtidigt en bok av Lars H Gustafsson eller Petra Krantz Lindgren. Balansen kanske kan bli vår räddning.


Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg