Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Årets Bästa & Sämsta 2011 – Alex

Inlägg av Alexander Kantsjö den 30 december 2011 i

Onyanserat

BÄSTA FILM

”-Wow… vilken… fi… film!”

Crazy Stupid Love

Jag älskar filmer som hoppar hage mellan känslorna, ena sekunden skrattar man och i den andra så dyker den där klumpen i halsen upp utan förvarning. En ganska klassisk historia om en man (Steve Carell) som inkapslats i slentrianens trygga famn och tappat bort sig själv, när hans fru (Julianne Moore) begär skilsmässa efter en otrohetsaffär tvingas han mer eller mindre tillbaka till livet och få hjälp av en äckligt snygg och charmig kvinnokarl (Ryan Gosling). Jag blir alldeles bubblig i magen av den här filmen, på det bra sättet alltså. Det här är feelgood/feelbad när det är som bäst!

Source Code

Duncan Jones slog mig bildligt talat på käften med sin minimalistiska debut ”Moon”, så jag hade minst sagt höga förväntningar på denna Sci-fi-thriller. Att jag dessutom läst manuset innan och älskade det satte ribban extra högt. Jag vill inte påstå att filmen nådde ändå upp till mina förväntningar, men det här är ändå en av årets bästa filmer i mitt tycke. En hitchcock-osande thriller som lyckas hålla spänningen uppe från början till slut och en lagom komplicerad historia med några sköna tvister och vändningar.

X-men: First Class

Superhjältar har figurerat flitigt på vita duken dom senaste åren och både Marvel och DC tycks vilja blåsa liv i varenda trött trikåbärande figur dom har i sin gedigna portfolio. X-men: First Class är dock i en klass för sig, ordvitsen ofrivillig, där karaktärer, story och action får nästan lika stort utrymme. En ”origin”-berättelse som verkligen köttar ut hjältar och skurkar, relationer och viljor. James McAvoy och Michael Fassbender är klockrena som Charles Xavier och Erik Lehnsherr a.k.a Professor X och Magneto, deras vänskaps väg till fiendeskap är minst lika intressant som alla välkoreograferade actionsekvenser. Bästa superhjältefilmen hitills.

Horrible Bosses

Tre män som alla hatar sina chefer bestämmer sig för att hjälpa varandra ha ihjäl dom. En riktigt grabbig och på sina ställen riktigt låg komedi som ändå fick mig att skratta mest under 2011. Här går jag inte på mycket mer än hur ofta och högt jag skrattade. Skulle jag sätta mig ner och verkligen analysera filmen så skulle jag säkert hitta flera logiska luckor, men här handlar det ju om ren och skär underhållning så varför anstränga sig? Vill ni skratta åt tre tafatt män som gör dumma saker så är det här filmen för er.

Limitless

En otroligt snygg film! Fotot och färgerna förmedlar känslor lika mycket som berättelsen. Bradley Cooper spelar misslyckad författare som lägger vantarna på en intelligenshöjande drog som gör honom till världens smartaste man. En spännande och tight thriller som höll mig på helspänn och som höll vad den lovade i stort sett rakt igenom. Även här finns det väl en del logiska luckor men dom förbiser jag utan problem när det är så snyggt och välgjort.

SÄMSTA FILM

Ja häng med huvudet Conan… och skäms!

Conan The Barbarian

Robert E. Howards väloljade barbar blir brutalt våldtagen av regissören Marcus Nispel i detta höftskynkade spektakel. Ingenting landar där det ska; manuset är taffligt och så klischéspäckat att det nästan spricker, actionscenerna är statiska och platta, skådespeleriet stolpigt och kostym och rekvisita tycks ihoplånat av ett lajvsällskap med downs syndrom. Det här är film när den är som sämst! Jag kan inte se en enda anledning till varför den här filmen överhuvudtaget ska ses, den är inte ens dålig på ett underhållande sätt. Den är bara usel!

Pirates of The Caribbean – I Främmande Farvatten

Den fjärde filmen i ”trilogin” om den försupne rockpiraten Jack Sparrow gör själ för sin undertitel för här har man verkligen gett sig ur på en resa utan något märkbart mål. En resa som verkar ha gjorts bara för att tjäna ytterligare pengar på ett redan urvattnat koncept och för att Johnny Depp verkar trivas i Sparrows romraglande kropp. Manuset är så skrattretande dåligt att jag nästan blir förbannad över att någon faktiskt fått betalt för det, det rusas igenom fjantighet efter fjantighet och dom få relationer som faktiskt finns är så lövtunna att dom knappt märks. Hur man kan fortsätta göra sämre och sämre filmer efter en klockren första film är för mig en gåta. Kanske det kan bli del fem… Pirates of The Caribbean – The Search for a Good Script.

Baksmällan II

Jag läste igenom min egen recension av den här filmen och undrade hur fan jag tänkte när jag gav den en trea. Jag minns att jag satt i biosalongen och var ända ganska underhållen. Så här i efterhand när jag sett filmen igen så undrar jag om jag gick på någon form av lyckopiller den dagen. Efterföljaren till en av dom roligaste filmerna någonsin är bara en blek karbonkopia av originalet och saknar allt som gjorde den första filmen bra. Det känns som om manusförfattarna bara har tagit första filmen, suddat ut och fyllt i med större och värre saker. Saker som dessutom är sämre och tråkigare än i originalet. Alla medvetna referenser till Baksmällan I känns bara krystade och lama, som en uttalad ursäkt för att dom stulit från sig själva. Skit i den här och se ettan igen istället.

The Change-Up

Det smärtar mig att se två bra skådespelare i en riktigt urusel film. Både Jason Bateman och Ryan Reynolds är två av mina favoritskådisar men här blir jag tvungen att hata dom båda två en aning. Bateman spelar uttråkad familjefar och Reynolds en kvinnofällande slacker, under framkrystade omständigheter byter dom kropp och lär sig en läxa på vägen. Vägen är dock kantad med pinsamma och barnsliga skämt som får mig att greppa skämskudden så krampaktigt att knogarna vitnar. Skratten är lika frånvarande som dom båda skådespelarnas integritet och det var med nöd och näppe som jag orkade med ända till slutet. Jag önskar verkligen att jag sluppit se Ryan och Jason förnedra sig själva på det här viset!

Drive Angry

En man rymmer från helvetet för att jaga efter männen som dödade hans fru/dotter/klasskamrat/granne eller vad det nu var och våldför sig på dom under onödigt utstuderade omständigheter. Nicolas Cage fortsätter att göra smörja efter smörja, denna ständigt överspelande nepotism-anställda pajas har tappat all koll när det gäller val av filmer. Det är svårt för mig att skriva hur dålig den här filmen är, delvis för att jag faktiskt inte såg klart den och delvis för att det jag såg av den var så fruktansvärt dåligt att jag fick okulär stigmata efter bara några minuter. Undvik till varje pris! VARJE PRIS!

BÄSTA TV

”-Zombies beware, the models are here!”

The Walking Dead – Säsong 2

Efter en klockren första säsong fortsätter zombiesuccén att leverera på toppnivå. Även om det i den andra säsongen är ett något långsammare tempo så lyckas man upprätthålla känslan av utsatthet och hopplöshet. Relationerna spelar egentligen en större roll än det yttre hotet och det är intressant att se hur vanliga människor beter sig och förändras under en världsomfattande katastrof. Det är välskrivet, välspelat, välproducerat och välregisserat. Alla bitarna faller på rätt plats och jag hoppas dom lyckas hålla nivån uppe i fortsättningen.

Louie – Säsong 2

Stå-upp-komikern Louis CK levererar en ganska lågmäld och tragikomisk serie baserad på sin stand-up-rutin och sitt eget liv. Detta semisjälvbiografiska lilla mästerverk slår an ett perfekt ackord på mig humorharpa med sitt nästan dokumentära bildspråk och jordnära berättargrepp. Relationsproblem, föräldraproblem, självbildsproblem, ekonomiska problem och problem i största allmänhet sätts under den rödhåriga komikerns cyniska lupp och skratten sätts lika många gånger i halsen som dom släpps fria i asgarv. Att den här serien inte fått mer uppmärksamhet är för mig helt ofattbart.

Spy – Säsong 1

En handlingsförlamad nyskild man ligger i vårdnadstvist när han ansöker om nytt jobb och blir av misstag anställd som agentrekryt på MI-5. Här är det verkligen inte någon form av verklighetsanknytning över huvudtaget, karaktärer och händelser är i stället utflippade och over-the-top. Även om grundproblematiken med en förälder som gör allt för att få behålla sitt barn går att känna igen så är resten skönt skruvat och människor beter sig omotiverat underligt vilket jag anser är en evig källa till humor. Brittisk humor i ett nötskal.

Happy Endings – Säsong 1

Få serier har väl etsat sig in i popkulturen så starkt som ”Vänner” och när serien slutade så var det många som upplevde ett gapande hål i humorutbudet på TV och i sina liv. Jag vill inte påstå att Happy Endings är lika välslipat som vänner, men det kommer ibland skrämmande nära och jag vill kalla det här för 2010-talets Vänner. Tydliga karaktärer med hög ”likeability”-faktor och igenkänningshumor med en lagom dos popkulturella referenser gör det här till en perfekt blandning för alla tillfällen.

Game of Thrones – Säsong 1

Det här är utan tvekan en av dom mest välproducerade TV-serier jag någonsin har sett; magnifika scenerier och miljöer, underbar kostym och rekvisita, en otrolig känsla för detaljer som gör att man verkligen uppslukas av George R.R. Martins värld av ond bråd död, konspirationer, fejder och dekadens. Här känns allting verkligen på rätt plats, rollbesättningen är magnifik och man älskar att hata dom som ska hatas och man älskar att älska dom som ska älska, men det är heller inte svart eller vitt utan gråskalorna skänker en skön nyans till den klassiska kampen mellan ont och gott. Det blir så mycket mer intressant om hjältarna inte bara är änglalika varelserna med endast goda intentioner och när skurkarna inte bara är diaboliskt skrattande män med tuschpennsmustasch och slokhat. Det här är TV som TV ska vara!

SÄMSTA TV

Den här fonten är faktiskt en av dom bättre specialeffekterna i serien.

Terra Nova – Säsong 1

När det kommer till dom sämsta Tv-serierna så blir det genast lite svårt eftersom man sällan tittar igenom en TV-serie som suger häst… och när det kommer till Sci-fi-spektaklet Terra Nova så är det just så, jag så inte ens klart första avsnittet för jag riskerade att svimma av syrebrist då jag stönade och suckade konstant åt det mesta; den lökiga och väldigt krystade premissen och dialogen, tom ganska endimensionella karaktärerna och framförallt dom extremt kackiga specialeffekterna. Det  blir fruktansvärt svårt att köpa en förhistorisk värld när det sur ut som ett animationprojekt från klass 5B i Upplands Väsby-skolan. Att det är Spielberg som ligger bakom hjälper föga när det mesta känns som en dålig blandning av Lost, Jurassic Park, Expedition Robinsson och Gilligans Island.

Idol 2011 – Säsong… 837?

Jag är så trött! Jag är så evinnerligt trött på programmet som stannat kvar i rutan långt efter det att jag demonstrativt borstat tänderna och tagit på mig pyjamasen. Hur orkar ”Svensson” i soffan om och om igen se en ”ny stjärna födas”? En stjärna som brinner lika länge som en fis på ett stearinljus. Deltagarna blir bara yngre och yngre, sämre och sämre. Samma visa om och om och om och om och om igen, dessutom utan något som helst mellanrum. Knappt har den sista tonen tagits av årets vinnare förrän det är dags för en ny omgång. Nu säger dom tack och lov att det här var det sista året och jag hoppas att dom står vid sitt ord, för det här är ordentlig skit-tv.

V – Säsong 2

Jag hade stora förhoppningar på den här serien eftersom jag slaviskt följde 80-talsversionen och dessutom har sagt ”varför gör dom inte en remake på V med dagens teknik” ändå sedan jag klev ut ur biosalongen efter ”Independence Day”. Så jag gnuggade mysande händerna när jag hörde att serien var på väg. Nu skulle det göras på riktigt tänkte jag… men ack så fel jag hade. I  en plastig och pastellig värld med nästan lika dåliga specialeffekter som i Uwe Bolls filmer gör man mosad pannkaka av ett koncept som fungerade utmärkt men som här tappas bort i ett försök att göra historien djupare och mer modern. Jag gillade dom första avsnitten men sen gick det utför och när man för första gången såg den datoranimerade versionen av ödlorna så gav jag upp. Som tur är lades serien ber efter andra säsongen.

American Horror Story – Säsong 1

Det här är en serie som lika gärna kunde varit med på listan över dom bästa serierna men det lider av en alldeles för kraftig och hastig nedåtgående kurva. Den började väldigt bra och jag satt på helspänn genom dom första tre-fyra avsnitten. välskriven dialog och mänskliga karaktärer gjorde denna skräckserie till ett unikum inom genren, att den dessutom levererade en utomordentligt obehaglig och kallar-kårar-framkallande stämning gjorde inte saken sämre. Dock tänkte jag redan från början ”Hur ska det här hålla i mer än en säsong?”. Svaret kom redan innan första säsongen ”troligtvis inte alls”. Serien har i mitt tycke redan ”hoppat hajen” och blandat in alldeles för mycket av ”det goda”. Jag hoppas att man kan rätta till det här inför andra säsongen, men jag har svårt att se hur. Årets största hopp OCH besvikelse.

Gäster med Gester – Säsong ???

Har inte sett ett enda helt avsnitt utan bara några glimtar men det räckte för att jag skulle få ett akut narkoleptiskt anfall. VARFÖR i hela fridens namn rotar man fram ett gammalt dammigt koncept som bara funkade för att utbudet på den tiden var så skralt?! USCH! USCH! ARRGH!

SLUTLIGEN

2012 lovar ett intressant film- och TV-år; Ridley Scotts ”Prometheus”, Peter Jacksons ”The Hobbit”, Men in Black III, Nolans ”The Dark Knight Rises”, Mårlind och Steins Hollywooddebut ”Underworld Awakening” är några filmer som jag fnittrar av förväntan åt. Andra säsongen av ”Game of Thrones”, ”Spartacus – Vengeance”, fortsättningen på Fringe säsong 4, fortsättnigen på andra säsongen av ”The Walking Dead och andra säsongen av BBC’s ”Sherlock” är några TV-serier som ska lustittas. För övrigt hoppas jag att ”Karatefylla” – Säsong 2 lyckas leva upp till hypen och att ”Ikognito” faktiskt får premiär under året. Jag ska skriva färdigt minst tre långfilmer (i alla fall en första version) och skriva mycket mycket mer här på Onyanserat!

Skrivet av Alexander Kantsjö

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Mats Janson

    Går fortfarande och funderar på om det låg någon sanning i det där ryktet om att Lennart Swahn (Gäster med Gesters skapare) fört upp en abborre i Bo Hanssons (en annan SVT-stofil) bakdel som gick på 80-talet. Har alltid tyckt att det låter ytterst märkligt.

  • Jonas Ewertsson

     USA Today wrote, ”What matters are the dinosaurs, who – particularly in the first hour – are as convincing and startling as TV has ever offered, roaming a gorgeous, CGI-enhanced terrain.”[74] The Wall Street Journal wrote: ”Terra Nova leaves ye olde cheap-set series in the dust with production values that make each episode look cinematic.”[75] The Washington Post wrote, ”Literally the biggest thing on TV this fall, Terra Nova has it all: time travel, misguided utopianism, ”Swiss Family Robinson”-style cohesion and lots of hungry dinosaurs. It’s all pretty dazzling.”[76]

  • Pingback: Onyanserats förväntningar inför 2013 | Onyanserat - Blogg om film och tv()

Fler onyanserade inlägg