Senaste Kommentarer

Top Commenters

Debatt: Jan Holmberg missförstår A-märkningen

Inlägg av Emil Viksell den 22 oktober 2013 i

Onyanserat

A-stämpel_svart-550x550

Ingrid Forsberg skrev väl om A-märkningen här på Onyanserat förra veckan. I fredags tog Jan Holmberg, Vd för Stiftelsen Ingmar Bergman och filmforskare, upp samma märkning i en debattartikel i Dagens Nyheter (Filmvetare alltför manusfixerade, DN 18/10).

Holmbergs artikel handlar inte egentligen specifikt om A-märkningen, men han återkommer till den i flera passusar, som vore den en nagel i ögat på honom. Hans artikel är i själva verket ett slags allmänt utfall mot den samtida filmkritiken – och en talan om dess förfall. Han knyter an till Åsa Beckmans, biträdande kulturchef på DN Kultur, kritik av litteraturkritiken (Den enögda litteraturkritiken, DN 8/10).

Deras kritik har vissa likheter. Beckman diskuterar litteraturkritikens fokusering på diskussionsämnet i samtida romaner, på bekostnad av litterariteten och den estetiska medvetenheten. Medan Holmberg koncentrerar sin kritik på A-märkningen, även om han nämner att filmvetare inte kan skilja ”… en zoomning från en inåkning om så livet hängde på det.” Han är också kritisk till manusfixeringen hos filmvetare. Det ironiska i sammanhanget är att de båda klappar den andres områdes kritiker på ryggen, och hyllar dem som vore de ljusfyrar i kulturmörkret, samt klankar ned på sitt eget fälts kritiker.

Först måste det här klargöras, det finns inget politiskt vakuum där vi kan ”fritt” kan diskutera någon form av mänsklig verksamhet. Vi har inte ens ett språk som är apolitiskt. Det här glöms lätt bort, men det är alltid giltigt: Allt är politik. Det finns ingen tid eller plats, och inget tillstånd, som vi och Jan kan återvända eller ta oss till som är politiklöst. För det andra, jag tycker det är vulgärt med versaler, så ni får istället tänka er att allt efter kolonet står med stora bokstäver: A-märkningen är ingen kvalitetsstämpel.

Les Enfants 2

Några dudes och Tatiana Moukhine i Marguerite Duras Barnen (Les enfants) från 1985.

Det handlar således inte om att Marguerite Duras filmer skulle vara dåliga för att de inte klarar Bechdel-testet. Om de nu inte gör det? Främst är ju redskapet intressant på en aggregerad nivå, man kan alltså se den totala (under)representationen av kvinnor i den totala filmproduktionen. Att A-märkningen och Bechdel-testet blir så diskuterat och kritiserat beror inte på att de förment intellektuella har synnerligen välutvecklade näsor för analysinstrument, oanfrätt av makthierarkier. Det beror i själva verket på att märkningen och testet angriper just makt, sedan kläs kritiken i en massa andra trikåer, man för något slags kvalitetsdiskussion och så vidare. Det är chockerande att Jan själv inte kan se sin egen delaktighet i detta.

Hur kan man ens påstå att man skildrar verkligt liv när man i princip utelämnar halva befolkningen? Bechdel-testet är trubbigt och det används i brist på annat, det korrekta att uppröras över, utöver sakers tillstånd, är ju i så fall att det inte finns något annat analysverktyg – och göra någonting åt saken.

Så här skriver Holmberg: ”… ’A-märkningen’: det slutgiltiga offrandet av den meningsfulla kulturkritiken på den vällovliga dumhetens altare.”

Man måste väl för sjutton – inte bara som kritiker, utan även som människa – kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt? Det är väl ingen filmvetare, eller filmkritiker, som planerar slänga ut alla andra analysverktyg och enkom sporta Bechdel-testet?

Om nu Holmberg tror att det finns ett politiklöst tillstånd att ta sig till, så får han mer än gärna hitta det och mejla, twittra eller helt enkelt skicka ett maskinskrivet brev när han tagit sig dit. Det fanns inte heller ett politiklöst tillstånd före feminismen, om det nu är det han tror. Att film i stort bara innehåller män som talar till män, om män, är ett uttryck för politik och makt. Om han avskyr A-märkningen och Bechdel-testet så mycket så kan han ju faktiskt forska fram ett nytt sätt att definiera kvinnors underrepresentation i film. Eller, han kanske inte ens tycker att underrepresentationen är ett problem? Och om han av någon outgrundlig anledning tror att det finns apolitiska zoomningar och inåkningar, bistår jag gärna med ett ihopklipp från diverse filmer som tyder på annat.

Vi andra kan fortsätta se Bechdel-testet och A-märkningen för vad det verkligen är, ett led i att förändra ett tillstånd som faktiskt är totalt orimligt.

 

Skrivet av Emil Viksell

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Kow

    Fast är inte problemet med a-märkningen att Bechdeltestet fungerar främst på aggregerad nivå, men märkningen avser enskilda filmer? Det vill säga att det kan säga något om en population av filmer (som ex. svenska filmer 1990-2010), men säger ganska lite om en individuell film?

    Dessutom saknas det väl knappast verktyg inom filmvetenskapen för att analysera filmer ur ett genusperspektiv? Här kan man väl också notera att kvalitativa verktyg är att föredra framför kvantitativa (som Bechdeltestet) när man ska analysera enskilda filmer – för man får fram mycket mer ur en kvalitativa analys på enskilda objekt, för den går betydligt djupare. Diskursanalys, semiotik, bildanalys etc. bör kunna användas och används säkerligen inom filmvetenskapen. Jag tvivlar (utan att vara filmvetare) att kvalitativa genusanalyser saknas inom filmvetenskapen.

    Sedan kan Bechdeltestets validitet ifrågasättas, i alla fall om man menar att det ska mäta en films jämställdhet. Är en film nödvändigtvis jämställd för att två namngivna kvinnor pratar om något annat än män, om den exempelvis reproducerar i övrigt stabila könsroller. Kan för övrigt en enskild film vara ”jämställd” (om vi ser det som någon form av jämlik fördelning)? Möjligtvis kanske filmproduktion anses vara ojämställd, genom att det saknas filmer som sätter kvinnor i centrum, men enskilda filmer? Det viktiga ur feministisk synpunkt är kanske snarare hur kön framställs i filmen – det är möjligt att göra feministiska filmer som behandlar helt mansdominerade miljöer – genom exempelvis ifrågasätta stabiliteten identitet som ska komma av könet.

  • Erik

    Wow, Kow! Exakt så skulle jag ha kommenterat blogginlägget ovan om jag förmått.

  • Otvivelaktigt finns det en hel verktygslåda för filmvetare
    att tillgå, fördelen med Bechdel-testet är just att det är så pass
    lättbegripligt – och det har säkerligen fått starkare fäste i en
    populärkulturell debatt snarare än i ”tung” filmvetenskaplig forskning.

    En annan av fördelarna, vilken de facto beror av bristen på
    komplexitet i testet, är just att människor som inte är skolade i semiotik,
    diskursanalys eller annan typ av mer kvalitativt betonad metod både kan begripa och faktiskt använda testet.

    Sedan, återigen, är det inget bevis för att en film varken är bra, dålig eller fullfjädrat jämlik. A-märkningen talar om att en film klarar Bechdel-testet, som lyder under dessa premisser: Ha två namngivna kvinnliga rollfigurer… och så vidare. Extremfallet är att en porrfilm bestående
    av endast tjejer som har sex med tjejer, och producerad med en ”manlig blick”, mycket väl kan få en godkänt-stämpel. Nackdelen är att Bechdel-testet så att säga räknar representationen, och inte hur det representeras.

    Du (Kow) för ju här en högst angelägen diskussion om metoden. Men det massiva motståndet mot testet och märkningen har ju med makt,
    eller risken att förlora makt, att göra. Alla metoder är behäftade med problem, vissa mer än andra, men jag vänder mig mot Holmbergs invändningar då jag anser att de inte har med metodkritik att göra, utan är maktspråk. Kulturkritiken har alltid varit politiserad, A-märkningen är ett av svaren på den tidigare politiseringen.

  • Björn

    Är det inte att göra det väl enkelt för sig när man avfärdar kritik mot testet med att det beror på att riskar att förlora makt. Jag har som biobesökare ingen som helst makt över filmvärlden, jag tycker ändå att detta snack om att testet (som inte fungerar på enskilda filmer) anses fungera på den totala mängden film som produceras är som att hävda att en termometer som inte kan avläsa temperaturen fungerar bara man gör 10 000 mätningar. Nackdelen du nämner (att det inte säger något om det kvinnliga perspektivet) är ju det som gör testet oanvändbart annat än att i populistiskt syfte hävda att testets godtyckliga regler visar att filmbranschen diskriminerar kvinnor.

  • Kow

    Jo, jag förstår det – och det är väl något tråkigt att hamna på sidan som använder maktspråk. Jag håller alltså med om att mycket av kritiken mot Bechdeltestet handlar om att man inte vill uppmärksamma genusfrågor i film och filmkritik.

    Jag tycker som sagt att Bechdeltestet kan ha sina poänger om man tittar på en population av filmer, men att det säger ganska lite om enskild film. Problemet med märkning är att det blir en ganska fyrkantig stämpel – som också får en känsla av filmen ska bli ”politisk godkänd” på ett sätt som inte behandlar filmen i fråga som ett unikt verk eller på filmens förutsättningar.

    Visst, att avancerad semiotik och diskursanalys kan vara svårt för allmänheten – men nog borde det gå att skriva populariserade (kvalitativa) filmanalyser? Det kan också öppna för djupare och bättre diskussion om genus och film än vad Bechdeltestet kan göra. Jag tror att diskussionen om enskilda filmer gynnas mer av att folk ser på filmen och försöker förstå den än använder ett test. Eventuellt skulle man ju kunna utveckla några frågor (som ett kvalitativt alternativ till Bechdeltestet), som kan användas för att starta en diskussion om film och genus (typ ”Hur framställs kvinnor och män i filmen?” fast mer specifikt):

  • Kow

    Fast så funkar ganska många statistiska mätningar. De abstrahera en ganska liten del av verkligheten och mäter den. Ta även termometrar – de är ganska reliabla, men ger de alltid valid resultat? Hur vi kallt eller varmt vi upplever vädret är ju inte endast faktor som en termometer kan mäta (om det är nu det vi vill mäta) – exempelvis påverkar vindstyrkan den upplevelsen ganska mycket. Sedan mäter en termometer i skuggan (vid vissa tidpunkter) helt annat än när den är i solen – även om den i genomsnitt vid många mätningar mäter rätt.

  • Kow

    Tack!

  • Björn

    Hur vi som människor uppfattar temperatur, och hur en termometer mäter i sol och skugga känns som ett uppenbart försök att blanda bort korten, och att avsiktligt missa min poäng. Min kritik mot Bechdeltestet är att det inte är ett tillförlitligt verktyg för att påvisa det som dess anhängare anser att den visar. Det spelar ingen roll hur stort eller litet urval av filmer testet appliceras på, det kommer ändå inte att korrekt identifiera filmer som på något sätt ”utelämnar halva befolkningen”. Detta oaktat luftfuktighet och kyleffekt.

Fler onyanserade inlägg