Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Vi måste prata om ”Det Stora Blå” – del 3

Inlägg av Alexander Kantsjö den 12 december 2012 i

Onyanserat

Idag var det egentligen meningen att jag skulle fortsätta min serie om den nya Star Wars-trilogin, men jag upptäckte att det var svårare att bena ut alla rykten om en möjlig regissör och satt plötsligt med skägget i brevlådan. Därför tar jag idag en ofrivillig paus i serien och bjuder istället på en något mer personlig läsning.

För drygt två år sedan skrev allas vår Måns Lindén två inlägg (som ni kan läsa här och här) om hans något ansträngda förhållande till Luc Bessons hyllade film ”Det Stora Blå”, inlägg som väckte till liv en gammal lögn som jag burit på i nästan hela mitt vuxna liv: Jag har aldrig sett ”Det Stora Blå”! Men jag har alltid sagt att jag har gjort det! Inte nog med det… jag har dessutom påstått mig älska filmen, att den utan tvekan skulle ligga på min Topp-Tio-Lista över världens bästa filmer, och suttit och diskuterat den med människor som faktiskt har sett den och ingen av dem anade ulven i fårakläder bland dem.

Mannen som smälte många kvinnors hjärtan.

Jag är övertygad om att nästan alla människor har åtminstone en stor lögn som är så gammal och innött att man nästan glömt bort att det från början var en lögn. En lögn som rotat sig så djupt i vårt undermedvetna att den blivit som en sanning, så till den grad att den med största sannolikhet inte skulle ge utslag på ett polygraftest.

Den här typen av lögner brukar oftast börja med en önskan att imponera, att inte vara den som är utanför: den enda som inte blivit av med oskulden, den enda som bara har en X-wing, den enda som ”bara” legat med sin fru, den enda som inte sett ”Det Stora Blå”. Så för länge sedan började allt ganska oskyldigt och enkelt: ”-Vi låg nästan med varandra en gång på ett läger i Norrland”, ”-Jag har Stardestroyern och två X-wingskepp hos min farfar på landet”, ”-Jag har legat med typ 20-25 stycken, men inte så många på sista tiden”, ”-Jag har sett ”Det Stora Blå”, den är bra”.

Så här såg det tydligen ut hemma hos många far- och morföräldrar på landet.

Men av någon anledning stannar det inte alltid där. Man har ljugit och vill ogärna erkänna sin lögn så man fortsätter, och för varje gång man berättar lögnen så adderas något litet. Det blir som en inre ”viskleken” där dessutom dina vänner som berättar lögnen lägger till nya saker. Tiden går och till slut: ”-Hon var 19, bodde i Norrland och var aerobics-instruktör, vi kn*llade oavbrutet i 19 timmar! Sju gånger ovanpå hennes tvättmaskin!”, ”-Hos min farfar på landet har jag Dödsstjärnan i naturlig storlek, en Darth Vader-dräkt och fyra Stormtrooper-dräkter… och ett riktigt lasersvärd!”, ”-Jag tappade räkningen runt fyratusen, men jag har väl legat med sådär en 6-7000… bara det senaste året.”, ”-Jag har sett ”Det Stora Blå” säkert 1000 gånger och jag älskar den! Framförallt den nästan tre timmar långa Director’s Cut som är helt fantastisk! Den förändrade mitt liv!”.

Lögner! Lögner! Alla dessa lögner!

Så hur började då min lögn? Precis som för så många andra började det med en tjej. Tjejen med stort T. Min första kärlek. Hon hette Linda och vi träffades 1992 på ett gig på Partille Församlingshem som vi hade med vårt band ”Black Nights”. Som jag minns det så var det en beundransvärd publikskara på säkert femton personer… och Linda var en av dem. Hon gick på musikskolan tillsammans med bandets gitarrist och hade inget bättre för sig en fredagskväll. Jag hade precis fyllt femton och plötsligt vaknade känslor inuti mig som jag aldrig känt förut.

Jag var milt sagt ingen självsäker kille i tonåren och i Lindas sällskap blev jag så nära efterbliven man kan komma utan en faktisk diagnos: Jag svettades floder, stammade, fick oannonserade pubertalfalsetter och drabbades av verbaldyslexi. Jag kunde säga de mest osammanhängande och underliga saker. Tonårskärleken förvandlande mig till en lallande idiot och fick mig dessutom att så småningom att bli en långtidslögnare.

Partille Församlingshem, platsen där allt började.

Jag minns inte exakt hur Jag och Linda började umgås men jag vill gärna minnas att jag tjatade hål i huvudet på min kompis att han var tvungen att bjuda in henne på vår nästa spelning… och vår nästa… och nästa… och på festen på lördag… helt enkelt på allt som vi kunde tänkas göra den närmsta framtiden. När vi satt hela gänget en kväll och bara satt, som man kunde göra på den tiden då alkohol inte var lättillgänglig, började vi prata om film… vilket i vanlig ordning ledde till att jag orerade om film (jag var en outhärdlig cineastisk besserwisser redan då). Jag gick igenom alla mina favoritfilmer från A-Ö och spelade troligtvis upp flera scener ur samtliga. Ingen annan fick en syl i vädret… förrän Linda sa något i stil med ”-Jag älskar ”Det Stora Blå”, det är min favoritfilm”. POFF! Borta var alla tankar om ”Star Wars”, ”Tillbaka Till Framtiden” och ”The Goonies”… istället…

Jag: ”Jag med! Den är skitbra!”

Linda: ” Jag skulle vilja se den igen…”

Jag: ”Jag har den hemma… på original! Vi kan se den hos mig om du vill?”

Vad fan sa jag?! Det susade i mina öron av den plötsliga adrenalinchock jag fått av möjligheten att sitta ensam i TV-soffan med min drömtjej, så jag hörde knappt vad hon svarade men jag uppfattade vagt att det var positivt. Därefter följde en kort diskussion om filmen och jag höll mig flytande genom att bara nicka medhållande och hänga mig i allas ”Aaah, visst är den bra?”. Mest satt jag faktiskt och grubblade på hur jag skulle lösa det faktum att jag inte alls hade ”Det Stora Blå” hemma, allra minst på original.

Ungefär så här såg jag ut på den tiden, så ni förstår...

Idag hade det varit lätt löst genom några klick med musen, men i början av 90-talet fanns det inte så många alternativ. Jag hade ett: ”Dolores”. En affär som då låg i närheten av Femmanhuset i Göteborg och som främst specialiserade sig på vinylplattor och serietidningar, men som även hade en liten avdelning med importerade och begagnade VHS-kassetter. Redan dagen därpå satte jag mig på buss 513 med mina besparingar i fickan för att hitta det som skulle kunna bli min stora chans.

Dolores flyttade så småningom hit men numera verkar det som att de tyvärr har lagt ner.

Jag letade frenetiskt igenom videohyllan på Dolores men utan framgång, däremot hittade jag ett sedan länge eftersökt exemplar av Peter Jacksons ”Bad Taste”, en film som äger väldigt få likheter med ”Det Stora Blå” men som jag ändå var tvungen att köpa. Så det var med en bitterljuv sötma som jag gick till kassan för att betala. När killen bakom kassan tog betalt kom jag mig för att fråga om de hade ”Det Stora Blå”, men som jag väntat mig svarade han ”-Om den inte står i hyllan så har vi den inte.”, jag nickade uppgivet, men så kom miraklet, ”.-Men vi kan beställa den åt dig om du vill?”. Om jag ville!

Det ödesmättade omslaget, inte mitt men ett liknande.

Några veckor senare var det dags att hämta ut mitt purfärska exemplar och jag såg framför mig alla möjliga scenarion som alla slutade i någon form av intim aktivitet mellan mig och Linda, så pass mycket hade jag förstått om filmen att den hade en ganska stark emotionell inverkan på tjejer och det förutspådde ju åtminstone möjligheten att jag skulle få bli av med oskulden om jag spelade mina kort rätt. För det var väl det som livet handlade om för en femtonårig kille? Att få ligga för första gången.

Jag satt hela bussresan hem och läste beskrivningen på baksidan av videofodralet. Memorerade den. I min hand höll jag just nu det mest värdefulla i världen. Allt jag behövde göra var att åka hem, lyfta på luren och ringa till Linda, bestämma en dag att träffas och sedan låta filmen bana min väg in i hennes hjärta. Det skulle bli fantastiskt! Det skulle bli magiskt! Det skulle bli underbart! Det skulle… aldrig bli av.

Fortsättning följer….

 

Skrivet av Alexander Kantsjö

En cineastisk allätare som framförallt slukar genrefilm och Tv-serier. Tycker att Leonardo Di caprio är på tok för överskattad och har en förkärlek för udda karaktärer. Skriver manus och drömmer om att sätta genrefilm på den svenska filmkartan. Vattuman och en smula laktosintolerant.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg