Senaste Kommentarer

  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017
  • Therese Wåtz on Dr Who – Alla tiders doktor

    Ja, han är onekligen väldigt populär (med rätta). Jag ska ta en till titt på Baker, för han har fått...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Domhnall Gleeson – Hollywoods nya kelgris

Inlägg av Måns Lindman den 16 februari 2016 i

Onyanserat

DG

Det är fikarast i drömfabriken där inspelningarna av Star Wars: The Force Awakens pågår för fullt. Då landar plötsligt ett manuskript i knäet på en av vår tids snabbast växande men också mest anonyma filmstjärnor to be. Han ställer ner sin tekopp och börjar att skumma igenom texten och bestämmer sig där och då. Om inte himlen hinner rasa ner över oss alla innan dess så skall han spela mot Leonardo DiCaprio i The Revenant. Det stod skrivet i stjärnorna den där dagen. Kalla det ödet. Kalla det en röst från högre makter men inget skulle stoppa Domhnall Gleeson från att plocka hem rollen som Captain Henry. En roll som inte liknade något annat han tidigare gjort och det var också ett naturligt nästa steg i karriären. Han visste inte då vilka logistiska prövningar som väntade men det skulle snart stå klart för den Dublinfödda Gleeson att Star Wars skulle framstå som en barnlek i jämförelse. Borta var lyxhotell, bekväma studioinspelningar och varm mat. Istället vankades det vildmark, tält och rå lever. Då hade ännu inte Tom Hardy tackat ja. Förutom lite löst bakgrundsfolk så var det i princip bara Leo som var klar.

Snart hade dock Alejandro González Iñárritu samlat ihop sitt dreamteam och med en etablerad superstjärna, de senaste årens stjärnskott och den nya generationens ess blev den, egentligen inte alls särskilt kommersiellt tillgängliga The Revenant snabbt en succé. Men vem är egentligen den här Domhnall Gleeson som plötsligt syns överallt och verkar landa precis rätt kontrakt gång efter annan? Sitter snubben med branschens bästa agent eller är han i själva verket precis så talangfull som antalet framträdande vill göra gällande?

DG1

Domhnall i The Revenant. Tillbakalutat aggro.

Som vanligt rör det sig förmodligen om en kombination av båda men är det något man kan säga om Domhnall Gleeson så är det att han inte sticker ut. Han är så långt ifrån en tabloidsökande rockstar man kan komma. Faktum är att det knappt går att hitta en intervju på nätet. Inga sliskiga skandaler, inga smygromanser, inga slagsmål, inga nakenchocker eller spritfester. Inte en enda artikel som handlar om en megalomanisk självbild där han skall ta över världen. Domhnall Gleeson är en mardröm för Hans Shimoda. Trots, eller tack vare detta är alltså den lågmälda irländaren på väg att cementera sin plats i Hollywood. Kanske närmar vi oss tid där vanligt folk har tröttnat på tokiga scientologer, kokainstinna bråkstakar och ampintocentriska divor. Kanske välkomnar vi en mer lågmäld generation som lägger fokus på sin prestation på jobbet snarare än sitt privatliv.

DG3

Domhnall i Star Wars – Sammanbitet söndrande och härskande

För slitit, det har han och han hade gjort lite småprylar innan, med betoning på indie och varit stabil i små men viktiga roller men mitt och förmodligen majoritetens första minne av Domhnall Gleeson är som Ron Weasleys bror i de sista Harry Potter-rullarna. Det var inte länge sedan. Vi snackar fem år. Sedan dess har han synts i mängder av kritikerrosade filmer tillsammans med gräddan av eliten. Jag tänker inte radda upp hela meritlistan här men nog är den imponerande alltid. Han verkar vara en nutida Kung Midas där allt han tar i förvandlas till guld. Om ni vill ha empiriska bevis så säger jag bara fyra. Karln är med i FYRA Oscarsnominerade filmer med totalt 22 nomineringar i år. Jag har inte gjort någon research men nog det känns som ett rekord. Min egen bild av honom är lite kluven. Visst är han en habil skådespelare och det är svårt att sätta fingret på det men känslan är ändå att det är något som saknas. Jag får liksom aldrig några bestående intryck av honom. Han flyter bara med och oftast är det tack vare någon annan som i sin tur levererar så att skjortan står rätt ut.

DG5

Domhnall i Ex Machina – Introvert IT-tekniker

Återigen, något rätt gör han ju för att nå aktuell status men i nämnda The Revenant är det snarare två andra herrar jag lagt på minnet när jag lämnat biografen. I superlökiga men ändå omtalade och hyggligt framgångsrika Unbroken hade Gleeson svält sig själv men det var ändå en viss Jack O’Connell som stod för grannlåten och fick de stora rubrikerna. Ex Machina tillhörde Alicia Vikander och de gånger Gleeson var minnesvärd var i scener tillsammans med Vikander eller Oscar Isaac. I Star Wars var han återigen ganska anonym, visserligen en frisk fläkt och med rejäl potential för större utrymme i framtiden men ändå, han solade sig i glansen av tyngre affischnamn. Å andra sidan, vem kan konkurrera med C3PO? Nu har jag visserligen inte sett Brooklyn ännu men så vitt jag förstått så handlar snacket där snarare om ett magnifikt foto och en storslagen Saoirse Ronan och det är mycket riktigt också hon som är nominerad.

Där jag minns honom starkast är istället i Black Mirror-avsittet ”Be Right Back.” Å andra sidan är det i princip bara två personer involverade i detta intima drama så det hade väl varit ett riktigt bottenbetyg annars.

DG2

Domhnall i Unbroken – Softar i bakgrunden

Flyger han under min radar för att han är så jämn? Precis som i sitt privatliv sticker inte prestationen ut. Han sopar inte golvet med konkurrensen men han har heller inga riktiga bottennapp på sitt CV. Han överspelar inte. Han har inte varit med i några hysteriska flamsrullar med Jack Black. Nej, min känsla är att Dompa går till kneget med ett leende på läpparna, är världens enklaste att jobba med, gör precis det han skall utan att klaga och allt är bara a bloody whale of a time.

Att verka utan att synas ser enkelt ut på håll och jag vill absolut inte ta ifrån honom något. Han har som sagt slitit och skådespelat sedan 19 års ålder och plötsligt händer det ju men jag kan ändå inte låta bli att fundera på varför. Vad är det som gör att jag plötsligt ser Domhnall Gleesons namn överallt i tid och otid men ändå sällan minns honom?

Kanske är det så att anonym är det nya framstående.

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg