Senaste Kommentarer

Top Commenters

Dude… tankar om Keanu

Inlägg av Emma Stormdal den 8 september 2018 i

Allmänt Onyanserat

För att slippa tänka på det katastrofala politiska läget som troligtvis väntar oss på måndag, funderar jag, så här i elfte timmen, på allt annat. Varför katter viker bak öronen när de äter något gott, men också viker bak öronen när de känner sig hotade. Till exempel. Eller vad det är för skillnad på taft och satin. Eller hur i helvete Keanu Reeves fick flera roller i kostymdramer av framstående regissörer sent 80- tidigt 90-tal.
Det är kanske att slå in en öppen dörr att göra sig lustig över Keanu Reeves skådespeleri. Det finns filmer där han har passat riktigt bra. Matrix, Speed, Point Break och framför allt På drift mot Idaho, där han faktiskt gör enastående ifrån sig. Roller där det inte känns fel om en replik börjar med ”Dude…” som en smått pårökt surfare.

”Drop the knife, dude!”

I kostymdramer som Farligt begär, Bram Stoker´s Dracula eller Shakespearekomedin Mycket väsen för ingenting, sitter sidenskjortan däremot extremt illa. Jag undrar seriöst hur det kom sig att han fick de rollerna? Hade han en agent som hade hållhakar på producenter eller regissör? Eller representerade agenten andra så regissören fick Keanu på köpet så att säga? ”Ok, du får Malkovich, men då måste du ge en roll till Keanu också.”
1988 spelade han Chevalier Danceny i Farligt begär. På sätt och vis förstår jag valet – den vackre, naive ynglingen med sammetslen blick vars huvudsakliga uppgift är att vara kär. Samtidigt gör det så ont att se honom i fransk barockmiljö tillsammans med John Malkovich och Glenn Close – han är en keytar i symfoniorkester.

”I totally love her, dude!”

Värst är han dock i Francis Ford Coppolas filmatisering av Dracula (1992). Här har han berättarrollen Jonathan Harker och ska genomleva traumatiska händelser och därigenom få själsliga och psykiska men. Samma sak är det här, tillsammans med stora karaktärsskådespelare som Gary Oldman och Sir Anthony Hopkins märks det ännu mer hur svårt han har att hålla samma konstnärliga nivå. Jag undrar stilla om Coppola kanske insåg sitt misstag och snabbt lade till den grå peruken för att det skulle synas att Harker haft det jobbigt.

Ännu mer förbryllande är att han efter den katastrofala rollprestationen fick ytterligare än kostymroll i Kenneth Branaghs Mycket väsen för ingenting (1993). Vad tänkte Branagh på? Möjligtvis var filmandet redan igång när Dracula hade premiär och skadan var redan skedd, så att säga. Men hur tänkte Keanu själv? Varför ville han så gärna vara med? Visste han själv hur dåligt det gick?

Såna saker funderar jag på idag, kvällen innan allt går åt helvete.

Läxan vi alla kan ta med oss idag är: Stoppa inte in en keytar i symfoniorkestern.

”Dude… I’m sad.”

Skrivet av Emma Stormdal

Sykunnig exskådis och filmvetare som gillar roliga replikskiften, snygga dramaturgiska linjer och medveten välgjord kostym. Letar efter det överraskande familjära.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg