Senaste Kommentarer

Top Commenters

En cineast på resa – Göteborg Film Festival 2018

Inlägg av Jonas Derne den 6 februari 2018 i

Göteborg Film Festival Onyanserat

Jag befinner mig i centrala Bukarest, i den runda parken, sektor 2. En konstgjord sjö ligger i närheten, men det är lekplatsen som lockar mig. Där sitter en man, han ser tämligen förstörd ut. Stripigt långt hår, ett oansat skägg och en vild men samtidigt trött blick. Han berättar att hans femåriga dotter försvann från denna park för en tid sen. Polisen har inga direkta spår, och han ägnar all vaken tid att leta och spana själv. Jag förstår hans förtvivlan, känner med honom och är rädd att han kommer göra något dumt när jag drar mig vidare.

Ute på den kinesiska landsbygden säljer Chen vattenmeloner i ett stånd precis vid vägen. Affärerna går sådär kan man säga, men Chen menar att det inte riktigt är säsong än. Jag misstänker att han äter upp de flesta meloner själv. Han får dock sålt det mesta efter det att en politisk höjdare som är ute och övningskör kraschar in i ståndet och krossar det mesta av frukten. Jag upplever att han växer efter den händelsen, det är slut med fjäskandet för den korrupta överheten nu. Jag säger hejdå efter en småtrevlig vistelse här.

Jag hamnar istället i Indien där Newton precis åkt iväg på ett uppdrag som rösträknare i det indiska valet. Det är ett arbete som han tar på största allvar, och att militanta rebeller härjar i det djungelområde han ska jobba i bekommer honom inte särskilt mycket. Det låter kanske ganska dramatiskt det här, men faktum är att det mest är roligt. I alla fall småkul. Jag lämnar Newton och hans oantastliga arbetsdisciplin med ett leende på läpparna.

I Estland däremot väntar en mer märklig upplevelse. Min tid här skulle kanske bäst kunna beskrivas som Bergman på crack. Jag har inte en helt angenäm tillvaro här, för trots att jag är relativt tolerant är det hela för absurt även för mig. I ett gränsland mellan overklighet och mardröm utspelar sig en kärleksaffär mellan drängen Hans och bondflickan Liina, men bara för att det där lät ganska normalt så tro inte för ett ögonblick att det är det. Jag kommer knappt ut ur det levande.

Istället blir jag kär i en flicka i Frankrike. Gretchen råkar vara satans dotter, men hej, men vem är jag att döma? Hon är så fin i sin Nine Inch Nails-tröja dessutom. Hon jobbar på en nöjespark med skräcktema, och som badass goth-häxa passar hon förstås perfekt där bland zombies, vampyrer, varulvar och andra freaks. När en arbetsmiljöinspektör gör ett besök förändras dock tillvaron, inte minst för arbetsmiljöinspektören själv som råkar bli zombie. Interna stridigheter monstren emellan leder till ett fartfyllt äventyr, och det här är riktigt kul.

I Ryssland däremot är det hårda bud. På riktigt. Margarita Mamun, en av världens främsta gymnaster, får genomlida ett helvete med ständig psykisk terror från de hemska gympalärararna. Att hon redan vunnit hur mycket som helst kan man inte tro när man hör vad de säger till henne.  Har full förståelse för att glädjen för sporten är som bortblåst när det är på det här viset. Som svensk föreningsledare är den här extrema drillningen förstås fullkomligt främmande, och även om det här handlar om elitens elit är det inte människovärdigt. Jag lämnar med en äcklig eftersmak.

Ut ur de irländska skogarna dyker en pojke upp. Han är skadad, hungrig och inte särskilt talför. Det verkar som att han bott i skogen i några år nu. Pojken tas om hand av ett religiöst kollektiv som i några hus i en glänta lever ett spartanskt liv några stenkast bortom den moderna världen. Trots att pojken är speciell, inte minst för en magisk förmåga, kommer han ändå in ganska fint i gemenskapen. Tills det blir för många sprickor i sektens perfekta fasad i alla fall. Det stillsamma dramat berör mig dock inte särskilt mycket.

Men i Berlin frodas kärleken. Den skicklige konditorn Thomas skapar förförande bakverk, och inleder ett förhållande med en gift, israelisk man. Relationen får dock ett abrupt slut när partnern dör i en bilolycka hemma i Jerusalem. För att bearbeta sorgen flyttar Thomas dit där mannens änka driver ett café, och tillsammans hjälper de varandra att laga sina trasiga hjärtan. Trots svärta, men också tack vare den, får jag en mycket vacker upplevelse här.

Så mycket kärlek finns inte bland de hårt arbetande gruvarbetarna på ett vinterhärjat Själland. Eller ja, Emil jobbar inte så hårt. Men han stjäl kemikalier från lagret och gör tveksam sprit av som han säljer vidare till gubbarna. Han är även fascinerad av vapen, och tittar gärna på gamla militärvideor. Samtidigt får han kämpa för att upprätthålla förhållandet med den enda (?) flickan i närområdet, det finns en del andra uppvaktande konkurrenter att hålla koll på. Händelserna här lyfter inte riktigt, och jag beger mig vidare.

I Columbus, Indiana finns väldigt många fina arkitektoniska byggnader. Med dem som estetisk kuliss får jag lära känna Casey och Jin. Casey har en methmissbrukande mamma som gör att hon hålls tillbaka och inte vågar lämna för college. Jins pappa ligger för döden, och han har återvänt till staden för att vänta på faderns slut. Melankoli är bara förnamnet, men det finns ändå hopp som spirar. Jag finner det angenämt, inte minst då på grund av de vackra husen och deras omgivningar.

Apropå droger är det något som följt artisten Nico genom livet. Hon, till skillnad från många andra i musikbranschen, har dock kommit levande ut ur 60- och 70-talets mest vilda nyttjande av LSD och annat. Men hon är trött på att alla journalister bara vill prata om hennes tid i The Velvet Underground. Nu kuskar hon runt Europa på diverse spelningar, inte helt ren från heroin förvisso, men hon håller sig i alla fall ovanför ytan. Jag gillar framförallt det korta men fantastiska framträdandet i Prag. Men det här handlar också om hennes död, som på Ibiza kommer helt oväntat ändå. Ett fint porträtt av en människa utöver det vanliga.

Dalibor däremot är inte så fräsch. 37-åringen bor hemma hos mamma någonstans i Tjeckien, spelar Playstation och spelar in främlingsfientliga sånger och filmer för YouTube. Mycket hat, mycket skev kvinnosyn, ja, arketypen för en ignorant idiot helt enkelt. Men det vi får se är så skruvat att jag har svårt att hålla mig för skratt, ända fram till att vi faktiskt gör ett besök i Auschwitz. Jag hoppas, hoppas att Dalibor ska hålla käften där, när vi också får träffa och höra en överlevande berätta om sina egna upplevelser dessutom. Men självklart måste han öppna munnen. Jag sjunker genom jorden.

När jag kommer till sans igen befinner jag mig i Bulgarien. Jag hakar på några tyska byggare där som försöker smälta in bland lokalbefolkningen. Det går sådär. Min tid här blir ganska långtråkig så jag skyndar mig vidare.

Efter att sexåriga Fridas föräldrar avlidit i AIDS adopteras hon av hennes morbrors familj och flyttar ut på den katalanska landsbygden. Där är vi nu, och det är svårt för Frida att hantera den sorg hon befinner sig i, och den smärta hon bär med sig. Hon är ju bara ett litet barn. Men även för vuxna är det svårt att hantera flickan. Gradvis ökar dock förståelsen för varandra, och mot slutet rinner tårarna när Frida river sina känslomässiga murar.

Glädje finns det emellertid i Danmark där Lisa och Jacob är lyckligt nygifta. Men på smekmånaden blir snart drömmen till en mardröm när Lisas vigselring försvinner, även en häst faktiskt, men allvarligare är att tilliten till varandra snart också är försvunnen. Det äldre paret som bor bredvid beter sig lite konstigt också, och finns det verkligen en tjuv i skogen? Mystiken tätnar, men jag börjar bli hungrig nu och måste leta upp en restaurang.

I Matsudo, Chiba hittar jag ett schysst nudelställe, det måste det vara för det har vunnit bästa ramen i Japan tre år i rad nu. Här jobbar Osamu Tomita, och han är typ nudlarnas okrönta ninja. Om ni tror att nudlar inte är nån konst får ni tänka om, den här killen lägger ner hela sin själ i att hitta rätt tjocklek, konsistens, smak osv. Kön utanför ringlar lång, från öppning till stängning, med förväntansfulla nudelfantaster från hela världen. Men även om Tomita tar nudlar på högsta allvar får jag inte bara food porn utan också många skratt.

Mätt och belåten anländer jag till en terapisession där det är upplagt för grava meningsskiljaktigheter och hätsk stämning. Runt om mig sitter nämligen bosnier, kroater och serber, alla krigsveteraner från Balkankriget, som ledda av en pacifist i detta fredsexperiment ska ventilera känslor, förlåta tidigare motståndare och släppa machoidealet som flera har med sig. Stubinen brinner snabbt på vissa, medan andra har lättare för diplomati och medkänsla. Det förs en hel del intressanta samtal under några dagar här innan jag lämnar.

I Finland stiftar jag bekantskap med Veijo. Han är en enstöring, och har inte mycket till övers för människor överhuvudtaget. Djur och deras rätt till ett bra liv är däremot något han kämpar för. Han har också tagit på sig rollen att föra dem till sista vilan, han extraknäcker nämligen med att avliva husdjur. Innan likvidation kan ägarna räkna med en verbal åthutning över hur ruttet de tagit hand om sina stackars djur. Det hela eskalerar dock när han väljer att skona en hund som en nynazist bett att bli av med. Efter många bisarra händelser och svart humor reser jag vidare, tämligen tillfreds.

Tillbaka i Danmark, nu i en vinbar i Köpenhamn, söker Esmail mer och mer desperat efter uppmärksamhet hos de danska kvinnorna. Han behöver snart någon att gifta sig med för att få uppehållstillstånd i landet. Men jag får känslan att han inte gör detta helt helhjärtat. Hemma i Iran väntar hans familj och barn, det här med att byta land är kanske inte helt genomtänkt. Emotionellt slitsamt är det i alla fall. När en av hans tillfälliga relationer begår självmord får Esmail än mer att hantera. Mycket smärtsam romantik, jag hoppas att det går bra för honom.

Jag når nu på min resas slutstation när jag anländer till Brasilien. I São Paulo söker den blivande mamman Ana en nanny, och valet faller på Clara. De båda kvinnorna är på många sätt sina motsatser. Ana rik, vit, priviligierad. Clara fattig, mörk, hårt arbetande sjuksköterska. Men de trivs tillsammans, och inleder även en sexuell relation. Anas nattliga äventyr är dock besynnerliga, och när den fatala förlossningen sker förstår Clara vad som har hänt. Eller förstår och förstår, men hon dealar med situationen som den strävsamma kvinna hon är. Jag får en ganska annorlunda skräckupplevelse, och är nöjd så.

Filmerna i kronologisk ordning:

Pororoca (Rumänien), To Kill a Water Melon (Kina), Newton (Indien), November (Estland), Zombillenium (Frankrike), Over the Limit (Ryssland), Good Favour (Irland), The Cakemaker (Tyskland/Israel), Winter Brothers (Danmark), Columbus (USA), Nico, 1988 (Italien), The White World According to Daliborek (Tjeckien), Western (Tyskland/Bulgarien), Summer 1993 (Spanien), Thorn (Danmark), Ramen Heads (Japan), Men Don´t Cry (Bosnien-Hercegovina), Euthanizer (Finland), Charmören (Danmark) och Good Manners (Brasilien).

Recension kan komma i samband med att filmen går upp på svenska biografer.

 

 

Skrivet av Jonas Derne

Synthare och Arsenal-fan som bygger webbar till vardags. Föredrar intresseväckande dialog före explosioner, och gäspar vanligtvis när det blir för mycket action såvida det inte sker i rymden. Tycker Totoro är det gulligaste djuret som någonsin fångats på film.

Fler inlägg av Maila Jonas Derne
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg