Senaste Kommentarer

Top Commenters

En filmkritikers bekännelser – och hajar

Inlägg av Måns Lindman den 21 februari 2013 i

Onyanserat

En filmkritiker hoppar hajen

När man är involverad i film och media så vet man att man kommer att få frågan på varje social tillställning. ”Nå, vilken är egentligen världens bästa film?” En fråga som givetvis aldrig går att svara på eftersom genrer och tidsepoker spelar en sådan avgörande roll. Det går helt enkelt inte att lägga exempelvis Casablanca och Se7en (båda med samma snittbetyg 8.7 på IMDb) bredvid varandra och peka på den ena eller den andra. De är så olika i bildspråk, handling, foto, ja allt egentligen för att kunna jämföras och hur väljer man mellan The Big Lebowski och Schindler’s List? Båda kom under samma årtionde och båda är fantastiska på sitt sätt. Även sinnesstämning spelar in när det gäller favoritfilm. Hur bra Inception än må vara så är chansen minimal att jag slänger på den dagen efter den där blöta svensexan. Man vill ju inte gärna utsätta sin misshandlade cerebrum med alltför högljudd action eller komplicerade intriger men ok, med kniven mot strupen skulle jag kanske kunna rapa upp en topp-10.

"Nooo! Inte Waterworld!"

Dåliga filmer däremot, där är situationen helt annorlunda och det är också det den här krönikan egentligen skulle handla om. Att uselt är tidlöst, hur enkelt det är att ösa ur sig titlar på usla rullar. Varför det är lättare att såga än att hylla och att filmer jag ratar varje dag i veckan faktiskt kan vara någon annans favoritfilm. För vad säger man egentligen när någon ger en ett filmtips som man på förhand vet kommer att suga rejält. Man vill ju vara ärlig och stå för sin brutala sågning men samtidigt vill man ju inte riskera att någon blir kränkt. När har man som kritiker nått gränsen och mer eller mindre slentriansågar allt som kommer i ens väg? Kan man vara självkritisk nog att erkänna det om det händer? Det är en svår balansgång det där.

För ett tag sedan blev jag tipsad om en kommande film, en direkt-till-DVD som verkar bortom usel och inte helt oväntat är det också hajar inblandade. Vad är det med hajar och B-filmer egentligen? Hur många ostiga manuskript involverande havens ståtligaste rovdjur kan filmbranschen trycka ut? Nu räknar jag inte ens med de otaliga filmerna som bara är rakt av kassa men råkar kretsa kring hajar. Hajen 4, en skam bland uppföljare där muttrarna syns i bild eller 2011 års bottennapp Shark Night 3D. Nej, jag syftar på alla dessa galna cross-over-filmer där hajen inte bara är en vanlig haj. Den är stor som en skyskrapa och äter atomubåtar till frukost men den kan också vara parad med någon fullständigt oväntad art från djurriket och därmed utvecklat superkrafter eller så lever den helt enkelt i miljöer där en haj aldrig skulle få tanken på att vistas. Filmen jag blev tipsad om sällar sig till dessa och frågan är om den inte till och med är uppe där och nosar på “mest korkade hajfilmsidén någonsin”.

Tidigare har vi sett hajar som simmar i sanddyner, hälften haj – hälften bläckfisk, träskhajar, dinosauriehajar och tvåhuvdade havsmonster men nu är det dags för Sharknado!

 

Titel: Sharknado

Handling; ”När en orkan drabbar Los Angeles terroriserar tusentals hajar den ödelagda staden. Naturens farligaste mördare härskar nu i vatten, på land och i luften.”

Tagline: ENOUGH SAID!

 

Wow, Enough said! Det sätter liksom hela standarden. I all sin enkelhet är det briljant för vem kan säga emot när någon redan sagt Enough said! Med ett utropstecken accentuerar man dessutom sin ståndpunkt. Ingen kan komma här och kritisera eller försöka slå oss på fingrarna. This is the shit!

Tar man sedan en titt på affischen så förstår man ju direkt att det kommer att bli åka av. Hajarna som virvlar fram över land, hav och himmel. Det verkar vara flera olika hajarter också. Vithajen är såklart representerad men även den, i filmsammanhang betydligt mindre exponerade spetsnoshajen ser ut att dyka fram där ur dammolnet. En liten stackare på dryga metern som hellre flyr än illa fäktar men inte här, här skall det ätas människor som aldrig förr. Kanske några oaktsamma barn från pariserhjulet som välts över ända i förgrunden.

Namnet Sharknado i röd 80-talslogga för närmast tankarna till något gammalt shoot’em up till Atari ST och det skriker lågbudget all väg. Frågan är om det är så uselt som det ser ut att vara.

Det amerikanska produktionsbolaget The Asylum har under åren serverat oss ett stort antal rip-off-filmer på kända påkostade titlar där både Thor och I Am Legend har fått känna på hur det är att vara billig konsumtionsunderhållning. Snittbetygen är skrämmande låga men publiken sviker inte för det och man önskar att man själv kommit på idén för pengarna verkar rulla in i en aldrig sinande ström.

B-film blir till B-film hos The Asylum

Ja, jag är kanske negativ av naturen och kanske måste jag också vara det för att kunna bedöma saker och ting på ett rättvisande sätt och om sanningen skall fram så vill jag ju heller inte sitta på arslet och skrika superlativ över vilken mainstreamrulle som helst. Att lyckas få alla pusselbitar på plats är svårt men när någon faktiskt lyckas så skall det också premieras. Ett högt betyg skall därmed vara svårförtjänt och inte gödslas med. Om det innebär att jag får ta lite skit, so be it. Alla har vi olika smak men någonstans måste jag ändå dra en gräns och Sharknado har passerat denna gräns med råge så nej Herr X, jag tackar för tipset men tänker inte ligga sömnlös om nätterna, bita på naglarna och undra när det är dags för premiär. Enough said!

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg