Senaste Kommentarer

Top Commenters

Ett år av #metoo

Inlägg av Therese Wåtz den 15 oktober 2018 i

Onyanserat

För ungefär ett år sedan skrev vi för första gången om #metoo här på Onyanserat (kan läsas här). Ett år har alltså gått sedan Weinstein-skandalen blåste liv i kampanjen, och som blev startskottet för så mycket mer. Men vad har egentligen förändrats? Therese och Embla reflekterar och känner sig hoppfulla inför framtiden.

THERESE: Jag kan inte riktigt förstå att det redan gått ett år, och på samma sätt att det bara gått ett år då #metoo känns så ingrott i vårt samhälle och i min vardag att det lika väl alltid kunnat varit där. #metoo har startat tankar hos folk som aldrig ens reflekterat över frågan, och i media nämns kampanjen mer eller mindre dagligen. Det är både positivt, då det inte glöms bort, men på samma gång sorgligt då det betyder att den fortfarande är relevant. Kvinnor utstår fortfarande trakasserier och övergrepp och även om fler och fler nu tar mod till sig att anmäla så finns det stor okunskap kring hur man får bete sig. Så hur långt har vi egentligen kommit? Embla, hur går dina tankar?

EMBLA: Jag är så tacksam över #metoo, det är ingenting annat än en revolution! Plötsligt stod vi enade i en av vår tids viktigaste frågor, sjukt mäktigt. Men samtidigt kidnappades hela rörelsen av kritiker som i vanlig ordning gör allt för att deraila och ta bort den verkliga frågan: att lyfta strukturer och jobba för att bli av med dem. Fortfarande har ”gemene man” svårt att förstå nyttan med att kritisera normer. Genusmedvetna förskolor (läs: sådana som inte tillåter killar att bete sig på särskilda sätt för att de är killar eller uppmuntrar flickor att leka med dockor för att de är flickor – dvs fullt rimligt) får fortfarande kritik i stil med att man skulle avköna barnen och tvinga dem in i någon slags identitetslös gråzon. 1+1 är ibland 2, det är inte svårare än så. Med det sagt tror jag många kvinnor har blivit uppmuntrade att våga stå upp – medan jag får känslan av att många killar mest verkar se sig själva som offer. Tänker mycket på senaste skandalen med Kavanaugh i USA. ”Det är orolig tider att vara ung man i USA” – får mig att vilja osäkra min imaginära revolver. Klick-klick.

THERESE: Jag hörde nyligen att det finns de som använder #metoo som en sorts sköld mot att bli utpekad som svin. Ett exempel var en manlig kollega till en vän som hade sagt ungefär ”shit vilka sexiga ben du har, obs inte metoo, ta det som en komplimang”. Det är ju någon som till viss del förstått vad det handlat om men som verkligen inte tagit det till sig. Jag kan tänka mig att det är så som många ”väljer” att tackla det, istället för att förändra sitt sätt att bemöta kvinnor.

Vad jag tror är mångas stora problem är att media har så bråttom med att hänga ut folk att det uppfattas som oseriöst och ogrundat. Sen tror jag också att de tror att de som pekar ut på något sätt har något att vinna på det. Som att det är värt att utstå hot och smädelser dagligen bara för att få sitt namn i tidningen. Hon som pekade ut Kavanaugh har ju fått lämna sitt hem för att hon och hennes familj blivit hotade till livet. Det får mig att må så illa.

EMBLA: Exakt! Den där myten om kvinnan som ett slugt väsen som kastar anklagelser omkring sig, som om det vore värt att förstöra sin karriär och sitt liv (kanske igen) är ju bara dubbelbestraffning. Har också hört #metoo kastas runt som ett skämt och jag blir fasen rasande. Något i mig vill egentligen säga, apropå att oskyldiga skulle kunna drabbas av anklagelser, att kvinnor under all tid levt med orättvisor. Men det är såklart inte ett hållbart argument, att ursäkta ett fel med ett annat fel. Men det är helt klart för jävligt att om någon enstaka fått en felaktig anklagelse ska man avfärda hela rörelsen. Det är ju liksom inte hittepå att den här strukturen finns.

En annan kritik som kommit fram är ju att bara kända kvinnors berättelser fått komma fram. Fokus har ju varit på skådespelare och musiker (oftast då välbärgade och vita), även om det finns mängder av grupper som har delat med sig på Facebook, till exempel. Och i ärlighetens namn är det ju också därför diskussionen platser på den här sidan. Vad tänker du om det?

THERESE: Jag tänker att det är som med allt annat att vi behöver se människor vi ser upp till göra saker för att vi ska engagera oss. Det är väl därför det går så bra för influencers. Att någon är känd gör ju inte deras historia mindre viktig, så om den också kan få andra att få modet och styrkan att säga ifrån så tycker jag det är bra nog.

Jag tänker dock att det oftast är männen som är kända som utpekas offentligt. Det är nog det som folk har svårt med. Jag älskade till exempel Kevin Spacey, och kunde förlåta en hel del innan det blev tydligt vilket as han är. Nu kan jag inte se honom utan att få en sur smak i munnen och bara tänka på alla hans stackars medarbetare som fått utstå hans behandling under alla år innan #metoo. Tyvärr hör jag fortfarande folk som säger att ”han är ju inte en sämre skådis för det”. Nej, han är fortfarande en fantastisk skådespelare, men någonstans måste man ändå sätta ner foten och sluta acceptera hans beteende. Håller du med?

EMBLA: Absolut! Jag hoppas att det blir självsanerande, att alla skådespelare som beter sig olämpligt mot kvinnor ska sluta få jobb. Och det börjar ju med att vi konsumenter slutar konsumera dem. Och det är en önskan jag har för alla män, inte bara de på vita duken.

THERESE: Jag tror att du har en poäng, och redan nu kan vi se att även riktigt stora namn får konsekvenser. Ingen är untouchable, och när alla samlas kring en så här viktig sak så kan vi åstakomma stordåd.

Vi får återkomma om ett år igen och se hur saneringen går.


Skrivet av Therese Wåtz

En biolog som vill känna sig invigd och därför alltid letar efter detaljer och dolda budskap. Älskar riktigt bra karaktärsbeskrivningar men hatar övertydlighet. Har även en förkärlek till Will Ferrell och tecknat.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg