Senaste Kommentarer

Top Commenters

Filmerna som förstörde vår barndom

Inlägg av Therese Wåtz den 3 mars 2017 i

Onyanserat

Indiana Jones

Vi har alla sett filmer som på något sätt sätter sig fast hos oss. Det kan var en stark historia, en tidslös kärlek, eller kanske till och med något så hysteriskt läskigt att det biter sig fast och vägrar släppa taget. Har ni själva blivit skakade in i märgen någon gång? Vi har tänkt tillbaka på film- och TV-tillfällena i våra liv som förändrat något i oss, och som vi aldrig kommer att kunna ha osedda. Ni kommer att få höra om allt ifrån klassiska skräckisar, till gamla barnserier med tecknade elefanter.

THERESE:

Jag tror att jag påverkats enormt av film under mitt liv. Både till exempel på hur jag trott att män ska vara, och hur jag själv ska vara. Det är viktigt att man tidigt får höra att det man ser på film och TV är någonting fiktivt, och därmed inte applicerbart i det verkliga livet. Med det sagt så kan man ändå se något som traumatiserar en så att alla rationella tankebanor blir som bortblåsta. Här kommer några av de filmstunder som raserat min rationalitet.

Jaws 4

Dudu…dudu…

Hajen: Jag tror inte att ni kommer att se en sån här typ av lista utan att höra Hajen nämnas. För mig är det inte de läskiga närbilderna på tänderna och allt blod, som gör den här filmen så läskig, utan det smygande hotet från ingenstans som sätter sig fast. Varje gång jag är ute och simmar (även i pool, märk väl), får jag en bild i huvudet av hur något obehagligt kommer från de mörka områdena under vattnet och är ute efter just mig. Då kommer de välkända tonerna upp i tankarna … dudu…dudu…

Scream2

Scream förstörde offentliga events och offentliga toaletter.

Scream 1 och 2: Jag är inte ett fan av läskiga filmer. Jag tycker helt enkelt inte om att bli rädd. Ändå såg jag båda Scream-filmerna av någon outgrundlig anledning, och båda två har lämnat något som jag tror aldrig kommer att släppa sitt grepp om mig. I första filmen finns det en scen när Neve Campbell tar sig in på en offentlig toalett och först kollar så att det inte är någon inne i de andra båsen, innan hon gömmer sig själv i ett av båsen. Det var ju ingen där. Trodde hon. Fast vi får snart se båsen på nytt, och då även två fötter komma ner på golvet, tätt följt av den där välkända svarta dräkten. Offentliga toaletter, ruined!

Även om ettan skrämde mig, och jag ju som sagt ogillar den känslan, så såg jag ändå Scream 2. Där är det introscenen som satt sig fast. Jag minns faktiskt inte ens något mer av den filmen. Det är ett par går på bio och ser filmen som baseras på det som händer i Scream 1, och alla har den där välkända masken på sig. Tjejen i paret blir sedan attackerad av en person i just en sådan mask, och även om hon desperst försöker få hjälp av de andra i biosalongen så bara skrattar och applåderar de, i tron om att det bara är ett pr-jippo … Offentliga events ruined!

LINDMAN:

Numera krävs det tyvärr väldigt mycket för att jag skall bli skraj, och framför allt för att en film skall traumatisera mig för all framtid. Det är bara att erkänna att man har blivit rätt luttrad med åren. Värre var det förr när man blev skitnödig av att se en tecknad kanin med trasiga ögon. Yes, jag snackar givetvis om Den långa flykten.

Den långa flykten

Övervåldskaniner – INTE ok.

Den långa flykten: Det fasansfulla ögonblicket då man som pojkspoling plötsligt insåg att kaniner inte var så små, gulliga och fluffiga trots allt. Allt förändrades och livet förvandlades till primal terror och det var som att verkligheten helt plötsligt smälte runt mig, att sova var helt uteslutet. Det var förmodligen inte den reaktionen Richard Adams hade i åtanke när han skrev romanen Watership Down 1972 och antagligen ville väl knappast Martin Rosen och John Hubley skrämma livet ur kids när de filmatiserade boken men det blev facit. Den apokalyptiska mardrömmen blev helt enkelt alldeles för magstark i rörliga bilder. Jag menar, vilket barn vill se kaniner bita ihjäl varandra till hysterisk stråkmusik?

Fem Myror

Progg- och plyschångest.

Fem myror är fler än fyra elefanter: Det är ju ingen film men jag måste ändå ta bladet från munnen för jag uthärdade faktiskt nästan allt. Klämkäcka sketcher och illa dold hjärntvätt. Mysbyxor och proggigt pedagogiska farbröder i plysch men det var en sak som fick blodet att frysa till is. DEN DÄR JÄVLA NU-ÄR-DET-SLUT-ELEFANTEN! Man fick vänta till absolut sista rutan men problemet var att på den tiden var det extremt svårt att hålla koll på tiden. Det fanns inga mobiler eller surfplattor man kunde kolla på och armbandsur var ju inte heller aktuellt. Nej, det var bara att chansa, en chansning som oftast slog slint och så var den nattsömnen förstörd. Inte ens sex nattlampor på fullt blås kunde sudda bort bilden av det hattbeklädda däggdjuret som slog knut på sin snabel.

Vilse i pannkakan

Staffan ger sig i kast med något som liknar gul, stelnad spillning.

Allt av Staffan Westerberg: När terapiräkningen ramlade ner i brevlådan 20 år efteråt ångrade nog mina päron att de lät mig titta på Vilse i pannkakan ensam. Den elake kapitalisten som kom farande med sitt Putt-putt-putt-putt och föräldrarna som pekade finger och mässade i kör ”Ät upp din pannkaka, annars är du ett riktigt litet rötägg” #traumatiskbarndom

EMIL:

Baseball Furies

Mick Jagger, is that you?

The Warriors: The Warriors (1979) är storyn om hur ett gäng med samma namn måste ta sig genom New York, från Bronx till Coney Island. De får felaktigt skulden för mordet på den populära gängledaren Cyrus från The Gramercy Riffs. Och alla vill ha tag i dem (läs: spöa skiten ur dem), allt från andra gäng till poliser.

Det 70-tals New York som skildras i filmen fullkomligt svämmar över av olika gäng. Gäng där medlemmarna bär enhetliga kläder och våldskapital. The Warriors nattvandring är en mardrömsflykt. På sätt och vis tyckte jag väl att filmen fungerade som en metafor för mitt eget, inte riktigt lika farliga, navigerande mellan spolingarna i förorten som ”haft det svårt”, och inte visste annat än att fysiskt och verbalt trakassera sin omgivning som payback. I min värld blev det dysfunktionella och urbana helvete som är ett slags fantasi-New York detsamma som Kallhäll.

Men det som fullkomligt skrämde skiten ur mig var estetiseringen av och lekfullheten kring våld. Som bäst, eller värst då, uttryckt med gänget The Baseball Furies. De bar färgglad typ corpsepaint och full baseballmundering samt baseballträ – som givetvis inte alls används för att slå bollar, utan slå in skallar. Samma lekfullhet skrämde också slag på mig i en film som kom betydligt senare, Rise of the Footsoldier (2007). Där klär sig Millwall-huliganerna i munskydd (sådana där som läkare använder) när de ska spöa West Hams Inter City Firm medelst yxor, järnrör och machetes (sic!).

Jag har sett om The Warriors på senare år. Och på något sätt förstår jag vad som skrämde mig. Men det är inte mycket som skrämmer nu. Det är bara en otroligt enkel film med dåligt koreograferade slagsmål.

The Fisher King

Den mycket osköna The Red Knight från The Fisher King.

The Fisher King: Monthy Python-regissören Terry Gilliam är ansvarig för flertalet scener som fortfarande hemsöker mig. Hans filmer utspelar sig alltid i en uttalad eller antydd, skruvad, fantasivärld. Tänk på Brazil (1985) eller De 12 apornas armé (1995). Men värst av alla var ändå The Fisher King (1991). Till saken hör att jag när jag blev sjuk fick hyra Moviebox. Så de flesta filmer jag såg vid den här tiden sågs före, under eller efter en feberyra. Och The Fisher King är precis som en feberyra. En film med ett totalt skräckinjagande – utan att vara uttalat jätteläskig – bildspråk. Och en film med ett slags filmton kännetecknande för 80- och det tidiga 90-talet: softade färger, scener som går i en tydlig färgton och ett tjafsande med skuggor. Jag blev arg: Varför väljer man att göra en så här sjuk film? VARFÖR? Jag har liksom alltid haft problem med färger, exempelvis våndades jag av Strul (1988), för att jag fann den för ”blåtonig”.

Mycket av vreden kom sig också av att jag inte fattade vad det var som pågick. Jag fattade verkligen ingenting av den här filmen då. Jag reagerade som en alt-right:are framför modern konst. Inte med förundran och nyfikenhet inför det jag inte förstår, utan ren och skär vrede. Där och då blev det i alla fall tydligt för mig att ilska och hat föds ur rädsla. Inget ont som inte för något gott med sig.

Indiana Jones

Glosoppa! En delikatess på varje indisk galamiddag, sedan gammalt.

Indiana Jones och de fördömdas tempel: Än idag får jag flashbacks till ”insektstunneln” från denna andra film i Indiana Jones-serien, från 1984. Och naturdokumentärer om insekter är totalt omöjliga för mig att se. Framförallt är det det där ljudet, ljudet av miljoner småkryp. Det liksom känns som att jag har insekter krypandes under huden. Även när Indy (Harrison Ford) och hans partners in crime hamnar på middag hos maharadjan och ska käka indiskt (som har absolut inga likheter överhuvudtaget med riktig indisk mat) var ett barndomstrauma som fortfarande hänger kvar. De bjuds på gigantiska skalbaggar, ögonsoppa, apskallar och en stor orm som skärs upp så det väller ut en massa levande småormar (eeeewwww).

Nu så här i efterhand är det en fartfylld film fullkomligt späckad med rasistiska stereotyper och sexism. Sådant såg jag inte ett skit av då kan jag säga. Och både insekts- och middagsscenerna är fortfarande lika skräckinjagande.

Skrivet av Therese Wåtz

En biolog som vill känna sig invigd och därför alltid letar efter detaljer och dolda budskap. Älskar riktigt bra karaktärsbeskrivningar men hatar övertydlighet. Har även en förkärlek till Will Ferrell och tecknat.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg