Senaste Kommentarer

Top Commenters

Filmerna vi sett flest gånger

Inlägg av Embla Sue Panova den 18 september 2016 i

Onyanserat

48b54454fce6b79f605feca64a1d81c0-foul_play_1978-2

Vi har dem alla. Ett fåtal titlar, bra eller dåliga, som vi har sett många, MÅNGA gånger fler än alla andra filmer. Nu listar vi på redaktionen våra – och förvarnar om en del pinsamheter.

. . .

Emblas val

När jag var liten hade vi egen VHS-spelare hemma när många andra hyrde movie box. Det innebar dels att det ofta var filmvisning hemma hos mig, men också att de fåtal filmer man hade (inspelat från TV) gick varma tills inte ens trackningen kunde hjälpa de stackars slitna kassetterna.
De två filmerna var Tjejen som Visste för Mycket och Sista Natten med Gänget. Jag kan inte ens säga hur många gånger jag har sett den lilla gula folkan åka serpentinvägar till Barry Manilows Ready To Take A Chance Again i början av den ena eller den vita Thunderbirden åka ur bild till Beach Boys All Summer Long i den andra. Jag vet inte ens om filmerna kan anses bra i gemene mans ögon – jag vet bara att jag älskar dem.

En annan film jag har sett så många gånger att jag kan varenda replik är Terror på Elm Street. Min kompis Carola och jag lånade en köpkassett från USA som hennes brorsas kompis Sillen hade. Det måste röra sig om minst 30 gånger den har skrämt skiten ur mig – dock mindre och mindre varje gång.

Slutligen en bra film (eller? Det var ett tag sedan jag såg den men jag räknar den som en av mina bästa, men den kanske inte håller idag!). True Romance. Denna genifilm med så många briljanta scener och repliker har jag säkert också sett ett 30-tal gånger minst. Christopher Walken som inte har dödat sedan 1984 men gör ett undantag, Val Kilmer som Elvis i spegeln och så givetvis Patricia Arquette beväpnad med korkskruv gentemot James Gandolfini. Jodå, jag känner på mig att den håller idag med. Ska genast testa!

. . .

Thereses val

gin

Som lillasyster av tre fick jag ofta se lite mer än jag var redo för, och jag växte upp i en familj där det inte var så knussligt med vad barnen tittade på. Anime hade inte slagit igenom ordentligt och mina föräldrar tänkte nog att om det var tecknat så var det okej. Det var då, på det glada 80-talet, som en liten flicka satte sig ner vid sin VHS-spelare för att få se en tecknad film om en hundvalp i de japanska bergen. Mina föräldrar kan inte ha stannat ens för att se introscenen, för redan där börjar blodet att flöda. Silver Fang handlar mycket riktigt om en hundvalp i de japanska bergen, men även om kampen mot andra hundar och mot mordiska jättebjörnar. Silver tränas redan som pytteliten valp under tortyrliknande förhållanden för att följa i sin faders fotspår som björnhund. Fadern själv försvann efter en episk strid med den blodtörstiga jättebjörnen Akakabotu som tagit över bergen och som nu hotar att utplåna alla som sätter sin fot där.

Silver Fang var den serien som öppnade upp mina ögon för film och jag har sett den otaliga gången efter den där första gången. Jag och mina syskon kan nog citera den ord för ord och vi gör det nog mer än vi borde.

En film jag introducerades för i vuxen ålder, och som jag sett mer än jag kan räkna, är Blades of Glory. Jag har alltid haft svårt för att sova, och gör jag det har jag en tendens att drömma en hel del. Jag brukar därför försöka se något som gör mig glad innan jag går och lägger mig. Det finns få saker som gör mig så glad som Will Ferrell, så under en lång tid spelade jag Blades of Glory varje kväll innan läggdags. Inga mardrömmar så långt ögat kan nå, bara Ferrell som den karismatiske konståkaren Chazz Michael Michaels glidandes över isen iklädd glittrande spandex. Glorious!

Lindmans val

Se7en

Se7en (1995)

Det finns givetvis många filmer som ligger mig varmt om hjärtat och som jag sett ohälsosamt många gånger. Filmer som Aliens och Stand by Me har jag tjatat om i artikel efter artikel och världens bästa komedi, Office Space likaså. Tre filmer som de flesta brukar ha högt upp på sin ”slökollar-lista” men skall jag välja två filmer att ta med mig till en öde ö så blir det ändå två mästerverk signerade David Fincher.

Bolagsdirektörerna ville ändra slutet till något mer lättsmält och publikvänligt men Morgan Freeman och Brad Pitt satte sig på tvären. De satte ner foten och vägrade promota filmen om fallet skulle bli så. Bolagsdirektörerna vek slutligen ner sig och tur var väl det. Nu är inte slutet det enda som gör Se7en till en av mina absoluta favoritfilmer genom alla tider men nog ger det en extra krydda till en i övrigt perfekt exekverad mardröm i makaber miljö. Mörkret, regnet, mystiken och hopplösheten skapar en stämning jag fortfarande, så här efter 21 år fortfarande är inte sett maken till. David Fincher hade dessutom den goda smaken att plocka bort Kevin Spaceys namn från introscenen för inte avslöja något för publiken, vilket gjorde att man satt på nålar ända fram till avslöjandet. Rimligen borde det finnas ytterst få incitament för omtitt men Se7en är som filmbranschens vin, den blir bara bättre med åren.

En annan film som enligt konstens alla regler inte heller borde vara särskilt intressant att se om är Fight Club. När man väl hämtat sig efter det avgörande mindfucket första gången borde det väl inte finnas mycket kvar att utforska men jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett David Finchers fenomenala exposé av existensiell livskris och barbarism, och den golvar mig varje gång. Fight Club kittlade min inre demon och utmanade mitt intellekt och vem kunde säga nej till en sådan utmaning? Många kritiker tyckte att filmen var våldsförhärligande, oansvarig och skrämmande, själv tyckte jag att det var den mest uppfriskande och dynamiska filmupplevelsen sedan… Se7en?

Ingrids val

girls-fun-pic1

Observera Helen Hunts plastdinosaurie-hårspännen. Stylish!

Det tog skitlång tid innan min familj skaffade video – alltså själva apparaten, visst kallade man den bara ”video”? Men min bästisgrannes familj hade som tur var en, och många var gångerna som vi kilade över till en annan granne för att låna vhs-bandet med Girls just want to have fun. Vi kände knappt ens grannen, hon var några år äldre än oss, och oftast fick vi fråga nån förälder som öppnade när vi knackade på istället, men mitt minne är att vi var där titt som tätt och tiggde till oss det där videobandet. Dansfilmen Girls just want to have fun alltså, med en ung Sarah Jessica Parker som bara vill dansa och leva ungdomsliv men som går på katolsk flickskola och har en kontrollerande militärfarsa som ger henne utegångsförbud och bara förstöör. Och den coola tjejen hon blir kompis med  (Helen Hunt!), som gjort om sin skoluniformskavaj så att det går att rycka loss ärmarna och göra den ärmlös, så att hon lätt kan coola till outfiten på bussen från skolan. Självklart ingår en danstävling i dramaturgin, och allt är superåttitaligt och jättehärligt. Säkert är det inte en särskilt bra film egentligen, men jag har alltid varit svag för dansfilmer och kunde verkligen kolla på den här filmen hur många gånger som helst.

Spola fram typ fem år i tiden och det är i stället Reality Bites som jag och kompisarna kollar på mest hela tiden. Winona Ryder och Ethan Hawke, alla som var tonåringar på 90-talet och ville va lite alternativa älskade väl dem? Man ville antingen va dem eller ha dem. Hur avgör man för övrigt vilka filmer man sett flest gånger? Jo genom att tänka på hur många filmcitat man kan, och kanske också vilka filmer man kan rada upp typ alla soundtrack-låtar från. Resultatet för mig blir då helt glasklart Reality Bites. Får fortfarande med jämna mellanrum låten Tempted med bandet Squeeze (ingen aning om vilka det är) på hjärnan, ni vet låten som Winona och Janeane Garofalo sjunger när de kör bil och röker. Eller My Sharona med The Knack från klassiska scenen inne på bensinmacken. Och det finns ju så många fler klassiska scener i den här filmen. Vad hände förresten med snacket om att Ben Stiller höll på att utveckla en Reality Bites-tvserie för NBC?  Det skrevs om det 2013 men hittar ingen mer info om det. Nu blev jag så sjukt sugen på att se om Reality Bites igen!

6a00d8341c7f0d53ef01a5116ca21b970c

Adriannas val

Julen är en tid för traditioner. Torra pepparkakor, knäck som fastnar i tänderna och tecknade ankor som tappade sitt underhållningsvärde runt när Arne Weise var ung. Ingen tycker det är särskilt kul eller gott men vi tuggar och tittar ändå, för traditioner är traditioner. Efter många långa år av detta bestämde jag och min syster att det var dags att lägga till våra egna, mer relevanta jultraditioner till de redan obligatoriska.

Eftersom jultv tenderar att vara lika lockande som den sista romrussinpralinen i botten på Aladdin-asken valde vi att koncentrera oss på film, och plockade ut våra tre absoluta favoritromcoms med (mer eller mindre uppenbar) julanknytning; Bridget Jones Dagbok, Medan du sov och Love Actually. Tanken var att se en film varje kväll, i vår egen populärkulturella nedräkning de sista dagarna före jul. Det har nu gått ett antal år, traditionen håller i sig, och därför har jag nu sett de här tre filmerna måååånga gånger. Och de står sig! Typ.

Love Actually gör sig som bekant skyldig till riktigt unken fatshaming som (förhoppningsvis) inte skulle varit okej idag, men damnit om jag inte gråter redan i inledningen när människorna på flygplatsen kramar varann. Filmen har verkligen sina fel, och även om jag blivit mindre överseende med dem ju äldre jag blivit så är det trots allt en svulstigt härlig kärleksfest med en stark ensemble. Och så är Alan Rickman och Emma Thompson med, vilket alltid är bra.

I Bridget Jones Dagbok finns en ganska daterad skildring av bantningshets, men väldigt mycket annat med den är fortfarande fantastiskt. Hugh Grants slimey playboy (i en roll som enligt egen utsago ligger hans egen personlighet mycket närmare än alla de snälla och timida huvudroller han haft genom åren), Colin Firth, den berömda rentröjan, alla Bridgets repliker, Colin Firth. Sa jag Colin Firth? Att det röks, svärs och dricks jättemycket, samt är superbrittiskt hela tiden, är också viktiga ingredienser som gör detta till typ den bästa filmen för en romantisk anglofil och en tydlig historisk markör för tidigt 2000-tal då man fortfarande fick röka överallt.

Och Medan du sov är än idag lite av en underskattad pärla. Bill Pullman och Sandra Bullock sportar sina bästa 90-tals looks och är sådär underbart 90-taliga som man bara kunde vara på 90-talet. Allting är mysigt och gulligt och så sker det roliga förväxlingar som alltid piggar upp. Kanske är det rentav den här filmen som åldrats bäst? Tidlös romantik som man verkligen kan se hur många gånger som helst, och jag längtar redan till julen igen. Torra pepparkakor till trots.

Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg