Senaste Kommentarer

  • Johan Anderson on Dr Who – Alla tiders doktor

    Jag är ju lite rädd för att det med en stor dos nostalgi som jag kommer ihåg den, jag har...
    Posted 21 juli, 2017
  • Simon on Vi drevar på.

    Inte så konstigt att folk tycker till om någons tröja eller smink i det sammanhanget, det utesluter inte att man...
    Posted 21 juli, 2017
  • Lindman1 on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Tack Petter! Det var mycket roligt att höra, det gjorde helt klart min dag. Jag suger åt mig berömmet likt...
    Posted 20 juli, 2017
  • Petter Stjernstedt on Apornas Planet: Striden – Den grandiosa finalen

    Hej, måste bara säga att du skriver mkt bra! Beskrivande, metaforiskt, inlevelsefullt. Vi skribenter (Kulturbloggen) måste stötta varandra. Och håller...
    Posted 19 juli, 2017
  • Therese Wåtz on Dr Who – Alla tiders doktor

    Ja, han är onekligen väldigt populär (med rätta). Jag ska ta en till titt på Baker, för han har fått...
    Posted 19 juli, 2017

Top Commenters

Folkligt vs konstnärligt på Göteborg Film Festival nr 40

Inlägg av Jonas Derne den 8 februari 2017 i

Göteborg Film Festival Onyanserat

gff-40

Hög tid att summera Göteborg Film Festival nummer 40.

Sverige, Island, Ungern, Colombia, Frankrike, Belgien, Norge, Lettland, Grekland, Sydafrika och Bosnien-Hercegovina. Där har vi de många länder som filmerna jag hann med under festivalen har sitt ursprung i. Och det är denna mångfald, möten med och insikter från andra delar av världen som gör en filmfestival så intressant i min mening. Märkligt nog prickade jag inte in någon av de asiatiska filmerna som erbjöds, för att generalisera brukar det finnas en quirkiness (i brist på bättre svenskt ord) i asiatiskt filmmakande som jag uppskattar. Men gott om annat att välja på, ca 500 filmer och något för alla. Eller?

Den gamle backklippan Glenn Hysén var lite otippat inbjuden till årets festival att tycka till om två festivalfilmer. Han dömde ut dem ganska raskt, och menade att om ingen dör inom tre minuter är det ingen film för honom. Det som vid en första anblick kan låta som en relativt obildad uppfattning från en vanlig, om än medialt känd, tjomme från Götet tror jag snarare är något för beslutsfattare i Filmsverige att ta i beaktning. På allvar.

Det pågår en långvarig diskussion i Sverige där Svenska Filminstitutet kritiseras för att vara för PK, feg och snobbig i sin distribution av filmstöd snarare än att stödja filmer som har en chans till publik eller på andra sätt har ett högre existensberättigande. Ser man exempelvis till våra grannar i Danmark de senaste årtiondena har de ett betydligt bättre track record när det gäller att producera film som gillas av både den breda massan och kritikerkåren. Varför kan inte vi?

Men att Göteborg Film Festival har ett konstnärligt fokus snarare än ett folkligt fokus måste vara helt okej. Bredare filmer hittar sin marknad ändå, medan filmfestivaler av Göteborgs karaktär öppnar upp ett fönster för en annan slags film helt enkelt. Vilken film som sen är bäst är som ni vet alltid subjektivt ändå.

För mig som uppskattar smal, egendomlig film som man oftast hittade i kategorin World Cinema på den tiden man fortfarande utforskade DVD-kataloger är Göteborg Film Festival inget annat än en fantastisk filmfest. Jag vill beröras när jag ser film. Jag vill skratta, gråta, få hjärtat i halsgropen, känna något. Hur hemskt det än kan låta är det därför väldigt effektivt att en film problematiserar kring taskiga relationer, misshandel, missbruk, övergrepp, död, barn som far illa, misär och annan jävelskap som kan väcka liv i den mest avtrubbade publik. På filmfestivalen som ger mig den chansen utsätter jag mig hellre för en jobbig våldtäktsscen än en biljakt, och jag är beredd på det.

Med det sagt var det mycket uppfriskande med en kannibalfilm (Raw) i årets program som dessutom fick publik att svimma, lämna salongen i förtid och bokstavligt kräkas. Där kan vi snacka känslor. Härligt. Kanske att Glenn ska ge den filmen en chans?

raw

Publikreaktionerna på kannibalfilmen Raw blev årets snackis

Korta omdömen om filmerna jag såg

Sorterat i ordningen bäst först, sämst sist.

Liberation Day (Norge/Lettland)
Möjligen bör man gilla Laibach för att uppskatta denna dokumentär fullt ut, men jag tror att även de med sämre musiksmak kan fascineras av detta märkliga möte mellan den provocerande, slovenska musikgruppen och Nordkoreanska tjänstemän i färd med att sätta upp en konsert för att fira Befrielsedagen. Givetvis uppstår en rad intressanta problem på vägen; har konsertlokalen tillräckligt med el ens för att spelningen ska bli av, syns nationens flagga ordentligt på bilderna som tas på stadens torg, och är Nordkorea egentligen på riktigt eller bara ett Orwellskt skämt? Fantastiskt bra.

Rosetta (Frankrike/Belgien)
Festivalen uppmärksammade bröderna Dardenne i år och visade en del äldre filmer från deras produktion. Rosetta från 1999 handlar om en ung flicka, boende på en husvagnscamping med sin alkoholiserade mor. Kampen för ett bättre liv pågår konstant, och en kamp är det. Mot chefer, vänner, campingägaren, mamman, och sig själv. Väldigt grått, och allt i en neorealistisk, dokumentär stil. Mycket bra.

Raw (Frankrike/Belgien)
Bra drag i den här kannibalfilmen, men den som väntar sig en skräckfilm kan möjligen bli besviken. Även om det är en del blodiga och råa scener uppfattar jag detta mer som en bisarr komedi. Det är en rolig resa vi får följa med på när 16-åriga Justine börjar på en ny skola, och snart påbörjar transformationen från vegetarian till kannibal samtidigt som lektioner, nollning, fest och sex står på schemat.

Tess (Sydafrika)
Om en ung, prostituerad kvinna med mörk historia i Kapstaden. Bra film, klart värd att se. Personligen hade jag faktiskt önskat än mer svärta, vissa sexscener känns exempelvis nästan triviala (vilket också givetvis kan vara medvetet). Samtidigt är det skönt att Tess i många situationer står upp och är stark.

Heartstone (Island)
Fint drama om två pojkars uppväxt och vänskap i en liten fiskeby på natursköna Island. Regissören var på plats och låg illa till ett tag efter att råkat tacka för att han fått komma hit till Stockholm! ”Mina barn är i Stockholm, mina tankar är där och jag ska snart åka till dem.” Den förklaringen och comebacken kan man inte klaga på, publiken inne på Draken förlät honom snabbt.

The Nobodies (Colombia)
Spelfilm i dokumentär stil om några unga outsiders i Medellin som hankar sig fram i vardagen. Röka gräs, lyssna på punk och att resa bort är grejen. Som Clerks, även svartvit, fast utan det roliga.

Scream for me Sarajevo (Bosnien-Hercegovina)
Besvikelse när det gick uppför mig att det inte var Iron Maiden utan Bruce Dickinson med band det rörde sig om i denna dokumentär om en spelning mitt under brinnande krig. Några starka scener, men lite för utdraget i slutändan.

It´s not the time of my life (Ungern)
Trassel när två systrars lätt dysfunktionella familjer måste leva i samma lägenhet. Engagerade mig måttligt dock.

Exfrun (Sverige)
Intressanta förutsättningar om tre kvinnor i olika sammanhang med en förmodad avsikt att visa på hur lätt en part kan marginaliseras och tryckas ner i relationer. Oavsett är det en enormt tråkig film tyvärr.

Thread (Grekland)
Slutade kolla efter 10 minuter då förvirringen var total. Regissören nyttjar med hög sannolikhet crack.

Skrivet av Jonas Derne

Synthare och Arsenal-fan som bygger webbar till vardags. Föredrar intresseväckande dialog före explosioner, och gäspar vanligtvis när det blir för mycket action såvida det inte sker i rymden. Tycker Totoro är det gulligaste djuret som någonsin fångats på film.

Fler inlägg av Maila Jonas Derne
Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg