Senaste Kommentarer

Top Commenters

Jag minns Freddie Wadling, det är nämligen omöjligt att låta bli.

Inlägg av Embla Sue Panova den 4 juni 2016 i

Onyanserat

freddie

Någon skrev för några år sedan att hon inte skulle vilja möta Freddie Wadling i en mörk gränd. Den personen kanske ångrade sig igår när beskedet om hans död kom. Men hon lär fortfarande knappast förstå vilken jävla musiker Sverige har förlorat. För det är precis som Weeping Willow-Magnus sa förut på Nyhetsmorgon: världen behöver såna som Freddie, annars blir den alldeles för grå. 

Jag träffade Freddie en gång i tiden. Det var inte i en mörk gränd för all del, men väl på ett hotellrum i Linköping efter en spelning han hade gjort med Blue For Two. Det är en kväll jag aldrig kommer glömma. Jag var väl runt 18. Det skulle bli konsert på Videocafét, som ett linköpingsställe så modernt hette (ja, de hade tv-skärmar på väggarna). Och jag gick dit med min kompis Miia, som kände allt och alla. Efteråt tog hon med mig för att hälsa på bandet som hon kände och sen gick alla hem till mig. Jag bodde nära och en i bandet behövde pinka, så det verkade rimligt. Sen fortsatte vi till deras hotell, ett stort gäng, för att ha lite efterfest.

Trots att jag var ute mycket, och på den tiden nog skulle klassas som social, kände jag mig inte så hemma på festen. Jag blev obekväm av alla som flockades runt sina idoler. Så av nån anledning hamnade jag med Freddie hela kvällen. Vi pratade om musik, politik och annat jag inte ens minns. Han rökte ur en pipa som såg ut som en drake och pratade om boken Tärningsspelaren som jag givetvis lånade på bibblan det första jag gjorde på måndagen efter.

På den här tiden kände jag mig som en outcast (eller slutar man nånsin att göra det?), något jag tyvärr är säker på att han kunde relatera till. För Freddie hade inte haft ett liv på räkmacka. Först var han stum fram till 7 års ålder och så blev han mobbad. Men vilken revansch ändå. Nu i efterhand kan jag ju se att han såg en liten osäker snorunge i mig, men han var så otroligt vänlig och pratade som med en jämlik. Jag fick en teckning föreställande ett öga och med texten Mundi Vult Decipie – ”världen vill bedragas” på latin. Den där jäkla teckningen vårdade jag ömt men ändå har den försvunnit på vägen. Det känns förstås lite extra tråkigt just idag.

Det är nog många som känner igen Freddie med låtarna han gjorde på senare år, visor samt duetter med svenska singersongwriters. Men för mig är han Cortex, Blue for Two och Fleshquartet. För mig är han en som inte räddes mörkret utan snarare utforskade det. En blandning av ett slags mästare av suggestiv skräckinkokt drömskhetssynth med skeva orglar och månsken som lyser upp mer än solen till tryck-kokarenergisk hårdkokt deckar-rockmusik-esque! Jag vet inte om ni alls fattade nåt av det där, men därifrån till cafévisor är vägen lång, vilket visar på en begåvning inte ens de flesta begåvade sitter på. För Freddie var unik.

Men för att knyta an till filmens värld var Freddie med i en handfull olika filmen under sin tid också. Det borde ha blivit fler. Han hade ett häftigt utseende och en utstrålning som tog sig igenom även på vita duken. I sommar skulle han ha varit med i Så mycket bättre, en artist jag mer än någon annan gärna skulle ha sett axla andra musikers låtar. Men nu blir det förstås inte så. Däremot får Freddie sitt eget avsnitt ändå, artisterna ska viga en dag åt att hylla Freddie och hans musik, vilket faktiskt är fantastiskt fint.

(Här gör han för övrigt The Walrus tillsammans med Fleshquartet – så mycket bättre än Beatles. Kolla själva.)

Avslutar med något så tråkigt som en Spotify-länk. Jag kunde inte hitta den här låten, Over the Rainbow, på youtube. Inte i rätt version. Det sägs, och det är säkert sant, att när den här låten skulle spelas in gick Freddie in i studion och sa ”nu sjunger jag”. Och så gjorde han det och låten spelades in i en enda ”tagning”. Jag älskar hur hans bräckliga och samtidigt starka röst tar sig an den här klassikern och ger den nytt liv. https://open.spotify.com/track/4CljzmySVicsuyzBr6L2hw

Trots att han lämnar efter sig en massa musik att återkomma till fick Sverige och världen alldeles för lite Freddie innan han försvann, efter futtiga 64 år. Jag är långt ifrån rätt person att summera hans liv, men ett vet jag. Att om jag någon gång får chans att träffa honom i en mörk gränd, så kommer jag att göra det med glädje.


Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg