John Sayles – en doldis i Hollywood

Behöver du hjälp med ditt manus? Ring Dr. John

John Sayles är en unik man. Han är en av väldigt få i Hollywood som tassar i filmfabrikens mest kommersiella våtmarker samtidigt som han lyckas bibehålla sin integritet och göra filmer helt efter eget huvud.

Hur går det till?

Jo, John Sayles är vad man i filmens värld kallar manusdoktor. Han är killen man ringer när man har ett manus som är bra men inte fantastiskt. När man behöver skriva om bärande scener som haltar eller ett stycke dialog som luktar lök, då är John Sayles killen som fixar biffen. Han är brandmannen som rycker ut när stjärnan surt sitter i sin trailer och vägrar läsa replikerna.

Grindhouseklassiker som The Howling, Piranha och Alligator är alla från Sayles penna, men han har även bearbetat långt mer påkostade storfilmer. I intervjuer har han vagt antytt vilka filmer det rör sig om, och ofta är det filmer som det sedermera har regnat Oscars över.

John kan helt enkelt hantverket.

För det tar han rejält betalt och pengarna gör att han kan skapa sina egna filmer med total kreativ kontroll.

Mest känd är den episka Lone Star från 1996 med en magnifik Kris Kristofferson i en klassisk skurk-roll. För det snillrika manuset blev Sayles Oscarsnominerad, vilket gjorde att han kunde höja sitt gage som manusdoktor ytterligare. Pengarna resulterade i att han några år senare kunde göra Limbo, och det mina vänner är sannerligen en glömd pärla.

Filmen utspelar sig i det av mästerfotografen Haskell Wexler plåtat, vackrast tänkbara Alaska. Människorna lever mentalt i det förflutna och är fast i olika grader av limbo. I den lilla staden där fiskeindustrin tidigare frodades harvar man på med kronisk melankoli och ett nostalgiskt jämnmod medan man väntar på något annat. Att något ska hända. David Strathairn, känd från den fantastiska Good Night, and Good Luck, spelar huvudrollen och utstrålar ett massivt vemod. Han är mannen som på college var snubblande nära att bli basketstjärna, men ett trasigt knä grusade de drömmarna. Senare i livet satte en fruktansvärd olycka även stopp för hans karriär som fiskare. Nu lever han ur hand i mun och är känslomässigt avstängd. En kväll ser han den bedagade barsångerskan Donna De Angelo uppträda på den lokala puben (spelas fantastiskt av Mary Elizabeth Mastrantonio; känd som Marion från Christophers favoritfilm Robin Hood – Prince of Thieves. Dessa två trasiga själar möts och känslomässigt dansar de kring varandra med en makalöst välskriven dialog. John Sayles kan som sagt sitt hantverk. Filmen lunkar på och allt känns bra.

Men så händer något.

Filmen går från att vara ett finkänsligt drama till att bli en thriller. Olyckliga omständigheter gör att det nyblivna paret och Donna De Angelos dotter plötsligt blir strandsatta på en ö där de jagas av illvilliga människor. De håller sig gömda, och med skills som hade kommit väl till pass för killen i Into the Wild klarar de sig ganska bra.

Låter det som att det spretar? Det gör det kanske lite. Man kan också se det som att man får två filmer för priset av en.

Filmen slutscen väckte stor kontrovers när den kom. Folk buade i biograferna och krävde pengarna tillbaka. Jag kommer ihåg att även jag kände mig lite blåst på konfekten, men nu när jag ser om den med John Sayles kommentatorspår kan jag bara hålla med honom när han säger att ”Bägge av de två tänkbara sluten kändes fel och då var jag tvungen att hitta en annan väg.”

Jag tycker att han gjorde rätt.

Se Limbo och berätta vad ni tycker.

Skrivet av Måns Lindén

Gillar rockmusik, konfetti och kulörta lyktor. Tittar gärna på premiumkanalernas serieutbud, skräckfilm och amerikansk independent. Medverkar med jämna mellanrum i Sveriges Radios PP3 med den föga blygsamma titeln "filmexpert".

Fler inlägg av Måns Lindén Maila Måns Lindén