Senaste Kommentarer

Top Commenters

Vi minns Gösta Ekman.

Inlägg av Embla Sue Panova den 1 april 2017 i

Onyanserat

gösta

Igår nåddes vi av den sorgliga nyheten att Gösta Ekman gått bort. Han var en av de största någonsin inom svensk film och alla som älskar tv och film har sina egna minnen av honom. Vi på redaktionen berättar om våra.

EMBLA – DEN HEMLIGE VÄNNEN

hemlige vännen

Ernst och Gösta i Den hemlige vännen.

Sitter i bilen, kollar Facebook. Ser den första kommentaren om att Gösta är död. I varenda uppdatering får jag sedan veta hur älskad han var, små anekdoter från de som haft nöjet att arbeta med honom och favoritbilder och klipp från de han berört under sin långa karriär. Jag blir så genuint ledsen. Bilder från hans ungdom och från filmer jag känner igen i varenda svepning. Han har påverkat så många människor på ett sätt jag inte ens förstod. Han var en gigant och han kommer definitivt att fattas oss.

Mina egna minnen sträcker sig allt ifrån Jönssonligan och Papphammar till Beck, Morrhår och ärtor och Mannen som slutade röka. Men allra mest berörd blev jag av en film jag förmodligen är ensam om att minnas: Den hemlige vännen. Det är i princip ett kammarspel med Gösta, Ernst-Hugo, Carl Billgren och Margareta Krook. Eftersom filmen inte går att få tag i – tro mig jag har letat – kan jag ju helt riskfritt berätta he. Det handlar om att Ernst-Hugo, som är gift med Margareta, spelar dödssjuk och blir ohyggligt dåligt behandlad av sin fru. Under en kväll när hon bundit fast honom och lämnat honom, bjuder han hem sina vänner för att berätta hur illa han har det. I slutet kommer det fram att det i själva verket är frun som är döende och detta är deras sätt att på något vis hantera det faktum att de ska skiljas åt. Otroligt rörande och rolig.

EDUARDO – FABRORN SOM INTE VILL VA’ STOR

Mannen som inte ville bli stor

Mannen som inte ville bli stor

När jag var liten brukade min pappa visa otaliga filmer med Jönssonligan och säga att det där – det var det fin svensk film det (att det sedan uppdagades några år senare att Jönssonligan är baserade på dansk förlaga är ju en annan historia).

Nåväl – Gösta Ekman kom att bli ett stående inslag i barndomen och filmerna matades in och ut ur VHS-spelaren när barnen skulle vara tysta så på den vägen är det. Från att ha enbart varit Charles-Ingvar Jönsson blev Gösta för mig med tiden både Papphammar, Martin Beck men kanske framförallt blev han berättaren om Ragnar – farbrorn som inte vill va’ stor. Kanske är det för att många av hans karaktärer var så barnvänliga eller i alla fall karaktärer som barn kunde ta till sig som gör att just Ragnar blev ett så bra exempel på hur jag minns honom – en 33 åring man som jobbar på kontor och har 45 i skor och som inte vill va’ stor.

När jag för några år sedan flyttade upptäckte jag ganska snabbt att Gösta och jag bodde på samma gata! Jag tänkte flertalet gånger när jag passerade honom att det vore kul att säga till honom hur mycket jag och min pappa gillade honom när jag var liten. Jag gjorde aldrig det där eftersom jag tyckte han såg lite vresig ut och nu kommer jag aldrig få chansen till det heller. Sånt händer men troligen fick han höra det många många gånger hur bra han var den där Gösta.

THERESE – ATT ANGÖRA EN BRYGGA

Att angöra en brygga

Att angöra en brygga

Gösta Ekman var en stor del av min barndom, i form av Charles ”Sickan”  Ingvar Jönsson. Jag älskade verkligen Jönssonligan – filmerna. Miljön, komiken och hur allt alltid löste sig till slut. Som En dum en, i Dunderklumpen, är hur vi oftast ser honom nu för tiden här hemma, men en film som jag nästan förknippar starkast med Gösta är Att angöra en brygga. Här spelar han mot en av mina absoluta musikfavoriter, Monica Zetterlund, och filmen ger mig alltid en sån där ”svensk sommar”- feeling. Kräftskiva, skärgård och folk som ramlar överbord. Perfekt sommarrulle, och den är rolig på ett sånt där svenskt 60-talsvis, och Gösta är såklart sådär bra som han alltid var.

Gösta Ekman lämnar ett helt land i sorg, men jag vet att han har en plats i våra hjärtan och i min familj har vi inte sett Jönssonligan för sista gången än i alla fall.

CHRISTOPHER – GRÄSÄNKLINGAR

gräsänklingar

Gräsänklingar

1986 var det filmvisning i kvarterets samlingslokal. Jag gick själv och tänkte att det var lyxigt att få bo så nära en ”biograf”. Vilken film jag skulle se visste jag inte, men någonting med han som var ”Sickan” hade jag fått insideinformation om.

Gräsänklingar var filmen. Den handlar om Arkitekten Gary Stenström, spelad av Gösta Ekman, som är på Arlanda och vinkat av sin fru som ska till Genève på konferens. Efter att flygbussen kört ifrån honom får han lift av bilmekanikern Lasse (Loffe) som är Garys raka motsats. Garys planer på att få en lugn vecka som gräsänkling ändras radikalt och han får uppleva en helt ny värld med Lasse.

Jag minns fortfarande hur jag och Karl låg dubbelvikta av skratt. Ekmans sätt att gestalta Gary var så roligt. Filmen, och framförallt Gösta, introducerade mig för ”att vara pressad”. Jag har sedan Gräsänklingar älskat alla karaktärer som är just pressade. (Det är inte en tillfällighet att jag här på Onyanserat skrivit mest om pressade människor.) Ingen kunde spela pressad som Gösta Ekman. Och jag älskade det. Och jag kommer sakna det varje dag. Jag känner mig ”olyckligt pressad” för detta. Tack Gösta.

Skrivet av Embla Sue Panova

Copywriter som älskar zombiefilm, superhjältar och nästan vad som helst från det brittiska imperiet. Är i princip uppvuxen på en biograf, men har inte fått särskilt förfinat smak av det. Här blir det alltså inga texter om svåra smalfilmer – om de inte kommer från britannien, förstås!

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg