Senaste Kommentarer

Top Commenters

Trailers som luras – Plats 10

Inlägg av Måns Lindman den 30 augusti 2012 i

Onyanserat Världens sämsta trailers

Dreamcatcher (2003)

Tidigt 2000-tal och man plockade fortfarande upp allt som det stod Stephen King på, trots att det hade blandats och getts ganska friskt de senaste åren men snart skulle allt återgå till det normala. Jag och mitt grabbgäng hade just sett den skumma trailern till Dreamcatcher, förmodligen var den inslängd före någon Van Damme-rulle vi hyrt nere på macken, jag minns inte riktigt. Däremot kommer jag ihåg att vi inte fattade något. Det var bara jävligt märkligt och spännande. En gäng snubbar i GoreTex sitter och myser i en uppvärmd stuga och hinkar bärs. Bland annat den där killen man aldrig kunde placera men som man nu, ett antal år senare har identifierat som Thomas Jane. Utanför är vintern kall och hård men så händer det plötsligt något och nu springer blodiga harar, rådjur och björnar för glatta livet till någon skum ambient bakgrundsmusik och man undrar vad det är som sker, det är helt galet. Varför har de blod på pälsen? I nästa stund ser vi Morgan Freeman i exakt samma roll som i Outbreak, som vi givetvis älskade. Han står där, gravallvarlig, med armarna i kors, i crew cut och tittar på någon digital karta över ett blinkande landområde i karantän. Ett fantastiskt ansiktsuttryck i närbild hinner vi med innan vi flyger in över det där avspärrade området. Det skall visa sig att ett av tidernas töntigaste rymdskepp har störtat här och likt en gigantisk skalbagge på rygg ligger det nu och skräpar där i snön, omgivet av mystiska namnlösa myndigheter.

– Män i lufttäta dräkter, militärfordon, en halv utomjordisk skalle och fyra bokstäver i en telefonkiosk. Vad är det som händer? Rena Arkiv X. Det här är ju fantastiskt! ropar vi unisont i hörnsoffan.

Men sen kom då filmen.

Dreamcatcher klockar in på dryga två timmar. Under dessa timmar har vi fått ta del av resultatet av ett av de rörigaste manus Hollywood någonsin skådat. Det är dödliga sjukdomar från yttre rymden, superkrafter och slemmiga kryp i en enda röra och mycket lämnas åt slumpen och förklaras aldrig. Filmen är dessutom full av utdragna flashbacks till barndomen och påminner faktiskt i sina bästa stunder om mästerverket Stand By Me men snart får vi veta att  människan har diarré eftersom det bott utomjordingar i våra anus i åratal. Huvudpersonerna, som alla råkar vara telepatiska, fångar sedan en vaginaliknande varelse och håller den instängd i toaletten och precis där går väl ridån ner för gott…

Man skulle kunna tro att skräckmästaren King fått idétorka och stulit ett avsnitt av South Park men så är det alltså inte. Faktum är att Dreamcatcher inte alls är en komedi, till skillnad från bioaktuella Grannpatrullen och exempelvis Men in Black. Filmen klassas som sci-fi/skräck men trots detta lär du skratta högt om du ser den här skitfilmen, vare sig du vill eller inte. Helt omedvetet har regissören Lawrence Kasdan här lyckats slänga ihop en riktig B-betonad trashfest som saknar motstycke. Något år efter filmen så läste jag faktiskt också boken och trots att Dreamcatcher långt ifrån är ett av Stephen Kings bästa verk så behöver jag väl knappast nämna att just den här storyn funkade bättre i bokform?

 

Skrivet av Måns Lindman

Missförstådd kverulant, född i fel århundrade. Det finns inga gråzoner, allt är svart eller vitt, fast mest svart. Njuter av lidelse, yta och syntpop. Den vackraste komplimang jag fått är "subtilt hämndlysten och underbar."

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
  • Typisk Stephen King. Hans större verk börjar otroligt lovvärt men sedan går allt åt helvete. Hans bästa verk är egentligen de mindre noveller han skrivit. The mist är min favorit. Dom slutar oftast med att läsaren får ställa sig massa egna frågor i slutändan. Synd bara att filmatiseringen av novellen inte vågade följa den utan skulle ge ett jävla helylle slut.

Fler onyanserade inlägg