Senaste Kommentarer

Top Commenters

Happy Alien Day! Onyanserats bästa alien-filmer

Inlägg av Adrianna Jalming den 26 april 2018 i

Onyanserat

En Alien. En androidalien i alla fall.

Den 26 april är alla sci-fi fantaster och alienälskares helt egna högtid, nämligen Alien Day. Datumet är en referens till månen LV-426 som spelar en viktig roll i klassikerna Alien och Aliens, och firas bland annat med filmvisningar, specialreleaser och annat alien-relaterat världen över. Här på Onyanserat vill vi såklart inte vara sämre, så vi uppmärksammar dagen med att bjuda på redaktionens absoluta favoriter i utomjordingsgenren.

Adriannas val: Alien

Det är svårt att sätta fingret på vad som gör en film läskig. Alla människor är olika, och vi har inte nödvändigtvis samma rädslor och fobier vilket innebär att det som skrämmer en person kanske är en axelryckning för en annan. Men några saker är närmast universella – som den primala ångest som uppstår när vi är helt utelämnade åt en namnlös, obeskrivbar fasa vi inte kan förstå och än mindre kontrollera. Det är en känsla som, även om den oftast inte är så närvarande i vårt moderna samhälle, vi alla instinktivt kan relatera till. Det är också just den känslan som skräcksci-fi klassikern Alien från 1979 fångar in i minsta detalj.

1979, ja. Det säger ganska mycket om en films kvaliteter när den efter nästan 40 (!!!!) år fortfarande kan tävla om att vara obehagligast av alla, särskilt med tanke på vad som idag är möjligt när det kommer till läskiga effekter. Den krypande, klaustrofobiska och ständigt stegrande mardröm som Alien målar upp är helt enkelt the one to beat i den här genren – och hittills har ingen lyckats.

Adriannas val: Arrival

Filmer med höga pretentioner spelar ett riskabelt spel. De tenderar att bli antingen väldigt, väldigt dåliga eller väldigt, väldigt bra. Om Ridley Scotts fåniga egotrippspekoral Prometheus kan ses som ett exempel på det förstnämnda, får Denis Villeneuves filosofiskt finstämda Arrival vara beviset för det senare. En sämre regissör hade lätt sjabblat bort filmens teman om tid, kärlek och försoning till en pinsam floskelfest, men Villeneuve vet tack och lov vad han gör. Istället får vi en vacker, stundtals drömsk bild av mänsklighetens första möte med utomjordiskt liv, och hur mycket vi skulle kunna lära oss om vi bara valde att lyssna.

Lindmans val: The Abyss

The Abyss (1989)

OBS! Följande textmassa innehåller SPOILERS för en trettio år gammal rulle. Inser man att man ligger duktigt efter i filmtittandet och vill avnjuta Camerons magnum opus utan större överraskningar slutar man läsa exakt här Bildresultat för x marks the spot

Moving on. Eftersom den mest självklara vinnaren redan är norpad, på ytterst goda grunder dessutom drar jag istället till med den fina vattengelé-mysvarelsen som man bara vill klappa i James Camerons The Abyss och det skall givetvis vara den oklippta mastodontversionen på styva 170 minuter. Snacka om att det finns mycket att älska i detta oändligt vackra men klaustrofobiskt svettiga undervattensdrama. Här har vi en utomjordisk ras, bestörta över människans våldsamma natur, så till den milda grad att de tänker sätta stopp för galenskaperna genom att skapa stora vattenmassor och helt sonika dränka mänskligheten i ett massivt tidvatten. Och så var det med det myset.

Våld mot våld är dock en gammal beprövad metod som sällan funkar och här står det också snart klart att mänskligheten faktiskt kan räddas genom kärlek. Och där kom myset tillbaka igen. Det är lite grand som när Gud går med på att rädda Sodom och Gomorra, förutsatt att någon kan gräva fram tio rättskaffens representanter för det mänskliga släktet. Något som redan i första moseboken föga överraskande visar sig vara omöjligt och båda städerna dränktes därmed i eld och sulfur men i Camerons saga räddar kärleken mellan Ed Harris och Elizabeth Mastrantonios rollfigurer Homo Sapiens fortsatta existens på moder Jord. Utomjordingarna kommer i två olika utföranden, vattenorm och neonsnubbe och båda är bedårande, i alla fall på ytan som är stöpt i bästa tänkbara animationsteknik. Låt gå för att dialogen långa stunder är tämligen tveksam och att Michael Biehns neurotiska delirium känns rejält påklistrat men när det kommer till att leverera spänning, atmosfär, snygga aliens och en olustig känsla som vägrar att släppa taget, då är The Abyss din högteknologiska boj i bukten.

Thereses val: District 9

District 9

Av alla filmer om utomjordingar  där ute, så är detta min absoluta favorit. Inte bara för att den är så sjukt välspelad och snygg, utan för att det är precis så här som jag skulle tro att det skulle bli om utomjordingar krashade på jorden. Se bara hur världen tar emot flyktingar av sin egen art, tänk då när vi inte ens delar samma genetiska bakgrund. Skrämmande tanke. Vad jag dock är besviken på är att de aldrig följde upp på att Christopher Johnson skulle komma tillbaka tre år senare med ett botemedel. I övrigt en av världens, enligt mig, bästa filmer.

Cissis val: Mars Attacks

Mars Attacks.

Tim Burton är ett geni med en fantasi de flesta av oss kan drömma om att vi hade. Enligt mitt tycke har han gjort en av de roligaste filmerna som innehåller aliens, Mars Attacks (1996). Filmen är en parodi på 50 – talets sci-fi filmer blandat med politisk satir. Jorden invaderas av ett gäng marsianer med effektiva vapen och en stor portion sjuk humor. De är en samling vansinnigt underhållande och väldigt elaka utomjordingar med stora hjärnor som flyger tefat. Klassiska aliens med andra ord! Det skjuts filmstjärnor till höger och vänster, Pierce Brosnans huvud hamnar på en chihuahuas kropp och Glenn Close är en måttligt hysterisk president. Det är precis lika skruvat som det låter och om du har en humor som får människor i din omgivning att titta snett på dig kommer du älska denna lilla pärla.

 

Eduardos val: The man from Earth

Vad säger du människa?

Självfallet ironiskt att en hyllningsartikel till det utomjordiska slutligen avslutas med en hyllning till något som kommer från jorden och faktiskt lallat runt på Tellus innan homo sapiens ens fick hår på hjässan med den totalt opassande titeln – The man from Earth. Meeeeeen – trots den initiala total ironin så fyller karaktären John Oldman många av de kriterier som vi vill kasta på utomjordingar – en varelse som är oss främmande (i viss mån) och vars existens till stor del är väsensskild från vår egen, några år hit eller ljusår dit – vad är skillnaden? Rädslan för det okända är detsamma.

Handlingen i sig är enkelt uppbyggd – professorn John Oldman ska flytta till ett nytt hem då hans vänner oväntat anordnar en avskedsfest för honom i hans stuga. Under festens gång så partypoopar John festen genom att påstå att han själv är över 14 000 år gammal och egentligen är förhistorisk grottmänniska som levt igenom hela världshistorien. Han flyttar var tionde år för att inte väcka misstankar hos omgivningen och han var precis på väg att göra ännu en flytt då festen kom i vägen. Hans vänner som alla är akademiker och rationella (samt en antropolog) blir lika stötta som matadorerna i ‘Tjuren Ferdinand’ över det absurda och vägrar såklart ta in detta och hela filmen är en dialog där människan som vanligt försöker lägga in ett systematiskt skimmer över sin tillvaro men misslyckas.

Filmen i sig är oputsad provokativ liten pärla som förtjänar mer kärlek än den fått – lite hackande skådisinsatser men vad gör det när tanken är så fin?

Skrivet av Adrianna Jalming

Journalist, anglofil, cynisk romantiker. Föredrar eskapism framför realism och vill helst av allt leva i en kostymfilm som utspelar sig i rymden. Älskar science fiction, rom-coms, efterrätter och Tina Fey.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg