Senaste Kommentarer

  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Men gud vad spännande! Visste inte detta. Ja alla dokumentärer borde sluta som Jinx egentligen, men för de som inte...
    Posted 12 juni, 2018
  • Lindman1 on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Körde precis igenom denna på Netflix och redan par avsnitt in kände jag igen storyn men kunde först inte riktigt...
    Posted 11 juni, 2018
  • Embla on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Eh, hur fasen kunde jag skriva fel? 2 ggr dessutom. Skäms som en HUND. :D
    Posted 10 juni, 2018
  • Daniel S on Svt Play-tips: Dödsfallet

    Finns på Netflix också! Och han heter ”Peterson”. :)
    Posted 8 juni, 2018
  • Lindman1 on Deep Blue Sea 2 – Hajar som pajar

    En helt rimlig frågeställning. Jag har alltid plats för hajar, dinosaurier, seriemördare och rymdvarelser. En härlig blandning men tyvärr också...
    Posted 4 juni, 2018

Top Commenters

Before Midnight – slutet på historien om Jesse och Celine

Inlägg av Ingrid Forsberg den 5 juli 2013 i

Onyanserat

linklater

Se så bohemiskt romantiskt det var på 90-talet

20 september har Richard Linklaters Before Midnight premiär. Det är del tre i en trilogi som föregåtts av filmerna Before Sunrise (Bara en natt) och Before Sunset (Bara en dag) . Och eftersom den här texten handlar om hela trilogin så vill jag härmed varna för att den innehåller spoilers.

1995 träffade vi Celine från Paris (Julie Delpy) och Jesse från Texas (Ethan Hawke) för första gången. Själva träffades de på ett tåg från Budapest, och spänningen mellan dem blev så stark att de bestämde sig för att hoppa av i Wien och spendera natten där tillsammans. Under förutsättningen att de antagligen aldrig mer skulle ses igen öppnade de sig mer för varandra än vad man väl oftast brukar när man träffar någon helt ny person på ett tåg i Ungern.

Jag var knappt 13 år när Before Sunrise kom, och jag kommer inte ihåg om jag såg den då eller först några år senare, men jag kommer ihåg den som en av de där filmerna som verkligen var stora under andra halvan av 90-talet, som man skulle se och som verkligen gjorde starkt intryck på mig och mina tonårsvänner. Det var romantiskt och intellektuellt, men samtidigt inte svårtillgängligt. Och dessutom var tågluff i Europa typ det mest bohemiska och spännande man kunde tänka sig, särskilt om man skulle möta en sån som Ethan Hawke på tåget liksom. Och det där med att Jesse och Celine bara umgås den där enda natten, och trots den oerhört starka kontakten som skapats mellan dem, bestämmer sig för att skiljas åt utan att ha bytt varken telefonnummer eller adress – det var så mäktigt och frustrerande samtidigt!

2004, nio år senare, kom Richard Linklaters uppföljare Before Sunset. Man blev upprymd, Celine och Jesse möttes alltså igen! Men inte ett år senare i Wien som de hade sagt när de skildes åt, utan nio år senare i Paris, dit Jesse kommit för att presentera sin roman inspirerad av mötet med, just det, Celine. Och den här gången är det istället en hel dag som spenderas. Tråden från nio år tidigare tas upp igen och det är så bitterljuvt och fint och jobbigt samtidigt. För Jesse har ju en hel familj hemma i USA, och Celine har en pojkvän, men ändå, det var väl detta som var meant to be, eller?..

Och nu, 2013, kommer vad jag antar är sista delen i Jesses och Celines historia. Before Midnight. Ytterligare nio år har gått, och bara det att det kommer ytterligare en film blir ju som en oundviklig spoiler för vad som faktiskt händer i slutet av Before Sunset. Missade Jesse sitt plan tillbaka till USA eftersom han inte kunda slita sig från Celine? Ja, det gissar jag att han gjorde. Slutscenen där Jesse sitter i Celines soffa och hon imiterar Nina Simone och säger ”Baby … you are gonna miss that plane” och bilden tonas ut, var ju så fin eftersom den ändå var så öppen, och inte övertydlig. Det var verkligen inte helt självklart vad som skulle hända sen. Och med tanke på det känns det nästan lite jobbigt att vi faktiskt får en fortsättning nu. Nu är det oundvikligt, de blev ett par. Och med det kommer också alla de saker som kan gå fel… Och samtidigt kan jag knappt bärga mig inför att få se hur det gick, hur deras liv blev, hur de är som ett fyrtioårigt par och inte som de där lite naiva tjugånånting-tågluffarna som möttes på tåget till Wien för 18 år sen.

Richard Linklaters Before-trilogi är verkligen urtypen för en pratfilm, det vill säga en film där det inte är så mycket händelserna som är grejen, utan dialogen. Och dialogen flödar verkligen i de här filmerna, det blir aldrig tråkigt att följa Celine och Jesse trots att det inte händer så mycket. Eller, det gör det ju, fast mer inuti. Ja, ni fattar. Julie Delpy är ju dessutom något av pratfilmernas mästare, vilket märks än mer tydligt i hennes filmer ”två dagar i new york” och ”två dagar i paris” som kommit de senaste åren.

Det är så vackert att man kan göra såna här filmer. Små filmer som har gått rätt in i hjärtat på många filmtittare. Inga bomber och granater, bara ett manus med fantastisk dialog och två skådisar som övertygar i sina roller, och både underhåller och säger nåt om livet. Och för att citera min kollega Måns Lindén: Man kan dela upp mänskligheten i två delar; de som ser fram emot Before Midnight och de som hatar film. Precis, säger jag!

Before Midnight hade amerikansk premiär i juni och får svensk biopremiär den 20 september.

Skrivet av Ingrid Forsberg

Gillar mat, handarbete och vampyrer. Får gåshud av introt till HBO-serien Angels in America och när Billy Elliott dansar sin argdans till ”A town called Malice”. Är stammis på Göteborgs Filmfestival och planerar att i framtiden även bli det i Cannes.

Är du också onyanserad? Dela med dig.
bloglovin
Fler onyanserade inlägg